Undervisning av Arne Imsen från 1975

-Så kläden eder nu såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod. Och haven fördrag med varandra och förlåten varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit eder, så skolen ock I förlåta. Men över allt detta skolen I ikläda eder kärleken, ty den är fullkomlighetens sammanhållande band. Och låten Kristi frid regera i edra hjärtan; ty till att äga den ären I ock kallade såsom lemmar i en och samma kropp. Och varen tacksamma. -Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder; undervisen och förmanen varandra i all vishet, med psalmer och lovsånger och andliga visor, och sjungen med tacksägelse till Guds ära i edra hjärtan. Och allt, vadhelst I företagen eder i ord eller gärning, gören det allt i Herren Jesu namn och tacken Gud, Fadern, genom honom.(Kol. 3:12-17)Här presenteras det som borde vara typiskt för kristnas umgängesformer och vanor. Vad man mer än något annat borde höra från alla kristna, det är tacksägelse. Vi ska tacka Gud Fadern för Jesus Kristus. Där har vi vårt stående tacksägelseämne. När vi börjar tacka Gud Fadern för Jesus Kristus, då inträffar det märkliga att vi också börjar tacka Gud för syskonen. Vanligtvis börjar vi tacka för dem vi tycker mest om, men då visar Gud oss att vi också ska tacka Gud för dem vi inte tycker om. Vad ska vi tacka Gud för, då de har skadat oss eller irriterat oss eller varit problematiska emot oss? Då ska vi tacka Gud för att han förlåter dem genom Jesus Kristus. På samma sätt som han förlåter oss som tackar honom, ska vi tacka Gud för att han förlåter dem. När vi i tro börjar tacka Gud för Jesus och tacka Gud för syskonen, också dem som kanske varit oss till förfång, då upplever vi att vi i vårt hjärta får kärlek till dem. Det är detta som är det oförklarliga, det är undret. Då förstår vi att Gud älskar oss inte på grund av någon av våra förtjänster, han älskar oss för Jesu skull. Det handlar om försoningens nåd och förlåtelsens makt genom Jesu Kristi försoning.
Första Korinterbrevets kapitel 13 var riktat till den församling som tjänade Herren Jesus Kristus i Korint, den församling som firade gudstjänst i Korint och som var Jesu Kristi kropp. Men den församlingens problem är också andra församlingars problem, och i den mån vi på något vis i det ena eller andra stycket är lika den församlingen, så gäller det brevet också oss. Samma korrigerande budskap kommer till oss. Det finns inga möjligheter att dressera fram kärlek. Man kan åstadkomma attityder som ger sken av kärlek, men är baserade på fruktan, men då är man inte längre fri, utan träl. Man kan uppträda på det sätt man tycker människor vill att man ska uppträda för att bli accepterad eller bejakad. Man kan sitta med sångboken och sjunga, låta bli att göra vissa saker och göra vissa andra saker för att därigenom bli erkänd som en församlingsmedlem eller slippa att bli utfrusen. Man har ett beteende, som är allmänt bejakat och många gånger är fullt begripligt, men kanske överdrivet har kristnats dithän att det har blivit sakralt. Det är lätt att förväxla de yttre attityderna och begå misstaget och tro att om man har de här yttre kriterierna, så är allting bra. Men det är visst inte säkert att det är bra. Det är inte det yttre mönstret som skapar livet. Det är relativt lätt för oss att se och iaktta varandra i den lilla gruppen. Det är lätt att notera fördelar och nackdelar. Det är också relativt lätt att taxera människor genom det man iakttar i deras yttre. Vi dömer ut och kvalificerar efter de här yttre mönstren och sorterar bort människor alldeles för lättvindigt. Men Gud har sina kännetecken. Han känner de sina. Halleluja, ära vare Gud och Lammet!Det som gäller för 1 Kor 13, ska tillämpas, praktiseras och erfaras i församlingen i Korint, och det är detta Herren önskar se tillämpat i vår församling här, lokalt.Vi ska inte försöka lyfta upp detta på ett universellt plan och söka det där borta. Herren vill finna det här, hos oss. Det finns vissa aktiviteter som aposteln måste bekämpa, eftersom de är framsprungna av ett felaktigt motiv och en väsensfrämmande ande.Aposteln gör klart för församlingen i Korint, att de här kvaliteterna som han nämner i första delen av kapitlet, de finns på andra platser i världen, också utanför församlingen. Det finns idealister, det finns filantroper och det finns moraliskt oförvitliga människor praktiskt taget överallt. Vidare säger han: Det är en hög väg, men inte en väg som räcker för församlingen. Det måste en högre väg till. Världen har idealism och moral. Världen har idéer och ideologier. Människor vill satsa sitt liv för fosterlandet; ger sig vid fronten för sitt land, för sitt hem. Det är en god sak, det är en hög väg. Ut ur historien skulle vi kunna ta fram exempel på män och kvinnor som på många vis har varit föredömen. De har haft kärlek till fosterland, kärlek till hem, kärlek till familj. Kärlek till människor på det sättet att de ville offra sig för andra. Men, säger Paulus, det räcker inte. Det finns en högre väg. I världen satsar människor på idéer och gör insatser där de offrar sig själva. I församlingen finns en risk att vi tar världens metoder och låter gåvorna fungera genom dessa världens metoder. Då lever vi på ett för lågt plan. Är det så att gåvorna fungerar så att vi uppmärksammar oss själva, eller genom de materiella ting vi äger skaffar oss förmånsställningar eller favörer i Guds församling, då har vi inte gjort något annat än överfört världens strukturer till församlingen. Detta måste brytas sönder. Hur ska det kunna ske? Endast genom en högre väg. Och det är kärlekens väg. Så kommer aposteln in på det som jag tycker är det mest gripande i hela Nya Testamentet, just det som är det typiska exemplet på andens väldiga kraft över den egoistiska människan och hennes materialistiska ande och materiella krav. Då människan blir fylld med den helige Ande, ger hon allt vad hon äger till de fattiga. Icke av något slags medlidande, men såsom ett offer för att hon själv vill underkasta sig egendomslösheten för Jesu skull, för att utan status och symboler och falsk trygghet kunna följa honom fri och oberoende. Kristuskärleken är fantastisk. Det är inte i de gärningar som vi karaktäriserar som hjältemodiga, väldiga och storslagna, som kärleken uppenbarar sig, utan det är i de små, anonyma handlingarna, då vi strängt taget inte uppmärksammas. I relationerna till våra närmaste syskon i församlingsgemenskapen, i vårt sätt att tänka, i vårt sätt att tala, i vårt sätt att agera visar det sig hur Kristuskärleken har fått forma vårt liv. Här ligger det stora problemet. För det är jämförelsevist lätt att älska om kärleken och gärningarna applåderas.
Att ge allt man är och har för en sak, det kallas för hjältemod. Det kan tänkas att det blir föremål för de mångas applåder. Att ge sitt liv för fosterlandet är en glorifierad gärning. Den medaljeras. Du vet att de som gjord bragdfulla insatser vid fronterna får sina ordnar. De uppmärksammas och glorifieras; de blir hjältar. Det är en hög väg. Det finns en risk att det i församlingen blir så att vi får olika typer av kristna. Dem vi kallar speciellt offervilliga, och de som är mindre offervilliga. De som har, enligt vårt sätt att se, gjort de stora och överväldigande insatserna, och de som gjort de mindre. Eller kanske dem vi knappt räknar med. Vi tar då världens metoder och matchar fram dem vi tycker har gjort de stora insatserna och ger dem våra medaljer och ordnar. Men så är det inte i Guds rike. Då har vi gått in på världens område och använder världens metoder. I Guds rike är det helt annorlunda. Det räcker inte med en hög väg, vi måste in på den högre vägen - kärlekens väg. Det är att underkasta sig en behandling som andra människor finner förödmjukande och förnedrande. Underkasta sig den, och dock icke klaga eller slå tillbaka. Eller gripa till såna metoder som man kanske blivit föremål för, utan svara med den menlösa, oskuldsfulla och kärleksfulla ande som aldrig träder upp till självförsvar. För att detta ska kunna ske, säger Skriften, måste kärleken vara utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande. Det måste ett kärleksmöte till med Jesus. En uppfyllelse av den helige Ande som bryter ner själviskheten i alla dess former, också dess, som vi tycker, oskyldiga former, och vi blir fyllda med Jesus Kristus. Om vi förstår bakgrunden här i förhållandena i Korint och hos oss, då fattar vi ju att här finns någonting av så stor betydelse, att ingenting annat kan ersätta det. Hur mycket tål vi? Vi kan fortsätta och läsa detta kapitel, och se vilka egenskaper kärleken har. Aposteln gör klart för församlingen att det är just detta som helt och hållet skiljer församlingen från all annan verksamhet i tiden. Det är just här som församlingens evighetsdimension slår igenom på ett alldeles speciellt sätt. För också många av de ting som församlingen håller på med, ska försvinna. Inte bara de materiella tingen vi rör oss med ska upphöra, utan också tungomålstalet ska försvinna, uttydningen ska försvinna. Och gåvorna ska försvinna, de är liksom byggnadsställningarna som står omkring huset under uppbyggnadstiden. Men när huset är uppbyggt, tar man bort byggnadsställningarna. Snart ska byggnadsställningarna bort, huset är klart, ära vare Gud och Lammet! Men det är inte bara de materiella tingen som ska upphöra, som vi ska skiljas ifrån, utan det är också fråga om de andliga tingen här. Gåvor; tungomålstalande, uttydning, profetia och kunskap - allt detta ska försvinna. Vad är det då som består? Det är tron, hoppet och kärleken. Det är församlingens evighetsdimension. Den finns inte i något system eller sammanhang, den finns inte i världen. Där möter du den mänskliga kärleken. Sen är det stopp. Men i församlingen, i den lokala församlingen ska vi möta det gudomliga. Där man icke söker sitt, där man icke hyser agg, där man icke har rum för avund, där man icke är uppblåst. Där har vi den lokala församlingens evighetsdimension. Det är något som ska bestå, och det är kärleken. Den förbliver.Ett av de största hindren för att denna kärlek ska kunna bryta igenom, är skalet. Vi är okrossade. Det finns något därinne av äkthet, men det är instängt. Skalet hindrar det att komma fram. Den äkta, gudomliga kärleken är nedlagd därinne, men kommer aldrig fram. Vi läser om kvinnan som kom till Jesus med alabasterkrukan. Den var fylld och helgjuten. Det fanns inget lock som kunde skruvas av, endast på ett sätt kunde innehållet komma ut: det var att alabasterkrukan bröts sönder. Hon offrade skalet för att innehållet skulle komma ut över Jesu fötter. Det var då väldoften förnams i hela huset. Sedan har budskapet nått ut i hela frälsningshistorien. Det som skall till, är att krukan krossas. Den ska krossas på rätt ställe; vid Jesu fötter. Där, inför honom är enda stället där en människa kan förlora skalet.. Där kan hon bli av med sig själv, för att gå upp i honom. Därifrån kommer också väldoften att stiga ut i hela huset. Hela församlingen kommer att förnimma det. Gud vill befria oss från skalet som gör att vi upprätthåller vår värdighet, vår prestige och allt detta som hör världen till och gör att vi är rädda om oss och vårt. Rädda för det ena och det andra, rädda för varandra, känsliga för kritik, känsliga för människors omdöme. Vi har lätt att gripa till olika medel och metoder för att freda oss och skydda oss. Om skalet är krossat och innehållet gjuts ut vid Jesu fötter, då stiger innehållet, den nardusdoftande salvan, ut i hela huset, och man förnimmer äktheten. Det är detta som ska ske i församlingen. Vi blir förkrossade inför honom, så att han kan bli ärad och förhärligad igenom oss. Visst har vi mycket att lära, men den helige Ande har åtagit sig att leda oss fram till hela sanningen. Låt oss öppna oss för honom, så vi blir fyllda av Jesu kärlek i församlingen. Du och jag kan älska varandra för Jesu skull! Amen.

Undervisning av Paulus Eliasson

Det finns många ting som anser vara oumbärliga för en gudstjänst, vare sig vi tänker på möten, församlingsarbete eller annat. Men bibeln varnar oss gång på gång för att själva välja hur vi ska tjäna Gud.
När Aposteln Paulus skriver till sin andlige son och medarbetare Timoteus, så uttrycker han sin önskan att snart få möta honom. Men innan de träffas, är det ändå någonting som aposteln vill göra klart: -Men om jag dröjer skall du veta hur man bör förhålla sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. (1 Tim 3:15)Det Paulus gör klart här, är att Gud är levande, och att han har en församling. Om Gud är levande, så har han också en aktiv vilja. Det är alltså inte vi som definierar Gud, som i alla religioner, utan det gör han själv. Och om vi ska vara i hans församling, så finns det förhållningsregler. Vi skapar inte själva en församling, utan Gud har sagt: ”Jag skall bygga min församling.”Då är det Gud som är upphovsman, herre och uppdragsgivare; och vi är hans sändebud.Därför är det så viktigt, när vi talar om gudstjänst, att förstå hur Gud vill bli tjänad. Vi behöver inte vara ovissa om detta, för Hebreerbrevet säger: -Sen till, att I icke visen ifrån eder honom som talar. Ty om dessa icke kunde undfly, när de visade ifrån sig honom som här på jorden kungjorde Guds vilja, huru mycket mindre skola då vi kunna det, om vi vända oss ifrån honom som kungör sin vilja från himmelen? (Hebr 12:25)Gud låter oss alltså veta vad som är hans vilja.
Många gånger tycker vi oss hamna i en resultatlös gudstjänst. Vi kämpar och sliter för att få det hela att går runt, men himmelen tycks stängd. Gamla testamentets Israel stod på något vis i samma problematik. Det var inte det att man dyrkade andra gudar, eller inte hade viljan att tillbe Herren. Tvärt emot ville man förebrå Gud, som inte lyssnade till deras bön: -Varför fastar vi, när du inte ser det, varför späker vi oss, när du inte märker det? (Jes 58:3)Det man då inte förstod, var att man själv valt sin gudstjänst. Man fastade på det sätt man själva hade lust till, och som såg väldigt fint ut. Mna hängde med huvudet, klädde sig i säcktyg osv. Väldigt ”ödmjukt”. Gud sa: -Ni fastar inte på sådant sätt nu att ni kan göra er röst hörd i höjden. (Jes 58:4)Är det inte dit vi vill nå fram? Att vår röst blir hörd i höjden? Att Gud lyssnar till vår bön och bönesvar kommer? Då måste vi börja med bönen: ”Herre – hur vill du att jag ska tjäna dig? Fasta inför dig?”
Ibland gör vi det svårare än det är. Kolosserförsamlingen, säger aposteln Paulus, späkte sig själva, hängav sig åt dold visdom och ödmjukhet, iakttog högtider med största hängivenhet – och var generellt upptagna av sådant som var oväsentligt. Men man kallade det för en djupare visdom. Men Paulus säger: -Detta uppfattas visserligen som ”vishet”, med sin självvalda gudstjänst, sin ”ödmjukhet” och sin späkning av kroppen, men det har inget värde utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet. (Kol 2:23)Men det är nog oftare så att det är lättare med en självvald gudstjänst, för de krav som Gud ställer, tilltalar inte vårt köttsliga sinne på något vis. Ty Gud kallar oss till ett liv i utgivande. -Nej, detta är den fasta, som jag vill hava: att I lossen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen sönder alla ok, ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla härbärge att du kläder den nakne, var du ser honom, och ej drager dig undan för den som är ditt kött och blod. (Jes 58:6-7)Jakob, Jesu halvbror, säger samma sak fast om möjligt ännu tydligare: -En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen. (Jak 1:27)En ren och obesmittad gudstjänst. Med andra ord så kan det komma kontaminerande, förorenande ting in i gudstjänsten. Men om man rensar ut allt det, så står Guds tanke kvar. Och det som Gud ömmar för, tänker på, är människor i nöd. De som sitter i orättfärdiga bojor, är hungriga, nakna, ensamma, övergivna…
Församlingen är inte kallad att vara kulturetablissemangets efterföljare. Inte heller ska vi formas efter samhällets förenings- och organisationsliv, eller sträva efter praktiga och pråliga utsmyckningar – vare sig på det ena eller andra planet. Vi är kallade till att stiga ner från vår himmel, till de människor som behöver oss. Filipperbrevet säger: -Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. (Fil 2:5-7)Vilken är vår himmel, som vi behöver stiga ned ifrån? Har vi blivit så ”helgade” att vi inte kan ta i smutsiga människor? Så visa, ödmjuka, och andliga kristendomsexperter att nöden inte angår oss – annat än möjligen på ett akademiskt plan?Jag hoppas att detta kan krossa något av vår bild av en gudstjänst. Vi tror att vi håller den ren genom att anamma en mer eller mindre tydlig liturgi. Både i mötesliv och församlingsliv, blir allting så kliniskt rent ifrån orosmoment att så fort stök uppstår, ställs en arsenal av moralens väktare med tydliga pekfingrar i vägen för de människor som i naivitet och okunnighet söker tillflykt i församlingen.Vi har våra klara modeller, det är generationer av kyrkohistoria som ligger som ett tungt täcke över Guds folk. Vi vet hur man ska tala, uppföra sig osv. Vi vill helst inte erkänna det, men sanningen är att vi blivit katolicerade. Men Gud kallar oss idag: Hjälp de fattiga. Klä dem, när dem – ge dem människovärdet tillbaka. Våga bli smutsig. Inte av världen – men av de människor som hamnat på samhällets baksida.Helt plötsligt blir kyrkorna överflödiga. Ordnade mötesformer och 2%-kristendomen omöjlig. Då tvingas vi in i en enkel livsstil, där varje krona vårdas för att komma behövande till del. Där sätts solidariteten på prov. Och närheten till syskon blir en absolut nödvändighet. Ja, om vi börjar söka Guds vilja när det gäller denna sak, så hamnar missionen, evangelisationen – hela församlingslivet i rätt perspektiv. Och Apostlagärningarnas dagliga gemenskap blir inte en ouppnåelig utopi, men en krass nödvändighet.Det hela börjar med denna bön: Gud, hur vill du bli tjänad?

Undervisning av Arne Björkman

Både i den bibliska historien och i väckelsetider har Guds-människor trätt upp och ropat ut omvändelsebudskap till folket. Det var alltid starka budskap, som talade om nödvändigheten av sinnesändring och frälsning från synden. Det ledde till att människor lämnade sina gamla världsliga liv och började leva helt för Herren. Men hur är det idag? Har de radikala väckelseropen tystnat?
Israelerna firade lövhyddohögtid i Jerusalem. Under högtiden gick man varje dag i procession för att hämta vatten ur Siloakällan. Man tågade runt brännofferaltaret med palmkvistar i händerna. Ceremonin påminde israelerna om att Gud under ökenvandringen hade gett folket vatten ur klippan. På den sista och största dagen i högtiden stod Jesus i templet och ropade till folket: ”Om någon törstar, kom då till mig och drick!” (Johannes 7) Jesus anknöt till vattenösningsceremonin och förkunnade, att han är uppfyllelsen av högtidens profetiska innebörd. Kristus är det friska och levande vattnet. I Jeremia 2:13 påpekade profeten, att folket hade övergivit Herren – källan med det friska vattnet – och istället gjort sig usla brunnar, som inte ens höll vatten. (Känns något igen i vår tid?) På Jesu tid levde Guds folk också i avfall. Och nu stod Guds Ord där i templet och ropade:-Den som tror på mig, från hans inre skall strömmar av levande vatten flyta fram.Det sade han om den helige Ande, som de som trodde på honom skulle få. Anden skulle uppenbara det friska levande Ordet för de Jesus-troende och föra dem fram till hela sanningen. I 1 Kor. 2:10 står det: ”Ty Anden utforskar allt, till och med djupen i Guds väsen.”I Johannes 1:4 heter det: -I honom (Guds Ord) var liv, och livet var människornas ljus. Jesus Kristus, Guds Son, är alltså både Ordet och Livgivaren. Han är den himmelska källan av liv, som kan befria och förvandla människor. Och det är den här livgivande källan människorna behöver få tag i – för att kunna leva ett sant, levande och människovärdigt liv. Det räcker inte med att ha en allmän gudstro, utföra lite religiösa traditioner och be rutinmässiga böner. Därför stod Jesus i templet och försökte väcka upp människorna med sitt kraftfulla ropande. Han visste att de skulle gå förlorade om de inte fick tag på Livgivaren själv, om de inte började tro på honom och hans livgivande ord. Folket behövde lära känna Guds Ords sanningar och börja vandra på livets och frälsningens väg.I Matteus 3 kan vi läsa om Johannes döparen. Många år tidigare hade Jesaja profeterat om honom: -En röst ropar i öknen: ’Bered väg för Herren, bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud.’ Johannes ropade ut Guds budskap till människorna. Han trädde upp i Judeens öken och uppmanade folket att vända om från sina onda vägar. De som gjorde sinnesändring, omvände sig och bekände sina synder, döpte han genom nedsänkning i floden Jordan. Då de avfälliga och religiösa elitmänniskorna – fariséer och sadducéer – ville låta döpa sig ropade han till dem: -Ormyngel! Vem har ingett er tanken att fly undan den kommande Vreden. Bär då sådan frukt, som stämmer överens med omvändelsen! Det är detta det kristna livet handlar om: att bära sådan frukt som hör till frälsningen. Annars hamnar man i laglöshet. Både Johannes döparen och Jesus predikade omvändelse från synd, sinnesändring och bättring. De predikade Guds lag – och Guds nåd. Före dem hade även Herrens sanna profeter ropat ut till människorna, att de var tvungna att omvända sig från sina synder för att komma in i Guds rike. Samma budskap gäller än idag. Johannes döparen förklarade sanningen om Guds Ord: -Han har en kastskovel i handen, och han skall noga rensa sin loge: sitt vete skall han samla in i ladan, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig kan släckas. Det var ord och inga visor, det. Och samma budskap står fast än idag. Det är Herrens skarpa ord till ett utvalt och frälst folk, som avfallit från Guds Ord. Känns företeelsen igen även i vår tid? Botemedlet heter idag som då: omvändelse, rening och helgelse.
I slutet av 1600-talet och i början på 1700-talet blåste pietismens väckelsevindar i Sverige. Naturligtvis mötte väckelsebudskapet hårt motstånd bland folk, eftersom pietisterna predikade omvändelse från synd och att människorna behövde ett nära och personligt förhållande med Herren Jesus. Det räckte inte med att bara gå i kyrkan på söndagarna. Man skulle helt och fullt leva för Herren och lyda Guds bud, predikade väckelsens budbärare. Det tyckte inte alla om att höra. Men de som tog emot budskapet, lät sig frälsas från synden och världen. Prästsonen Sven Rosén kallas ”Trosfrihetens martyr”, eftersom han vågade ta upp striden för religionsfriheten i Sverige. Han anlände till Stockholm 1735 för att ansluta sig till landets första fria församling, som bestod av tio personer. Genast började Sven Rosén att ropa ut det radikalpietistiska väckelsebudskapet. Hans omvändelserop nådde ut över hela Sverige – med hjälp av postverket. Sven Rosén skrev korta undervisningsbrev, så kallade traktater, som sedan kopierades av andra och sändes till utvalda personer i landet. Alla tyckte inte om väckelsebudskapen de fick, men omvändelseropen nådde ändå ut till socknarna och verkade pånyttfödelse och frälsning hos människor. Men Sven Rosén och de övriga i församlingen fick ta konsekvenserna av sitt ropande. De blev kristna martyrer.Det finns alltså olika sätt att ropa på. Idag har t.ex. de flesta tillgång till internet och kan förmedla omvändelsens budskap på det sättet. Vi kan också ropa genom att sprida traktater i bussar, tåg och brevlådor. Metoderna är många. Frågan är bara hur stor viljan är att sprida Guds Ord till människorna. Det viktigaste är inte vilka metoder vi använder, utan hur budskapet vi ger människorna ser ut. Vi ska naturligtvis inte ge dem ljumma, liberalkristna budskap. Människorna måste få höra, att de ska omvända sig från sina synder och börja tro på Jesus Kristus och Bibelns allvarstyngda sanningar. De som bekänner sig som kristna, behöver få höra om den trånga porten och den smala vägen. Du och jag är kallade av Herren själv att gå ut med evangelium till människorna – och göra dem till lärjungar. (Matteus 28)
I Sven Roséns spår följde väckelsekämpar, som predikade både försakelse och nåd genom Jesu blod. I motsats till vår tids predikanter gick de kraftfullt till storms mot synden och ogudaktigheten och väckte upp människorna ur deras andliga sömn. Under 1840-talet kom sedan den så kallade roparrörelsen. Roparna var enkla och olärda män, kvinnor och barn, som Herren hade väckt upp. De hade uppenbarelser, syner och starka domsbudskap. Med iver och kraft försökte de genom sitt ropande få människorna att lämna sina synder och sin världslighet och börja tro på evangelium. Roparna banade väg för den kommande väckelsen.Idag tycks vi leva i den andliga ljumhetens tid. Inte ens kristna verkar bry sig om Jesus och apostlarnas undervisning. ”Jag är rik, mig fattas inget” tycks vara vår tids kristna lösen. Inte många anser sig behöva mer av Jesus. Den amerikanske väckelsepredikanten David Wilkerson påstår, att vart han än vänder sig, så förkastar allt fler av Guds folk Jesu herradöme. ”Man vill vara som världen men också ha Gud”, säger han. Profeten Samuel levde i det gamla förbundet. Även då var avfallet stort bland Guds folk. Men Samuel lyssnade till Herrens röst, väcktes upp i sin ande och gick ut och varnade folket för avfallet. Samuel var en ropare, som ville väcka folket ur dess djupa törnrosasömn. Även idag behövs ropare – väckelsekristna ropare – som på ett eller annat sätt varnar Sveriges folk för att vandra på onda, upproriska och syndfulla vägar. Och som varnar de kristna för att stolt och högmodigt leva i ett ljumt och världsligt Laodicea-tillstånd.

Undervisning av Tage Johansson

Jag vill i det här bibelstudiet beröra ordet ”fast” och dess innebörd i biblisk mening.
Vad som är fast och hur man blir fast. Ordet fast är ett vardagligt ord vi ofta använder, men som i den bibliska texten är ett ord av stor betydelse. Låt oss ta ett exempel från Daniel 11:32 och se vad som står där: -Och dem som hava kränkt förbundet skall han med hala ord locka till helt avfall; men de av folket som känna sin Gud, skola stå fasta och hålla ut. Fasthet är detsamma som ståndaktighet, och Jesus sa att det är den som är ståndaktig intill änden som skall bliva frälst, dvs slutfrälst.Frälsningen består ju av tre erfarenheter. Den pånyttfödande frälsningen som är själva startpunkten till att begynna en vandring mot ett mål, som är slutfrälsning. Pånyttfödelsen består i att man blir delaktig av andligt liv, eller som det heter i Petrus första brev, att bli delaktig av gudomlig natur. Den andra delen av frälsningen består av en vandring. I 1 Petr 1:9 står det att vi är på väg att vinna…
Det talas ofta i Skriften om att bli övervinnare, att vara på en tävlingsbana och att kämpa så att vi vinner segerkransen. (1 Kor 9:24-27)I Hebr 12:1 handlar det om att lägga av allt som kan vara till hinder och med uthållighet löpa framåt i den tävlingskamp som är oss förelagd.Den tredje erfarenheten består i att efter fullbordat lopp uppleva slutfrälsningen. När Paulus skriver sitt andra brev till Timoteus, vet han att han står inför sin slutfrälsning. Han skulle gå för att mottaga rättfärdighetens segerkrans.Vidare kan vi påstå att slutfrälsningen har sin förutsättning i en pågående frälsning och den pågående frälsningen har sin förutsättning i att först bli född på nytt.Med bakgrund av att jag här har presenterat frälsningens tre dimensioner, är det viktigt att stanna inför ordet ”fast”, som har en avgörande betydelse för vår vandring till att nå fram till vårt eviga mål.Fasthet kan ju också benämnas som ståndaktig, orubblig, beständig och klippfast.
Det som är fast För det första måste vi ställa oss den frågan: Vad är det som är fast? Inget i tillvaron är fast, allt är föränderligt och förgängligt. Allt det vi kan registrera med våra ögon, skall förgås. Det enda som är fast är Guds Ord: -Himmel och jord skall förgås, men mina ord skall aldrig förgås. (Matt 24:35)Guds ord skall inte enbart bestå, det är också oföränderligt. Det var detta oföränderliga som man höll fast vid i den första församlingen. Man höll fast vid apostlarnas undervisning som bestod i ”det som var från begynnelsen”, d.v.s. det oföränderliga.I 1 Joh 1:1 står det: -Det som var från begynnelsen…. det förkunnar vi: om Livets ord talar vi. Historien säger oss att så länge man höll fast vid apostlarnas undervisning, kunde Gud på ett fullödigt sätt stadfästa sitt ord med åtföljande tecken och under. Att den apostoliska väckelsen avtog och främmande ting började göra sig gällande, berodde på just detta att man sviktade i att hålla fast vid det som var från begynnelsen.Då man sedan kom på distans till apostlarnas undervisning, led man skada i sitt förhållande till brödragemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. Har man förlorat mark beträffande det apostoliska bönelivet, finns inte längre samma möjlighet att mottaga vad smörjelsen lär, så att undervisningen överensstämmer med smörjelsen.Johannes skriver: -Men vad eder angår, så förbliver i eder den smörjelse ni har undfått från honom, och det behövs icke, att någon undervisar eder; ty vad hans smörjelse lär eder om allting, det är sant och är icke lögn. Förbliven alltså i honom, såsom den har lärt eder. (1 Joh 2:27)
Hur man blir fast Bibeln talar ofta på många ställen om att Guds ord är som en fast klippa, som ett berg. Jesus säger själv att den som gör efter ordet är likt en man som bygger sitt hus på hälleberget eller ”klipphällen”, som det heter i någon översättning. (Matt 7:24-27)I den här liknelsen framhåller Jesus vikten av att, som det står i Luk 6:47-49, göra som en förståndig man som grävde så djupt att han kom ned till berget för att bygga sitt hus. För att vi skall bli så fasta som det krävs av oss, för att kunna stå emot tidens slagregn, vattenströmmar och vindar, måste vi möda oss om att lägga vårt livs grund på ordets klippa. Guds frälsning passar inte de lättjefulla och oförståndiga. Det är mödosamt att gräva, men resultatet är segerrikt.
Att bygga på sand är att bygga på det som en gång var Guds fasta ord, men som har genomgått en förändring från att vara ett fast material till lösan sand. Sand är ju pulveriserat berg.I 2 Kor 11:2-4 får vi veta begynnelse och orsaker hur det som är fast kan förvandlas till lösan sand. Paulus fruktade för att man i Korint skulle visa fördragsamhet om någon kom och predikade en annan Jesus och ett annat evangelium, så skulle det verka upplösande. Ormens taktik i Edens lustgård var att underminera det Gud hade sagt. Eva stod ej fast vid Guds ord och sanningen, utan blev bedragen, och det är just detta som Paulus tar till exempel i ovan nämnda bibelcitat. -Jag fruktar, att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva, så skall till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus. Till sist några citat från den heliga skrift, som handlar om ordet fast. -Vinnläggen eder därför, mina bröder, så mycket mer om att göra eder kallelse och utkorelse fast. (2 Petr 1:10)Paulus skriver till Titus om hur en församlingsföreståndare skall vara: -Han måste hålla fast vid det tillförlitliga ord, som har fått sin utformning i läran. (Tit 1:9, Hedegårds övers.) -Stån honom emot fasta i tron.(1 Petr 5:9) -…förbliven i tron, väl grundade och fasta, utan att låta rubba eder.(Kol 1:23) -…håll fast det du har, så att ingen tager din krona. (Upp 3:11) -Den som är fast i sitt sinne, bevarar du i frid. (Jes 26:3)

Undervisning av Hans Lindelöw

Vi har tittat på några liknelser av Jesus och på hur Gud i Kristus presenterade arbetet för de tolv lärjungarna han kallat och ledde på vägarna i Galiléen, Judéen och i Jerusalem. Jesus talar om hur fälten hade vitnat till skörd, och han talar om att bedja skördens Herre att sända ut arbetare. Samme Jesus undervisar också i liknelser där han gör klart att i tidens längd kommer vi att möta fält som man inte kan säga helt konsekvent att de har vitnat till skörd. I tidens längd ger fälten inte samma enhetliga intryck. Av texten framgår att en ovän har varit verksam. Därför växte vetet tillsammans med ogräset. Det blev alltså blandat på fältet, på åkern.Jesus talade i en liknelse om en såningsman som var Människosonen. Men så kom en ovän, som också var såningsman och sådde ogräs. Ovännen uppträdde som vännen i till synes samma verksamhet, men man måste undersöka: Vad är det han sår ut? Jesus gör klart att han sår ut ogräs, och då är inte fältet detsamma längre. Man kan alltså vänta sig att i tidens längd blir situationen svårare. Fältet som Jesus till att börja med ställde sina lärjungar inför, kommer att förvildas. Den helige Ande gav Simon Petrus en uppenbarelse. Han fick se en linneduk sänkas ned ifrån himmelen. Den var full av fyrfotadjur, krälande djur och himmelens fåglar. Herren sa till Petrus: ”Stå upp, Petrus, slakta och ät!" Hans spontana reaktion var: ”Bort det, Herre! Jag har aldrig ätit något orent! Något orent har aldrig kommit i min mun!” Det var alla slags fyrfotadjur, alla slags kräldjur och himmelens fåglar. Uppenbarligen var en del orena enligt lagen, och Petrus ville inte komma vid dem. Men synen kom igen två gånger, ja tre gånger.

Undervisning av Arne Imsen

Jag måste också här påtala en annan form av individualism som också betyder ett åsidosättande av den lokala församlingen och en verksamhet efter andra riktlinjer än nya testamentets. Det finns en rad av s.k. ”världsevangelister” som gjort sig fria från de samfund de förut tillhört: Osborn, Roberts, Allen och flera andra. Dessa män har omkring sitt namn och sin verksamhet byggt upp kolossala organisationer. Många kristna har helt okritiskt accepterat det system som dessa skapat. Jag tackar Gud för vad dessa bröder gjort för evangelium, men jag hatar de system de byggt upp, därför att det är ett åsidosättande av den nytestamentliga församlingen med dess mångfald av gåvor och tjänster. De troende får en enda funktion i den verksamhet, som dessa män skapat: att ekonomiskt stödja den store evangelisten och toppmannen i organisationen. Jag vill här i korthet relatera hur dessa system verkar.Utifrån sin propagandacentral i Amerika gör man en PR-drive i det land där man planlägger en kampanj och där man fått en person eller en grupp av troende att stå som formell inbjudare. Efter att landet så en lång tid bearbetats med propaganda begynner kampanjen, som oftast hålles i huvudstäderna. Hit kommer nu människor i skaror från alla landsändar – människor som längtar efter att få se Guds kraft uppenbarad och människor som vill tjäna och offra. Det blir alltså jättemöten som håller med alla de psykologiska effekter det medför. Man visar film från andra världsdelar där det sker tecken och under, händelser som riktigt appellerar till det sentimentala hos människorna. Och nu öppnar man gärna sin plånbok för missionen i Indien eller Afrika eller på en annan plats långt borta: Tänk att få vara med och stödja en sådan verksamhet! Och man offrar inte för att man tror på Gud och har en andlig syn på Guds verk, utan därför att man gripits av stundens stämning. [—]Det verkligt ödesdigra är att följden ofta blir den, att dessa människor glömmer bort sitt ansvar för Guds verk på den plats där de själva bor och blir helt fastlåsta med sina offer och sitt evangelisationsnit på annat håll. Är det denna verksamhet vi skall ha?Nej, låt oss istället göra en satsning på den lokala församlingen där varje lem är i funktion efter principen: ”Först i Jerusalem… sedan intill jordens ände.” Det finns idag unga evangelister i olika länder – även i vårt land – som har världsvida, storvulna planer i enlighet med de metoder dessa amerikanska evangelister har satt i system, men de orkar ofta inte ens lösa de egna problemen på hemmaplanet.Evangelistens uppgift, likaväl som lärarens, herdens och profetens, är i församlingen. Och uppgiften består först och främst i att göra de heliga skickliga att utföra sitt tjänarevärv. Den lokala församlingen upprättad och i funktion är Nya Testamentets lösning på alla evangelisationsproblem.

Undervisning av Arne Imsen från 1975

-Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn. -Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. -Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna. Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk. -När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd. -Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken. -Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga gåvorna. (1 Kor 13)
Jag har haft några bibelstudier om församlingen som Kristi kropp i tiden, återupprättad och uppbyggd för tjänst och uppryckelse. Vi har då talat om vad som kan läsas om detta i första Korinterbrevets 10:e, 11:e och 12:e kapitel. Vi talade sist utifrån 12:e kapitlet om dess praktiska tillämpning på det lokala planet. Jag finner detta nödvändigt i en tid då allting förefaller så svävande och diffust på så många områden, och de andliga begreppen har en benägenhet att upplösas i ett intet. De upplöses och försvinner och därmed också själva innehållet. Man förlägger de andliga upplevelserna till ett plan som egentligen är otillgängligt. Det är omöjligt att uppleva dem, eftersom man kommer med nya begrepp och lägger själva uppenbarelsen på ett plan som gör det nästan omöjligt att gripa tag i och konkretisera den. Vi möter en hel serie med abstraktioner. Allting blir så oklart och diffust, man har en känsla av att allt detta är något som är ouppnåeligt, eller så är det något som kan uppnås, men där vi hela tiden är passiva mottagare och aldrig kan påverka eller påskynda upprättelse och uppbyggelse.
När Bibeln talar om församlingen, talar den huvudsakligen om den lokala församlingen. Det är verkligen tveksamt om man över huvud taget med någon större exakthet kan tala om den universella församlingen, och då redogöra för vad bibeln menar.
I den universella församlingen tror jag inte det existerar några brister. Vi kan läsa i Upp. 1 för att åskådliggöra detta. Där finns dessa samlade uttryck för vad församlingen egentligen är i den himmelska världen. Och i den mån man kan tala om universialitet så gäller det naturligtvis här.
Det heter från vers 10
-Jag kom i andehänryckning på Herrens dag och fick då bakom mig höra en stark röst, lik ljudet av en basun, och den sade:»Skriv upp i en bok vad du får se, och sänd den till de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea.»
-Och jag vände mig om för att se vad det var för en röst som talade till mig; och när jag vände mig om, fick jag se sju gyllene ljusstakar och mitt ibland ljusstakarna någon som liknade en människoson, klädd i en fotsid klädnad och omgjordad kring bröstet med ett gyllene bälte. Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom eldslågor. Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i en ugn. Och hans röst var såsom bruset av stora vatten.
-I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft. När jag såg honom, föll jag ned för hans fötter, såsom hade jag varit död. Men han lade sin högra hand på mig och sade: »Frukta icke. Jag är den förste och den siste och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter och jag har nycklarna till döden och dödsriket.» (Upp. 1:10-18)
Här talas om sju gyllene ljusstakar. Detta är en beskrivning av församlingarna som sedermera får var sitt sändebrev av aposteln. Då vi tar del av dessa sändebrev, upptäcker vi att de ger intryck av att vara något helt annat än sju gyllene ljusstakar. Vi tycker att där finns ingenting av den härlighet och äkthet som möter oss här i själva den uppenbarelse som är basen för sändebreven. Sedd från himlasidan är församlingen fullkomlig. Församlingen har brister på jorden och den är behäftad med en hel del ting som har med tidens svårigheter och problem att göra. Men sedd ifrån himlasidan så är församlingen fullkomlig. Det beror naturligtvis på att allt det som har med brist, tillkortakommanden och begränsning att göra, det kommer att bli kvar här. Antingen det nu handlar om ting eller individer. Det kommer att bli kvar här, för Gud har ett fullkomlighetsideal för församlingen. Han vill att vi ska bli fullkomliga, och han verkar för att vi ska bli fullkomliga. Därför ska vi göra klart för oss, att allt som har med bristerna att göra, det kommer att bli kvar här i alla stycken. Församlingen ska stå slutfrälst. Det heter att hon då ska vara utan fläck, utan skrynka, hon skall vara fullkomlig i renhet. Hon ska vara oförgänglig i härlighet. En evigt ung brud, pris ske Gud!
När vi talar om bristerna och svagheterna, då handlar det hela tiden om den lokala församlingen. Om det ska bli någon återupprättelse för tjänst och uppryckelse, så måste det börja i den lokala församlingen. Vi kan inte genom någon slags teologisk formel remittera ansvaret till något annat mera overkligt och längre bort. Den lokala församlingen är gripbar, det handlar om dig och mig. Då den lokala församlingen börjar fungera som den ska göra, då kommer också därutav att följa att andra förhållanden regleras.

Undervisning av Jan Egil Hafsahl

Vi ska läsa ur Hebr 3:

-Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och överstepräst, Jesus, huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses var »trogen i hela hans hus». Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva huset. Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt. Och väl var Moses»trogen i hela hans hus», såsom»tjänare», till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas; men Kristus var trogen såsom»son», en son satt över hans hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet. (Hebr. 3:1-6)

Undervisning av Arne Imsen

Vi måste vara levande protester, inte bara med avseende på vittnesbörd, men också i livsstil och hållning. Snart kommer Jesus! När Jesus undervisar säger han så här: ”Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke, ty Guds rike hör sådana till”. Barnen inkluderas i Jesu försoningsverk.Jesus talar om världen i feminint genus; som en kvinna. Därmed gör han klart för oss att på samma sätt som församlingen är ett moderssköte som föder människor in i Guds rike genom Ordet och Anden, så är världen ett moderssköte som föder barnen in i Satans rike. De når alltså en punkt då de drivs ut ur sitt paradis. Då de blivit medvetna om ont och gott, och måste födas på nytt. Genom världen föds de in i världsherraväldet, men församlingen återföder dem in i Guds rike genom Ordet och Anden.Vår uppgift med avseende på barnen är att låta dem komma till Jesus. Men vi skickar dem många gånger till Freud, vi skickar dem till Darwin eller Marx, till beteendevetenskaparna som utplånar gudsbilden hos dem. Dagis, förskola och skola, dessa anstalter som så småningom bryter ner alla deras förutsättningar och möjligheter att tro på Gud.- - -Frågorna om vad vi ska äta, dricka och kläda oss med har alltid dominerat människan, vilket Jesus betonar i sin bergspredikan. Vad som är viktigt i livet är hur vi handskas med våra resurser, och hur vi agerar då vi uppträder som konsumenter eller producenter. Dessa frågor är oerhört betydelsefulla, eftersom vi själva inte kan styra vad som kommer att produceras. Konsumenten styrs av reklamen. Och frågan är i vilka händer reklamen är. Vid den analysen förstår vi snart att det verkligen har betydelse hur vi kläder oss och hur vi i övrigt uppträder. - - -Vi har nått långt i utveckling mot det bibeln framställer för oss som ett slutligt tillstånd av allmänt kaos där människorna inte längre har några gränser. De är rastlösa och rotlösa, ty de krafter som styr modet, skapar samtidigt förutsättningar för nästa utvecklingsfas. Det är en ideologi som främst påverkar barn och ungdom. De måste därför bli befriade ifrån närkontakten med dessa miljöer. Och då först daghemmen som är direkt nedbrytande. Dessa bearbetar successivt och metodiskt barnen så att syftet med ideologin bakom barndaghemssystemet kan nås. Det tänker inte föräldrarna på. De tycker kanske att hemmiljön är torftig. Men det finns ingen möjlighet att en miljö där Jesus är Herre kan vara torftig. Frågan är vilken kristusbild föräldrarna överför på barnen, och om föräldrarna finner det förenligt med sina ambitioner att sänka motståndströskeln mot nya idéer för att underlätta barnens anpassning. Så arbetar man efter moderna principer, samtidigt som man vill hävda kristen trosuppfattning. De kristna värderingarna gäller då för vuxna men inte för barnen.De moderna pedagogiska reglerna säger exempelvis att barn inte ska tuktas med aga. Barn ska inte heller fostras så att de på något vis känner sig isolerade, utan man ska tvärt om verka för att barnen integreras. Beteendevetenskaperna blir ideal för uppfostran. Dessa vetenskaper är inte ens hundra år gamla, men de har i vårt samhälle fått en central roll, så att de fullständigt avsatt föräldrarna, och därmed fråntagit familjen reella möjligheter att fungera som familj. Det har blivit brottsligt att uppfostra. Grunden och möjligheterna för människor att tro på Gud har spolierats. Istället för att ge barnen bibeln som auktoritet med sig ut i livet, har man skaffat andra auktoriteter. De heter Marx, Darwin och Freud. Socialismen, evolutionismen och psykoanalysen, dessa tre läror på olika områden arbetar parallellt för att nå sitt syfte - att utplåna gudsbilden och ersätta den med något radikalt annat. - - -Marx har fått ta platsen som Kristus hade för tidigare generationer. Man detroniserade Kristus, tog bort bibeln och skolan fick i stället för historia samtidskunskap; istället för kristendom religionskunskap. Den processen har församlingen mer eller mindre bejakat.Den kristna församlingen har reagerat ungefär som Volvo, Asea eller LM Ericsson. Hur kan man på något sätt jämföra tre industrier med den kristna församlingen? De här institutionerna har vitt skilda uppgifter. Men det är ett faktum att samtliga är mer eller mindre integrerade med marknadsekonomin. Kyrkans framtid bestäms knappast av biskopar. Lika litet som industrins framtid bestäms av dess verkställande direktörer. Vilka krafter bestämmer utvecklingen? Det är penningen, Mammon, som enväldigt behärskar samhällets alla sektorer. Även om samhället har strukturerats till en religiös och en profan sektor, så spelar det ingen roll, för alla har samma paraplyorganisation. Och den paraplyorganisationen har samme Herre som sin överstemästare; och detta är en icke obetydlig gud och mästare, vars namn är Mammon.Allt detta har ju inte skett plötsligt och oförutsagt. Det är klart och tydligt beskrivet i bibeln. Men då knappt någon läser den eller tror på den, då blir det inte heller speciellt angeläget att predika dess budskap. Det är de kristna som genom medveten kunskap och klar hållning bestämmer en stor del av utvecklingen i vårt samhälle. De kan lägga grunden för antikrists framträdande, eller hålla honom tillbaka. De bestämmer detta genom den position de intar.- - -Barnen är inte statens egendom. De tillhör föräldrarna och är en del av Guds rike. Därför är det betydelsefullt att barnen inte bara har mammor men också ammor. Det måste finnas en Miriam; någon som förutom föräldrarna håller ett vakande öga på barnen. Någon som kanske inte har egna barn, men som Gud har gett speciella fullmakter i den andliga släkten. Historien upprepar sig, än om Satan idag uppenbarar sig i andra former. Men vår uppgift är att ta hand om barnen, och framför allt se till att de inte förlorar relationerna med Guds rike. Vi måste odla gemenskapen med Jesus Kristus, så att barnen får sitt eget gudstjänstliv och börjar lära älska Jesus och vill göra som Jesus har sagt. Och då får de andra ideal som de vill förverkliga.- - -Bibeln säger att i de yttersta dagarna ska svåra tider komma. Ondskan tilltar. Vad vi behöver nu, är mycket starkare upplevelser av Gud. Statskyrka, frikyrka Volvo, Asea, Konsum och politiska partier kommer alla att utvecklas åt samma håll och tillsammans skapa en människotyp. Och av denna människotyp kommer sedan att finnas reproduktioner utöver hela vår jord. Människor utan egen profil. Osjälvständiga individer, konsumenter. Utvecklingen går emot en världstrust, som slutligen kommer att bestämma vem som ska få köpa och sälja. Det som sker nu först och främst med barnen, och så med kvinnorna och hemmen, det är en metodisk test och systematisk förberedelse för att vi när dagen är inne ska gå in i rollen utan protester, samvetsbetänkligheter och hämningar. Då är vi reducerade och avtrubbade till att acceptera det stora och oerhörda uppdraget att bygga upp det fredsrike som smädar Jesu Kristi försoningsverk. Skaror av människor är redan befruktade med bilden av antikrist och bär den visionärt i sitt hjärta. De formas nu till folkrörelser utöver hela vår jord för att bana väg för honom som ska överta den väl förberedda mänskligheten. Det är mycket viktigt att vi förstår vår tid och gör vad Herren gett oss i uppdrag att göra.Tidigare hade vi lagar som stod som ett heligt skydd för medborgarna gent emot statsmakten, men nu har lagarna förändrats så att de står till skydd för byråkraterna. De beskyddar alltså institutionerna, och därmed är vi som individer mer eller mindre rättslösa. Allt varslar om att vi går emot upplösning av alla normala mellanmänskliga relationer. Vi som är kristna får se till att vi inte är med och påskyndar antikrists tillkommelse, utan fastmer försöker använda den tid vi har till att vara en stad på berget som kan lotsa människor in i en sann gudsgemenskap. Inte i en förvärldsligad kristen kyrka, men i en sann och levande kristen församling som är sanningens grundfäste och stödjepelare. Då kan man inte vara medsägare och jasägare. Vi måste vara levande protester, inte bara med avseende på vittnesbörd, men också i livsstil och hållning. Snart kommer Jesus!

Undervisning av Hans Lindelöw

Kain fick för sig att det bara var att följa sin spontana känsla, det som föll honom in. Men det fattades en insikt, en rannsakan, ett djupare perspektiv. Kain var en fredens man, han tog av det som växte på marken för att offra till Gud. Det behövdes ingen kniv, inget djur behövde slaktas, inget blod flyta. Vad var det som förmådde Abel att ta kniven och slakta ett får? Han hade en djupare insikt. Han hade lyssnat på ett annat sätt, förstått situationens allvar och att det krävdes något som inte passade hans naturliga känsla – något som kom ovanifrån det var de eviga oföränderliga lagar som blivit kungjorda genom budskapet om Jesus Kristus som Lammet – evangelium, Guds kraft till frälsning!
Det finns värderingar som alla människor på sätt och vis delar – att vara vis och klok eller att vara dåraktig. Det är väl ingen som vill vara dåraktig; vi vill gärna vara visa. Hur blir vi det då? Vad är det att vara vis? Låt oss gå till Bibeln och se vad den säger. Det står i Ordspråksboken: -Den som har ett vist hjärta tager emot tillsägelser, men den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång. (Ords. 10:8)Det är kontraster. Här ser vi meningen med predikandet. Vi ska lyssna till tillsägelse. Det är en föreställning som kanske inte alltid utan vidare är acceptabel för oss. Vi vill inte att någon som kommer utifrån ska få säga till oss något.Det är så lätt att människor, inte minst i religiösa sammanhang, blir väldigt subjektiva och börjar mer och mer röra sig med sina egna upplevelser. Så blir man allt mera obenägen att lyssna när någon kommer med en tillrättavisning eller förmaning i en predikan. Det är nödvändigt och av stor betydelse att vi har förmåga att lyssna när vi får höra någon säga något som kanske inte stämmer med våra tankar eller vad vi upplever.Bibelns undervisning om människan är inte alltid lätt att höra. Människan är enligt Bibeln en syndare, och det är framför allt hjärtat hos människan det gäller att se upp med. Därför skriver profeten Jeremia så här: -Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat; vem kan förstå det? Dock, Jag, HERREN, utrannsakar hjärtat och prövar njurarna, och giver så åt var och en efter hans vägar, efter hans gärningars frukt. (Jer. 17:9-10)Det står vidare här om något som har just med hjärtats negativa sidor att göra. Det är girigheten: -Lik en rapphöna som ruvar på ägg, vilka hon ej själv har lagt, är den som samlar rikedom med orätt; i sina halva dagar måste han lämna den och vid sitt slut skall han stå såsom en dåre. (Jer. 17:11)När aposteln Paulus predikar evangelium, talar han om hur människohjärtat egentligen är beskaffat. Vad är det som gör att människan har blivit sådan som hon är? Paulus skriver i Romarbrevet någonting i ett universellt perspektiv; hur mänskligheten, fastän den har bevis för att det finns en Gud och Skapare, har vänt sig bort ifrån Gud: -Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt. Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade. (Rom. 1:20-21)Deras oförståndiga hjärtan förmörkades. Det heter längre fram: -Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust, trätlystnad, svek, vrångsinthet; de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud, våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot sina föräldrar, oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan barmhärtighet mot andra. (Rom. 1:29-31)Det här var inte lätt att höra. Men det är faktiskt en predikan som har stått sig under alla år. Den ger också klara belägg för vad Jeremia sa: ”Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat…” Det finns även andra sidor av människohjärtat. Bibeln nämner om andra sidor, men just den här sidan är onekligen ett centrum i hela den undervisning vi möter i bibeln. Vi har all anledning att vara uppmärksamma på vad som sägs till oss.Man kan möta människor som helt spontant gör något som av hjärtat är gott, hon tänker gott om Gud och säger goda ting. Det finns sådana sidor, men det fundamentalt stora problemet är ändå människohjärtat.Det var därför som Kain och Abel skilde sig markant från varandra, och därför säger skriften att Abel bar fram ett bättre offer än Kain.Skriften säger hur människans tillstånd är på grund av synden. Hon har vänt sig bort ifrån Gud. Universellt har hela mänskligheten vänt sig bort ifrån Gud. Lokalt, geografiskt, regionalt, nationellt kan vi se många exempel under historien hur hela nationer vänt sig bort ifrån Gud. Det har hänt att det skett i religionens namn och man har i religiösa föreställningar sammansvurit sig mot själva rättfärdigheten. Människan kan tänka saker om Gud, säga saker om Gud som är fel i grunden. Därför avslöjar också Hesekiel på sitt sätt denna benägenhet i människohjärtat, och han ropar ve över de falska profeterna: -Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn, profetera mot Israels profeterande profeter; säg till dem som profetera efter sina egna hjärtans ingivelser:
Hören HERRENS ord. Så säger Herren, HERREN: Ve eder, I dåraktiga profeter, som följen eder egen ande och syner som I icke haven sett! (Hes:13:1-3)Här är det svåraste man kan tänka sig som man måste vara tvungen att lyssna till. Att det man tänker i sitt innersta, det man upplever och drömmer om, det kommer inte från Gud, fast man faktiskt är så övertygad om att det är så.Det kan vara andra saker, det kan handla om ideologiska frågor av en annan karaktär, bara det att man har vissa föreställningar och vem har inte det!Nu säger Skriften att det här hör människohjärtat till. Det är naturligt för människohjärtat att föda fram alla möjliga föreställningar. Men just därför måste människan också vara redo att lyssna. Det kan ju faktiskt hända att det som uppstiger i hjärtat inte är sant, utan att det är orätt. Har inte hela mänsklighetens historia givit oss en hel del exempel på att många gånger är det rent ondskefulla, mörka saker som driver människor, och när det avslöjas, så är det bara genant.Vi läser idag om vilka vansinniga idéer människor kan få för sig att utföra. Våldsamma, blodiga gärningar utförs av någon anledning. Men det finns även andra saker, som inte så direkt visar sig. Man kan även dra andra med sig att utföra olika ting, och det kan vara ännu farligare, för på sikt leder det till att ännu flera människor hamnar i vilfarelse.Skriften talar om Kain och Abel. Kain bar fram ett offer till Gud. Abel bar också fram ett offer. Kain bar fram det som han spontant upplevde var det riktiga. Gud är ju Gud, han har skapat allt. Men då tar jag lite av allt, jag tar det här fina som växer här och ger det åt Gud…Det är bilden av det som spontant stiger upp ur hjärtat. Gud ska väl ha det som är vackert, det som är fint.Vi läser i första Mosebok: -Och mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain; då sade hon: »Jag har fött en man genom HERRENS hjälp.» -Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder. Och Abel blev en fårherde, men Kain blev en åkerman. -Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram en offergåva åt HERREN. (1 Mos:4:1-3)I de föregående kapitlen läser vi om paradiset. Där fanns ingen död, ingen sjukdom, ingen villfarelse eller mörker. Ur detta tillstånd var sedan människan tvungen att ge sig av ut på marken, den mark som Herren hade förbannat.Människan levde i paradiset, men blev lurad och fick för den skull lämna paradiset. Kain och Abel var söner till Adam och Eva. De hade naturligtvis många intryck från sina föräldrar. Förmodligen bar föräldrarna en fläkt av Edens lustgård med sig. De kunde bara ana och tänka hur det en gång hade varit. Att det fanns en Gud var inte främmande för någon av dem, men Kain och Abel förstod det hela på radikalt olika vis. Kain fick för sig att det var bara att följa sin spontana känsla, det som föll honom in - det var väl bra! Gud är god, han har gjort allt gott, jag tar det här och ger det till Gud. Men det fattades någonting. Det fattades en insikt, en rannsakan och ett djupare perspektiv. Det lyckades inte Adam och Eva förmedla till honom.Det lyckades bättre med Abel: -Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av djurens fett. Och HERREN såg till Abel och hans offergåva; men till Kain och hans offergåva såg han icke. Då blev Kain mycket vred, och hans blick blev mörk. (1Mos. 4:4-5)Var inte Kain en fredens man; han tog ju av det som växer på marken! Det behövdes ingen kniv. Inget djur behövde slaktas, inget blod behövde flyta. Var inte det rätt, det riktigaste? Kain kände att han ville ge något åt Gud, alla goda gåvors givare…Adam och Eva hade varit i paradiset. Där fanns ingen död, inga mord, inga brott, inget ont. Det måste ha dröjt kvar någonting hos dem, det var främmande att döda. Vad var det då som förmådde Abel att ta kniven och slakta ett får? Han måste ha fått en djupare insikt. Han hade lyssnat på ett annat sätt, han hade förstått situationens allvar. Abel förstod att det krävdes någonting som inte passar mig, något som jag inte spontant tycker är det riktiga. Det måste vara något objektivt, något som kommer ovanifrån.Här har vi evangelium om Jesus Kristus. Det som är objektivt, det som kommer ovanifrån, det som människan inte på något sätt har kunnat tänka ut, inte heller velat, men det som Gud har bestämt. -Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv. (Joh 3:16)Här presenteras mannen på korset, han som blev piskad, slagen. Honom, på vars panna man pressade en törnekrona och som hänger där blodig. En gåta för alla tider och för alla generationer. En gåta som religionen har velat utnyttja på sitt sätt och göra till ett mysterium av en annan karaktär än det egentligen är. Ett religiöst mysterium, ett kristet mysterium, om man så vill. Kyrkligt eller katolskt eller protestantiskt, men många gånger ett falskt mysterium, för man utnyttjar och drar växlar på någonting på ett felaktigt sätt. Människor förstår egentligen inte vad det är med den korsfäste.Aposteln Paulus förstod. När han kom till församlingen i Korint hade han beslutat sig för att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Han kunde inte predika något som han spontant tyckte var det riktiga, det som låg för honom i hans natur, det han kände för. Han skulle bara hålla sig till det Gud hade bestämt och förordnat - ingenting annat. Här möter vi tillsägelserna som kommer från ovan, som kommer utifrån och inte spontant inifrån.Människan är inte av naturen benägen att fatta de rätta besluten och göra de rätta bedömningarna av det som kommer till hennes hjärta. Hon har behov av rening, omvändelse, frälsning. Vi måste lyssna till en annan, vi måste lyssna till Herrens ande som talar, förmanar, tillrättavisar, även om det gäller saker som vi inte har naturlig fallenhet att lyssna på; det vi inte ens vill höra.Kanske det är som när Jesus kom och talade. Då sa man: -Vad är det här för någonting, vad är det han säger? Det här står ju ingen ut med att höra! Man stod inte ut med att höra när han talade, för det var så annorlunda, det passade inte människohjärtat. Det passar inte människan att höra vad profeterna säger om människohjärtat, men det är just detta som är den springande punkten.Det var inte lätt för profeten Paulus när han först förkunnade evangelium i Rom att gå igenom hela detta batteri av ondska som han fann: -Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust, trätlystnad, svek, vrångsinthet; de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud, våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot sina föräldrar, oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan barmhärtighet mot andra. (Rom. 1:29-31)Hur orkar Paulus? Men det är inte fråga om att orka eller inte orka, vilja eller inte vilja, det här är ett avslöjande. Det är kanske inte det som direkt visar sig i vårt dagliga umgänge. Det sitter i hjärtat, det sitter djupare. Det är saker som stiger upp när vi minst väntar oss, saker som vi måste göra upp med i tid.Därför, sök Herren medan han låter sig finnas, nalkas honom medan han är nära. Nalkas mig, säger han, så skall jag nalkas er. Förstår vi? Den som har ett vist hjärta, tar emot tillsägelser.Vi läste om Kain och Abel. Vi läste om en väg. Kains väg. Vem var det som först invigde den vägen? Det var Kain själv. Hur gick det till? Det gick till så som vi ser. Han som inte kunde tänka sig att frambära blod och fett, drevs av sin egen fördärvade natur, sitt eget fördärvade hjärta, att mörda sin bror. Han hade inte gjort upp med sig själv. Han hade inte tagit vara på tillfället. Gud talade till honom, förebrådde honom: -»Varför är du vred, och varför är din blick så mörk? Är det icke så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt upp; men om du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid dörren; till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne.» -Och Kain talade med sin broder Abel; och när de voro ute på marken, överföll Kain sin broder Abel och dräpte honom. -Då sade HERREN till Kain: »Var är din broder Abel?» Han svarade: »Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?» (1Mos.4:6-9)Vilket eko genom världshistorien, detta resonemang…Idag ser vi Kains religion som går ut på att maskera sig. Hur mycket man än pyntar och pryder för att göra gudstjänst. Hur, och inför vems ögon är det man vill göra intryck? Visst finns det utrymme för spontanitet och känsla i våra offer. Men man får inte glömma det Kain glömde. Han glömde hela den förfärliga verklighet som synden utgjorde.I tredje Mosebok ser vi en väldigt intressant undervisning om offren. Mose får till uppdrag att reda ut den frågan, och han gör det på ett enormt sätt. Han visar att det visst finns utrymme för människan till spontan tacksägelse, att spontant ge sitt gensvar till Gud på olika sätt. I första kapitlet läser vi lagen om brännoffer, andra kapitlet lagen om spisoffer, tredje kapitlet lagen om tackoffer, fjärde kapitlet lagen om syndoffer, femte kapitlet fortsätter behandla lagen om syndoffer och så kommer lagen om skuldoffer. I sjätte kapitlet finns tillägg till lagarna om skuldoffer och tackoffer. Så avslutas det sjunde kapitlet så här: -Detta är lagen om brännoffret, spisoffret, syndoffret, skuldoffret, handfyllningsoffret och tackoffret, vilken HERREN på Sinai berg gav Mose, på den dag då han bjöd Israels barn att de skulle offra sina offer åt HERREN, i Sinais öken. (3 Mos.7:37-38)När det gäller brännoffer, spisoffer och tackoffer står det: ”Om någon vill”. Men ifråga om syndoffer gäller inte längre frivillighet. När synden är ett faktum, så har den fria viljan kopplats bort. Människan har inte längre en fri vilja, utan det är nödvändigt att synden försonas först och främst. Det är inte frivilligt, som när det gällde brännoffret, spisoffret eller tackoffret. Syndoffer är inte frivilligt, det är nödvändigt.Här ser vi skillnaden mellan Kain och Abel. Abel insåg att det inte handlade om att frivilligt och spontant ge uttryck för en känsla. Det är nödvändigt att synden tas med i beräkningen när vi nalkas Gud, och att vi söker efter någonting som om möjligt försonar. Samma sak gäller om skuldoffret.Vi kan läsa vidare: -Och om någon syndar, i det att han, när han hör edsförpliktelsen och kan vittna om något, vare sig han har sett det eller eljest förnummit det, likväl icke yppar detta och han sålunda bär på missgärning. (3 Mos.5:1)Det är högaktuell problematik vittnen är rädda för att vittna men här säger gudsordet tydligt och klart att har man sett eller hört något så att man med sitt vittnesbörd kan vara till hjälp och bringa klarhet när ett brott har begåtts och inte gör något, så är det synd. Sanningen kommer inte fram på grund av synden.Här läser vi vad som ska ske, det finns inget utrymme för frivillighet när det gäller synd och skuld. Skriften säger att människan är en syndare. Skriften säger att människan är skyldig.Aposteln Paulus säger om människohjärtat: ”Ett ont och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat.” Hjärtat kan inte själv avgöra sitt eget bästa och därför måste människan lyssna till någon som säger vilket som är det rätta och riktiga. Och det är predikans uppgift. Därför uppmanar aposteln Paulus sin lärjunge Timoteus att predika: -Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus, inför honom som skall döma levande och döda, jag uppmanar dig vid hans tillkommelse och hans rike: Predika ordet, träd upp i tid och otid, bestraffa tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken. (2 Tim. 4:1-2)Vad är det är för något? ”…bestraffa tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken…” Det är sånt som många inte alls vill vara med om. Men tyvärr tyvärr, säger jag för de mångas skull. Den som har ett vist hjärta tar emot tillsägelse som tydligt och klart presenterar vår verkliga situation; helt realistiskt i överensstämmelse med hur det är med hjärtat.Jesus säger när lärjungarna tvistar om vem som är störst: -Den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare, och den som vill vara främst bland eder, han vare allas dräng. -Också Människosonen har ju kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många. (Mark. 10:43-45)Här är det inte lätt att lyssna till Jesus. Vad är det för ideal han framställer, vad betyder det att den störste ska vara de andras tjänare? Det gäller att på ett troget sätt förvalta som han.Vi läser i Hebréerbrevet: -Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet, huru mycket mer skall icke Kristi blod då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden! (Hebr. 9:13-14)Här sätter också Hebréerbrevets författare fingret på just detta. Vad gjorde Kain med sina blommor och frukter? Trots allt utförde han ingenting annat än döda gärningar. Det kunde se vackert ut i människors ögon för en stund, men Kain hade inte gjort upp med sig själv. Abel hade kunnat tillgodogöra sig en djupare insikt. Därför hatade Kain honom, och därför kände han att han måste röja Abel ur vägen.Abel blev en väldigt obehaglig påminnelse för Kain; för hans hjärta och samvete. Abel gick ut och in; han andades och talade och representerade något annat än Kain. Abel hade någonting som han hade fått ifrån ovan. En insikt i objektiva och eviga, oföränderliga lagar, som för oss har blivit kungjorda genom budskapet om Jesus Kristus, om Lammet.Tänk vad många föreställningar som spontant kan springa fram i en människa; inte minst i närheten av religionen, av kristendomen eller rent av Bibeln. Det förekommer ting i Bibeln, som i kristna sammanhang så lätt tänder oss.Vad är det då för eld, vad är det för passion, vad är det som driver oss än hit och än dit? Syner och visioner och projekt. Allt måste prövas inför det som Jesus Kristus verkligen representerar, en total uppgörelse med människohjärtat. Den vi ser äga rum på Golgata.

Undervisning av Jan Egil Hafsahl med tema Hemundervisning

I Websters internationella ordbok finns en definition på ett totalitärt samhälle. Det är ett samhälle fullständigt reglerat av staten i utövning av en autokratisk makt som närmar sig ett monopol.Vi är på väg mot det. Politik, förvaltning, forskning och pedagogisk yrkesutövning smälter samman i en enhetlig statsvilja, där motstånd och kritik antingen blir ignorerad, idiotförklarad eller sektstämplad.Familj och enskild individ blir undervärderad, ignorerad på bekostnad av ett systematiskt undervisningskollektiv. En släkting till familjen och föräldrarätt, mera statsmakt över barn är historiska kännetecken på ett totalitärt samhälle. Kampen mot det reglerade, statliga skolmonopolet och kampen för det fria inlärningsalternativet - hemundervisning - är definitivt nödvändig.Vi har idag ett statligt, pedagogiskt system, från dagis till universitet och högskola. Vad innebär detta? De flesta barn i vårt land vistas i sådana institutioner stora delar av dagen, från det de är helt små, igenom ungdomsåren och ända tills de är vuxna.I det här systemet blir inlärning motiverat av pedagoger och beteendevetare, som allesamman är innanför systemets ramar.I den flod av pedagogiska strömningar som möter oss, är det verkligen lätt att förlora översikten. Hur ska vi kunna orientera oss? Vad är sant, vad är rättfärdigt, vad kan vi som föräldrar acceptera och vad måste vi förkasta?Det finns en nyckel som ofta öppnar för förståelse av olika idéströmningar som möter oss. Den nyckeln kallas ”människosynen”.
Vanligtvis talar vi om tre grundtyper inom människosynen. För det första har vi den naturalistiska människosynen. Här presenteras människan helt och hållet som en naturprodukt. Hon har blivit till i ett universum som har blivit till av sig självt, och människan är gripbar endast och allenast utifrån sig själv. I den naturalistiska människosynen möter vi gärna socialismen eller kommunismen. Människan är sin egen Herre och ska bli historiens Herre genom sina egna insatser som skapare.För det andra har vi den grekisk-rationella människosynen, och där presenteras människan inte enbart som ett naturfenomen, hon är samtidigt en andlig varelse. Den synen har specifikt humana drag, och vi kallar den ofta för personalism eller humanism.Humanism är inget enkelt begrepp, här finns oerhört många variationer; alltifrån den ateistiska profan-humanismen till en religiös-idealistisk humanism. Alla dessa humanistiska tankegångar är dock eniga i en sak; nämligen att man menar att människan har ett obetingat värde i kraft av sin personlighet. Hon bär inom sig själv förverkligandets och tillintetgörelsens möjligheter på grund av sin frihet att besluta.Som kristna kan vi inte dela vare sig den naturalistiska eller den grekisk-nationella; humanistiska människosynen. Vi hävdar med bestämdhet att det viktigaste är inte vad en människa menar om sig själv, utan det viktigaste är vad Gud menar om människan.Humanismen sätter i fokus vad människan menar om sig själv, men den kristna människosynen talar inte i första hand om vad människan erkänner sig vara, utan frågan är: Vad säger Gud om människan? Det måste vara av större värde än vad du och jag tycker. En människa är bestämd att leva i gudsgemenskap, och därför kan vi förstå människan endast utifrån Guds ord.Gud har skapat människan, och först när människan kommer in i gudsrelationen, kan hon komma i harmoni med sig själv.En fråga: Vilken människosyn möter oss i de allmänna skolorna? Människosynen är den nyckel som gör att vi kan begripa alla idéströmningar som vi möter i tiden.Så en andra fråga: Vilken människosyn lär det undervisningsmaterial som är tillgängligt för våra barn? Vilken människosyn möter dem i biologiboken, naturhistorien och övriga skolböcker?För det tredje måste vi ställa denna fråga: Vilken människosyn har de pedagoger och specialister som tar hand om våra barn under åren de fostras?Människan måste komma i harmoni med både sig själv och sin skapare. Vilken människosyn handlar det om?Låt oss nämna några av de juridiska aspekterna innan vi går in på de teologiska tankarna i sammanhanget.Under efterkrigsåren, fram till 1950, utarbetades i FN en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. Denna deklaration blev raticifierad även i Sverige. Det heter i artikel 26: -Envar har rätt till undervisning. Undervisningen ska vara kostnadsfri, åtminstone när det gäller de mest elementära och grundläggande stadierna. Den elementära undervisningen ska vara obligatorisk. Yrkesutövning och teknisk undervisning ska vara allmänt tillgänglig, och den högre undervisningen ska stå öppen i lika mån för alla på grundval av deras duglighet. Och så läser vi: -Rätten att välja den undervisning som skall ges åt barnet tillkommer i främsta rummet deras föräldrar. Det är alltså mänskliga fri- och rättigheter, raticifierade av Svenska staten.År 1952 kom en tilläggsförklaring om de grundläggande friheterna, och där står det i artikel 2: -Ingen må förvägras rätten till undervisning. Vid utövande av den verksamhet staten kan påtaga sig ifråga om uppfostran och undervisning, skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och en undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. Men hör och häpna: Sverige har aldrig ratificierat denna konvention, vilket de övriga FN-länderna har gjort. Man har sagt i protokollet att detta kan vi som nation inte ratificiera. Detta att föräldrarna skulle ha rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. Det är förfärligt! Sverige har anfört förbehåll emot artikel 2, heter det.År 1976 trädde en konvention i kraft som säger: -Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och i förekommande fall förmyndares frihet att för sina barn välja andra skolor än dem som inretts av offentlig myndighet. Här har vi en oerhört viktig poäng. Vi har rätt att ha en annan skolform än den myndigheterna erbjuder våra barn!I den svenska skollagen som kom till i december 1985, heter det i § 1: -För barn och ungdomar anordnar det allmänna utbildning i form av förskoleklass, grundskola och gymnasieskola, samt vissa motsvarande skolformer, nämligen särskola, specialskola och sameskola. I det här sammanhanget måste man definiera begreppet ”skola”. Vad är ”motsvarande skolform” och vad innebär uttrycket ”särskola”?I Cambridge encyclopedi står denna definition av skola: ”Det är ett gemensamt namn för det rum där undervisning ges”. Vi som driver hemundervisning hävdar att vi har en alternativ skolform, men vi väljer ett annat rum för undervisning än vad det offentliga systemet presenterar som nödvändigt. Vi väljer hemmets och familjens utrymmen där undervisning äger rum.I skollagens tionde kapitel, § 4, heter det: -Ett skolpliktigt barn skall medges att fullföra skolplikten på annat sätt än som anges i denna lag om det framstår som ett fullgott alternativ till den utbildning som annars barnet tillbjuds enligt lagens föreskrifter. Behov av insyn i verksamheten skall kunna tillgodoses. Det innebär egentligen inte att barnet ska testas, utan den som undervisar. Det ska kollas om barnen får den kunskap som de annars fått i den offentliga skolan.Så länge vi har möjligheter måste vi hävda våra fria, mänskliga rättigheter. När det inte längre går, då säger vi: Man måste lyda Gud mer än människor! Det finns en lag som står över både vad FN-konventioner och svenska skollagen säger. Man måste lyda Gud mer än människor.Vi tror inte på Hobbes, vi tror inte på Machiavelli, vi tror inte på någon av dessa som har hävdat statens suveränitet – vi tror på Gud, och det finns någonting som står över och är förmer än dessa beteendevetare i skolproblematiken och i statsvetenskapen.Låt oss läsa från 5 Mos. 6. Det är ett av bibelns viktigaste kapitel: -Och dessa äro de bud, stadgar och rätter som HERREN, eder Gud, har bjudit mig att lära eder, för att I skolen göra efter dem i det land dit I nu dragen, till att taga det i besittning – detta på det att du må frukta HERREN, din Gud, så att du håller alla hans stadgar och bud, som jag giver dig, du med din son och din sonson, i alla dina livsdagar, och på det att du må länge leva. (5 Mos. 6:1-2)Det handlar om någonting som ska gå i arv från generation till generation, och som är helt nödvändigt för varje generation att veta. Det är något helt nödvändigt för att du ska få leva länge. Här är det inte i första hand fråga om livslängden; det handlar om kommande generationer. När människan upptäcker att hon i sin bristfälliga situation inte förmår att hålla buden, blir de en pådrivare till Kristus. Om jag ska komma in i den fostrargärning som tillhör mig, att fostra kommande generationer, då måste jag ha gudomlig hjälp från Herren, och denna insikt driver mig in i en Kristusgemenskap där jag får hjälp.Vi läser vidare: -Hör, Israel! HERREN, vår gud, HERREN är en. Och du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft. (5 Mos. 6:4-5)När Jesus blev tillfrågad om vad som var det viktigaste budet, då citerade han ifrån 5 Mos. 6. -Dessa ord som jag i dag giver dig skall du lägga på ditt hjärta. Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om för dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du står upp. (5 Mos. 6:6-7)Du ska tala dessa ord både i hemmet och utanför, det är något som är väsentligt och det är att den kommande generationen får kunskap om Guds ord. Vi blygs inte för att citera bibeln, vi slår inte ner blicken och säger ”ursäkta, jag är en kristen”. Vi är stolta över att vi tillhör Herren Jesus!Dessa ord ska du inskärpa hos dina barn, och du ska tala om dem när du sitter i ditt hus. Vad är det som är bärbjälken i hemmet? Det är Guds Ord. Du ska tala om det när du går på vägen, när du lägger dig, när du står upp. Så fortsätter det, och du ska binda dem som ett tecken på din hand och det ska vara som ett märke på din panna.Det handlar om din livsföring och din tankegång. Det är nära till hands att ta steget in i Uppenbarelseboken där det handlar om ett annat folk som blir märkt på sin panna och sin hand av vilddjuret. Frågan är: vad har du för märke? Vad präglar ditt liv, dina handlingar, din ideologi, ditt tänkesätt i den tid som ligger framför? Du kommer att märkas. Antingen bär man antikrists märke, och det präglar vandel och ideologi. Eller så binder vi Guds Ord som ett tecken på handen och ett märke på pannan.Vi behöver Guds Ord, tala om det i hemmet, tala om det på vägen, då vi lägger oss och då vi står upp. Vi behöver det allt inkluderande gudsordet i familjen. -Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar. När nu HERREN, din Gud, låter dig komma in i det land som han med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva dig–stora och vackra städer, som du icke har byggt, och hus, fulla med allt gott, vilka du icke har fyllt, och uthuggna brunnar, som du icke har huggit ut, vingårdar och olivplanteringar, som du icke har planterat – och när du då äter och bliver mätt, så tag dig till vara för att förgäta HERREN, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. (5 Mos. 6:9-12)Allt detta vi läst nu, är en enda mening, och det är den viktigaste meningen i bibeln. Det handlar om vårt ansvar inför vår skapare. Den som tar vara på mitt ord, honom ska jag taga vara på, säger Herren.Det är inte så att en väckelse automatiskt, mekaniskt överförs till nästa generation. Inte heller förs gudstron vidare utan att du talar om den i ditt hus, när du går på vägen, när du står upp på morgonen och lägger dig på kvällen. Livet måste vara fyllt av gudsordet. Det är vår generations ansvar. Vem ska undervisa den kommande generationen? Är det statspedagoger, beteendevetare, alla dessa utbildade specialister? Vi sänder kanske våra barn till söndagsskolan, och på måndag morgon klär vi upp dem och sänder dem med skolbuss tillbaka till Egypten. Söndagsmötet räcker inte för hela skolveckans indoktrinering.Vi tar hand om barnen på söndagen och skickar dem tillbaka till Egypten med expresståg dagen efter och säger till Egyptens pedagoger: ta hand om mina barn; nu får ni undervisa dem, och så hoppas vi att det går bra. Men varje förälder har ansvar för sina barn, och kommer en ny generation så har den generationen ansvar för sina barn. ”Den tro som var i din mormor Louise, som också var i din mor Eunike, den tron vet jag också finns i dig, Timoteus…” Det är trons succession! Kommande generationer måste få kunskap. Det gäller att sätta sig ned med bibelboken, undervisa sina barn systematiskt och metodiskt och lära den kommande generationen vad gudsfruktan handlar om.Det heter i Ordspråksboken: -Min son, om du icke vill höra tuktan, så far du vilse från de ord som giva kunskap. (Ords. 19:27)Hur vågar du som förälder ta risken att skicka iväg barnen till den statliga, kommunala skolan?I Filipperbrevet har vi läroplanen för Pilgrimsskolan: -För övrigt, mina bröder, vad sant är, vad värdigt, vad rätt, vad rent är, vad som är älskligt och värt att akta, ja, allt vad dygd heter, och allt som förtjänar att prisas – tänken på allt sådant. (Fil. 4:8)Amen! Tänken på allt sådant. Det finns en läroplan, Gud vare lov, som är värd att lyssna till.Vad är sant, vad är värdigt, vad är rent, vad är älskligt, vad är värt att akta, vad är allt vad dygd heter? Hur ska mina barn få en sådan kunskap? Du skall förtälja för kommande generationer, och din son och din sonson och de kommande släkter som ännu inte är födda, dessa ska stå upp och förtälja för sina barn. Det är trons succession. Vår uppgift är att förtälja för våra barn vad som är sant, vad som är värdigt, vad som är rent och vad som är gott.Vilken människosyn har de böcker som är tillgängliga för dina barn? Är det vad som är sant, rent och älskligt, eller har andra moment kommit in? Vilken människosyn har de pedagoger och specialister som tagit hand om uppfostran av dina barn?Herre, hjälp oss att bryta upp medan det ännu är tid. Gud har pålagt mig som kristen pappa eller mamma ett ansvar för mina barn, och jag vill inte längre överlämna detta ansvar åt andra s.k. specialister. Jag går in under uppgiften, och jag vill ta hand om mina barn. Jag känner mig svag, jag känner mig tvivlande och orolig, men Herren har sagt: Jag vill vara med dig. Pris ske Gud, det är nog, även för Pilgrimsskolans lärare!

Undervisning av Stig Andreasson

Sker pånyttfödelsen i dopet? Inom alla sakramentalistiska kyrkosamfund svarar man ett obetingat ja på frågan i rubriken. Man betraktar dopet som ett frälsande sakrament. Men stämmer detta med Nya testamentets undervisning? För att finna det rätta svaret är det flera ting i sammanhanget som måste klarläggas. **
** Dopet - frälsande sakrament eller lydnadshandling? Utrymmet tvingar oss att återge den sakramentalistiska dopsynen i mycket koncentrerad form. Det finns fyra stora kyrkosamfund som i stort sett har samma syn på dopets innebörd. Det är den romersk-katolska, den ortodoxa, den anglikanska och den lutherska kyrkan. Naturligtvis skiljer sig dessa kyrkosamfund från varandra i mångt och mycket, men knappast beträffande det väsentliga i själva dopsynen. Alla dessa kyrkor har liknande definitioner om dopets innebörd som exempelvis följande: ”I dopet renas människan från synden, föds till ett nytt andligt liv och blir en kristen.” Eller kanske man uttrycker det så här: ”Dopet är en handling, där ett jordiskt medel (vattnet) ger en andlig gåva (barnaskap hos Gud).” Samtliga dessa kyrkor praktiserar huvudsakligen spädbarnsdop. Samtliga förrättar dopet genom bestänkelse eller begjutning, med undantag av den ortodoxa kyrkan som praktiserar fullständig nedsänkning. Men Luther förordade faktiskt också den sistnämnda dopformen. Till den katolska dopakten hör exorcismen (utdrivande av en ond ande). Detta betyder inte att man betraktar barnet som demonbesatt i egentlig mening, men att alla föds som Djävulens barn på grund av arvsynden. Luther tog först avstånd från exorcismen men återinförde den några år senare. Den praktiserades i den lutherska kyrkan i flera länder helt till 1700-talet. På sistone har både korstecknet och en s.k. ”befrielsebön” börjat praktiseras i Svenska Kyrkan. Det kan uppfattas som ett tydligt närmande till katolicismen.Ovannämnda kyrkosamfund är som sagt olika varandra på många områden. Men det som förenar dem är tron på dopet som frälsande sakrament. I den ortodoxa kyrkan har grekiskan haft större inflytande än latinet. Därför talar man där hellre om ”mysterierna” än om sakramenten. Frälsningsmedlen (mysterierna) förvaltas av kyrkan, säger de ortodoxa. Sakramentalismen är och förblir en sorts mysteriereligion oberoende av vilket kyrkosamfund som förkunnar och praktiserar den.Vänder vi oss nu till Nya testamentet, så finner vi inte ett spår av en sådan sakramentsreligion. Ingen text antyder att vi skulle kunna åstadkomma ett frälsande skeende bara genom att döpa en människa. Dopet kommer istället alltid som en följd av ett andligt skeende. Guds Ord och Guds Ande har verkat på människors hjärtan så att de omvänt sig och kommit till tro på Kristus och evangelium. Därefter blir de döpta. Dopet i egenskap av en yttre handling kan alltså aldrig i sig självt vara ett medel till omvändelse och nyfödelse. Om de nyomvända i Korint läser vi följande: -Många andra korintier, som hörde honom (Paulus) trodde och lät döpa sig. (Apg. 18:8)Lägg märke till ordningen. De hörde evangelium. De trodde budskapet. Sedan lät de döpa sig. Jesus själv hade ju sagt: -Den som tror och blir döpt han skall bli frälst. (Markus 16:16)Vi har tidigare gjort ett ganska utförligt studium av dopet i urkristen tid. Just nu nöjer vi oss därför med följande enkla konklusion: Ingen kan läsa Nya testamentet med ett öppet sinne utan att se att tro och omvändelse är villkor för dopet och föregår detsamma. Dopet hör till de första stegen på trons och lydnadens väg.Vi kan därför inte tänka oss ett dop som sker 15 eller 20 år före omvändelsen, men inte heller ett obestämt antal år efteråt. Och nu kommer vi fram till den brännande och avgörande frågan.
Hur sker den nya födelsen? Det bibliska uttrycket ”födas på nytt” kan också översättas ”födas ovanifrån”. Det pånyttfödande livet kommer alltså från ovan, från Gud själv. Vi skulle kunna säga att den nya födelsen egentligen är Guds svar på en människas tro och omvändelse. ”Omvänd er och tro evangelium!" lyder uppmaningen. Det är något vi kan göra. Nya födelsen är ett under som bara Gud kan utföra.Det var till en mycket religiös människa, nämligen rådsherren Nikodemus, som Jesus sade: -Om en människa inte blir född av vatten och ande, så kan hon inte komma in i Guds rike. -Ni måste födas på nytt! (Joh. 3:5,7)De som betraktar dopet som en frälsande sakral handling menar naturligtvis att vattnet som Jesus talar om vid det tillfälle måste vara dopet! Men då bortser man från att Jesus använder ett bildlikt talesätt. Han säger nämligen också: -Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden.” (Joh. 3:8)Grundtexten har samma ord för ”vind” som för ”ande.”Jesus säger alltså att människan måste födas av vatten och vind. Vad kan då detta betyda?Att den helige Ande kan liknas vid en himmelsk vind som blåser liv i trons flämtande låga kan vi mycket väl förstå. Men vad syftar vattnet på? I olika bibelsammanhang kan vatten utan tvekan symbolisera olika ting. Det kan helt enkelt vara en bild på andligt liv eller på Guds renande och livgivande kraft. Jesus talar om strömmar av levande vatten då han utlovar den helige Andes överflödande liv. Men vattnet kan också syfta på Guds Ord. Till sina första lärjungar sade Jesus: -Ni är redan nu rena i kraft av det Ord jag har talat till er.” (Joh. 15:3)Låt oss också se på några andra bibelord som omtalar de medel genom vilka nya födelsen sker. Petrus skriver: -Ni som är födda på nytt, inte av någon förgänglig säd, utan av en oförgänglig, genom Guds levande Ord som förblir.” (1 Petr. 1:23)Aposteln Jakob säger detsamma: -Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord. (Jak 1:18)Och Paulus går så långt att han säger till dem som han hade vunnit för Kristus: -Det var jag, som i Kristus Jesus, genom evangelium födde er till liv.” (1 Kor. 4:15)Då vi slår fast att det är Guds Ord och Guds Ande som verkar pånyttfödelsen står vi på fast biblisk grund.Det är ju Guds Ord som uppenbarar vem Jesus är och vad Han har gjort för vår frälsning. När Anden gör Ordet levande föds den frälsande tron. Det finns ett par andra bibelställen där den nya födelsen betecknas som ett reningsbad med både Ordet och Anden som agerande faktorer. Det första är Ef. 5:26. Den mest korrekta översättningen av detta skriftord lyder: -Han (Jesus) har utgivit sig själv för henne (församlingen) för att helga och rena henne genom vattenbadet i Ordet. Ja, Guds Ord har renande kraft. En gammal man klagade över att han efter sin dagliga bibelläsning inte kunde komma ihåg vad han hade läst mer än en kort liten stund. ”Jag är som en sprucken vas som vattnet bara rinner igenom”, sade han. En god vän svarade honom: ”Fortsätt du att läsa Guds Ord. Den spruckna vasen blir rengjord varje gång vattnet strömmar igenom den.”Det andra bibelstället är Titus brev 3:5 som säger att Gud
-frälste oss genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig Ande.” Andra översättningar talar om ”nyfödelsens renande bad” eller ”den rening som pånyttföder och förnyar.” Detta underbara bibelord framställer helt enkelt nyfödelsen som ett reningsbad, vilket det också är i andlig mening. Genom Andens kraft blir den som tror på Jesus en ny människa. Inget av de två uttrycken ”vattenbadet i Ordet” eller ”nyfödelsens bad” kan tänkas syfta på dopet i vatten. Hade detta varit apostelns avsikt hade han säkert använt ordet ”dop” istället för ett annat ord som betyder rening eller tvagning. Det ord som renar då det blir levandegjort av Anden är ordet om korset. Allt går tillbaka till försoningens grundval, ty om den slutfrälsta skaran står det att ”de har tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.” (Upp. 7:14) Något annat reningsmedel från synd finnes inte.Att dopet i egenskap av yttre handling inte förmedlar liv har vi två tydliga exempel på i Guds Ord. Det första gäller trollkarlen och magikern Simon i Samarien. Han blev skenbart omvänd och lät döpa sig. Men någon hjärteförändring hade inte skett med honom. Han sökte alltjämt bara efter mer makt och popularitet. Därför ville han också få makt att nedkalla den helige Andes kraft över människor. Han var till och med villig att ge pengar för att få den makten. Då tog Petrus till orda: -Må dina penningar med dig själv gå i fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för penningar. Du har ingen del eller lott i det som det här är fråga om, ty ditt hjärta är inte rättsinnigt inför Gud. -Jag ser att du är förgiftad av ondska och fången i orättfärdighetens bojor.(Apg. 8:20,21,23)Simon var döpt med ett dop som till synes var fullt korrekt vad gäller den yttre handlingen. Ändå blev det utan verkan, därför att förutsättningen härför saknades. Utan sann omvändelse är dopet bara en tom ceremoni.Det andra exemplet går i motsatt riktning men bevisar samma sak - nämligen att det inte är dopet som förmedlar andligt liv. I officeren Kornelius hus samlades en skara sökande hedningar, som mer eller mindre hade övergått till tron på Israels Gud, men som aldrig hade hört evangelium om Jesus. Petrus blev inbjuden att förklara Guds Ord för dem och: -medan han ännu talade föll den helige Ande på alla dem som hörde hans ord. De hörde dem nämligen tala tungomål och storligen prisa Gud.” (Apg. 10:44, 46)Dessa sökande människor tog emot budskapet och böjde sig för sanningen. Då trädde Andens nya liv genast i funktion. De blev födda på nytt och döpta i helig Ande på en och samma gång. Ingen av dem var ännu döpt i vatten. Men det blev de ganska fort. Efter detta saliga möte utbrast Petrus: -”Kan någon neka dessa människor att döpas i vatten, när de har fått den helige Ande likasom vi”. Så befallde han, att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. (Apg.10:47-48) ”De döptes inte för att de skulle få del i det nya livet. Ty de var ju redan så levande att Petrus och hans vänner stod fulla av förundran”, skrev Frank Mangs för många år sedan. Nej, i urkristen tid var dopet inte ett frälsande sakrament men ett vittnesbörd om tron på Jesus och den frälsning man redan mottagit.
Men visar inte en del bibelord att frälsning och dop hör samman ? Vi kan ibland ha svårigheter med att rätt tolka vissa av Bibelns doptexter, därför att vi ofta i vår tid har ett längre tidsavstånd mellan omvändelsen och dopet än vad som var vanligt i urkristen tid. I en del församlingar går nyomvända ”på prov” en längre tid för att man skall kunna utröna om de verkligen är omvända. Vi skall givetvis ta omvändelsekravet på allvar och akta oss för det religiösa lättsinnet. Men enligt Guds Ord är dopet inte en station ett långt stycke in på den nya och levande vägen. Nej, dopet hör med till själva starten. Har vi detta klart för oss förstår vi varför Ananias kunde säga till Saulus: -Varför dröjer du? Låt genast döpa dig och avtvå dina synder, under det att du anropar (åkallar) hans namn. (Apg. 22:1)Saulus hade redan bedit och åkallat Herrens namn i ensamheten under tre dagar. Men nu fick han order att för första gången åkalla namnet Jesus öppet och inför vittnen och därmed bekänna sin nya tro. Detta skedde i dopstunden. Därför kunde Ananias säga att Saulus då fick avtvå sina synder. Låter vi dopet ha den plats som det hade i urkristen tid, kan det mycket väl tänkas att det nya livet många gånger bröt igenom hos den nyomvände just då han steg ned i dopvattnet. Dopet var ju hans första öppna bekännelse av tron på Jesus. Och genom munnens bekännelse blir man frälst, säger Guds Ord.Ett bibelställe som vid första påseende verkar lite gåtfullt och som ofta citeras av dem som förkunnar frälsning i själva dopshandlingen är 1 Petr. 3:20-21. Där talar aposteln om arken och syndafloden och säger: -En ark byggdes, i vilken några få - allenast åtta personer - blev frälsta genom vatten. Efter denna förebild blir ock Ni frälsta genom vatten - nämligen genom ett dop, som icke betyder att man avtvår kroppslig orenhet, utan betyder att man anropar Gud om ett gott samvete - i kraft av Jesu Kristi uppståndelse. (1 Petr. 3:20-21)Står det inte helt klart här att dopet frälsar?Låt oss tänka efter! Lägg först märke till de något gåtfulla uttrycken i denna bibeltext. Var det verkligen syndaflodens vatten som frälste arkens invånare? Berodde inte deras räddning snarare på att de befann sig i arken! En känd teolog menar att man bör översätta så här: ”De blev frälsta tvärs igenom vattnet”. De blev med andra ord räddade trots att vattnet övertäckte jorden och därför att de tagit sin tillflykt till arken.Detta betyder också att arkens invånare hade accepterat syndafloden som Guds rättvisa dom över en syndig mänsklighet. De hade tagit Guds varningsord på allvar och tagit vara på den enda räddningsmöjligheten.Vi bör också notera att den grekiska texten inte använder ordet ”typos” (förebild) utan istället ordet ”antitypos” (motbild) i detta tillfälle. Det innebär att Gamla testamentets berättelse om syndafloden och arken symboliserar något som är ofantligt mycket större och viktigare i det nya förbundet. Vi skulle kunna säga att den här bibeltexten talar om dopets andliga innersida. Vad består då den av? Jo, att anropa Gud om ett gott samvete, läste vi. Vem kan ha ett gott samvete? Bara den som har bekänt sin synd och fått förlåtelse. Den norska Bibeln använder uttrycket ”en god samvittighets pakt med Gud.” Men ”motbilden” säger mer. Syndaflodens vatten var som sagt Guds dom över en syndig värld. Dopets vatten är avsett att vara en dom över vårt syndiga och egoistiska liv. Just så står det i Rom. 6:3-4: -Alla vi som har blivit döpta till Kristus Jesus vi har blivit döpta till hans död. Och vi har genom detta dop till döden blivit begravna med honom, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också vi skall vandra i ett nytt väsende, i liv. Då vi stiger ned i dopvattnet bekänner vi först och främst att vi tror på Jesu döds frälsande betydelse. Vi tror att Han dog för oss. Men vi bekänner också att vi böjer oss för Guds rättvisa dom över synden. Vi vill därför dö bort från synden och vi vill begrava vårt gamla liv i dopet och uppstå till ett nytt liv. Vi vet att vi inte klarar av att leva det livet i egen kraft men bara genom att vår uppståndne Frälsare lever i oss. Dopet blir då en sammanvigning med Kristus och porten in till ett nytt liv.Då Nikodemus fick veta att han måste bli född på nytt för att komma in i Guds rike, utbrast han spontant: ”Hur kan detta ske?” Jesus svarade med att tala om det kors på vilket han själv en dag skulle bli upphängd för att sona all världens synd.Du kanske tycker att uttrycket ”födas på nytt” låter så stort och fantastiskt. Du kan inte förstå hur något sådant skulle kunna ske i ditt liv. Men det kan ske med vem som helst som erkänner sin synd och sätter sitt hopp till Jesus. Ty Han har redan för längesen öppnat frälsningens port för dig genom sin försoningsdöd. Och önskar du sedan bli döpt till Kristus så möter Herren dig inte med en lång rad extra krav och villkor. Han begär ingenting annat av dig än att du tror på värdet av Hans död för dig samt att du önskar begrava ditt gamla liv för att sedan börja ett nytt liv i Hans gemenskap. Dopets vatten kan i sig självt aldrig vara något annat än en symbol för hjärtats fulla överlåtelse till Gud. Men då dopakten förenas med denna hjärtats hängivelse till Kristus blir den en yttre manifestation av en inre verklighet - frälsning och nytt liv.

Undervisning av Tage Johansson

Det hebreiska ordet för altare betyder slaktbord eller slaktbänk. Altaret hade alltid en central plats i patriarkernas liv, så också i tabernaklet och i templet. Guds syfte med altaret var att människan skulle kunna anförtro sig åt honom genom att ge sitt offer enligt vad som beskrivs i första kapitlet, 3:e Mosebok. Det handlar om att gå honom till mötes, för att hans frälsningsplan skall bli tillgänglig för oss. Gud har ett tvåsidigt syfte med vårt offer. För det första att när offret var framburet åt prästen, begynte en renings- och avskiljningsprocess att äga rum. Men låt oss följa händelseförloppet från början.Först handlar det om ett frivilligt offer. ”Om någon vill…” Den frågan ställer Gud till den som har passerat ingången till tabernaklet. Hela Guds frälsningsplan är ju rikt illustrerad i tabernaklet. Det fanns bara en möjlighet att komma in, det fanns bara en port eller dörr.Jesus sa: ”Jag är dörren.” Det första föremålet man mötte efter att ha passerat genom dörren var kopparaltaret på förgården. Där frambars de olika offren. Det fanns offer som bland annat pekade fram på Kristi synd- och skuldoffer, som var villkorsbestämda offer av Gud. Men förutom att Kristus var dessa olika offer, så talar Guds Ord om offer som kan frambäras av oss själva. Paulus uppmanar i Rom. 12:1 att vi skall frambära våra kroppar åt Gud som ett levande, heligt och Gud välbehagligt offer, så att vi kan utföra en andlig tempeltjänst.Det heter i tredje Mosebok. ”Om någon vill…” Se på det offer som beskrivs i 3 Mos. 1:14, när man offrade en fågel. Här kan vi tydligt förstå hur Gud går tillväga när han gör någon till en gudsmänniska, som Paulus uttrycker det i 1 Tim. 6:11 och 2 Tim. 3:17.
När nu ett brännoffer av fågel skulle bäras fram till prästen skulle den genomgå en nödvändig behandling, för att den skulle bli ett brännoffer, ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för Herren.Det första steget sker från den som skall frambära sitt offer. Ett initiativ genom en fri vilja. Offret skulle vara utan lyte; ”ett felfritt djur”, eller, som det heter i Rom. 12, frambära ett levande, heligt offer. Det handlar inte om att uppnå en viss grad av helgelse, om hur mycket Kristus är synliggjord i våra liv. Det handlar om att mitt offer inte skall vara involverat i det som tillhör denna världen. Inte en klöv skulle lämnas kvar när Israels folk drog ut från Egypten. Det gäller att låta sig frälsas från ett ont och perverst släkte.Det är ett stort och viktigt beslut som människan tar, när ett felfritt offer bäres fram, ett offer som behagar Gud. Jesus var ej nöjd med den fromme, rike ynglingens offer. Inte heller behagade honom den som först ville gå bort och begrava sin fader, eller den som hade satt sin hand till plogen och sedan såg sig tillbaka. De var ej skickade för Guds rike. Men Jesus hade stor glädje och nytta av dem som likt Levi stod upp, lämnade allt och följde honom.Vi är nu framme vid då offret skall överlämnas till prästen. Här ligger möjligheten fortfarande i givarens hand att fullfölja sin handling. Det kan liksom för Abraham vara en tung väg att gå med offret till Moria berg. Många har i en förtätad väckelseatmosfär hängivet sjungit ”Jag ger dig allt, jag ger dig allt Och går den väg, som du befallt…”, men då handlingen skulle förverkligas, har modet svikit.När nu offret väl var överlämnat, började prästens hantering. Det är ingen hemlighet att när Gud får fria händer att arbeta med oss, kan han göra en gudsmänniska av den som ingenting är.Prästen vrider huvudet av fågeln som skall förbrännas på altaret. Det första Gud måste ta itu med är människans tankar. Jesus sa till Petrus: ”Dina tankar är icke Guds tankar.” Vad mer är, han lägger det på altaret, där Guds eld finns, som bränner bort det som rör sig på den mänskliga nivån och höjer oss till Guds nivå, där Kristus är vårt huvud. Vidare skulle blodet utkramas på altarets vägg. I blodet är livet. Att mista är att finna livet. Den som mister sitt liv, han skall finna det. Matt. 10:39. ”…och dricker mitt blod…” Det handlar om livsöverföring.Prästen tar också ut orenligheten i krävan och kastar den på askhögen. Krävan är en förvaringsplats. Människans själviskhet och egoism och allt vad det kan åstadkomma, måste skiljas ifrån oss, om offret skall bli välbehagligt för Gud.Till sist fläker prästen upp fågeln vid vingarna, dock utan att frånskilja dessa. Vingarnas behandling var en väsentlig åtgärd som utfördes på offret. Vingarna står för de möjligheter som fågeln förfogade över att röra sig fritt efter sina instinkter och önskningar.Jag vill åter igen betona till sist att den behandling offret genomgick hade två syften. Dels att frånskilja det som var orent och förädla det som lades på altaret.Vi är kallade att överlämna oss åt prästen. Att själva lägga oss på altaret, fungerar inte. Vi kommer snart att vara nere, lika fort som vi kom upp. Gå till honom som allt förmår!

Undervisning av Arne Imsen

Jag har en vision. Jesus, jag skulle önska att då du kommer, då anskriet ljuder och församlingen ska lämna jämmerdalen att hela svenska folket vore med. Att stugorna blev tomma, arbetsplatserna likaså och alla fick följa med! Men hur ska människorna kunna veta något om denna tilldragelse då de kristna själva inte orkar tala om den?
Det genomträngande budskapet från begynnelsen finns i några koncentrerade satser: Se, jag kommer snart! Detta är begynnelsen och slutet. Precis som det började ska det avslutas. Rakt igenom hela tidsåldern är budskapet detsamma, oföränderligt, evigt, inblåst av Gud. Människorna och tiderna förändras, men Gud är densamme, och där den helige Ande är, där är evigheten, härligheten och himlen. Detta enorma budskap avslutas: Anden och bruden säger kom! Det är församlingens kännetecken som man kan känna igen genom alla tider, också vår tid. Anden och bruden säger kom. Detta budskap initierade Andens och församlingens tidsålder.Det ska inte klinga bort och ersättas av något annat. Det ska intensifieras så att det slutligen blir ett genomträngande, irriterande, besvärande, uppseendeväckande och omvälvande anskri: Se brudgummen kommer, gån ut och möten honom! Detta är inget uppbyggelsebudskap, utan ett rop som får sömnaktiga att gnugga sömnen ur ögonen, orientera sig och upptäcka att de har gått in i något främmande: Världshuset vid vägen. De har slagit sig till ro och tappat kontakten med den verklighet som drev dem ut.Detta omvälvande budskap blir direkt pinsamt då några av dem som gått ut för att möta brudgummen konstaterar och ropar ut i natten med ett skärande nödrop: Våra lampor slockna! Given oss av eder olja!Det finns mycket som är viktigt, men endast ett är viktigast. Många ting är bra, men vi ska absolut inte nöja oss med det som är bra, vi ska ha det som är bäst. De flesta av oss är så splittrade genom alla influenser utifrån religiös, politisk, ekonomisk och social omgivning, så att det är nästan omöjligt att lyssna till ett riktigt rannsakande budskap. Vi saknar koncentration.I frågan om hur det var från begynnelsen finns naturligtvis en målsättning. Hela vårt sinne och engagemang måste rikta sig mot målet så att vi kan uppnå det. Det gäller att nå fram till det som var typiskt och kännetecknande för den urkristna församlingen. Då måste man metodiskt förbereda sig så vi blir disponibla och kan ta emot vad Gud har att ge.Det tarvas koncentration och disciplin. Det stora problemet i vår tid är att människor inte kan sitta ner och lyssna, och vad ännu värre är, de orkar inte läsa. Därför läser de sällan eller aldrig bibeln.Guds folk skulle behöva koncentrera sig i bibelstudier från morgon till kväll och lära känna fronten, fienden och situationen. Varje kristen måste framför allt bli rustad för att möta fienden på det plan där han opererar, och inte ägna sig åt skuggboxning och spegelfäkteri. Vi måste gå emot honom, fasta i tron, för att återerövra förlorade positioner.Herren vill i denna tid fästa vår uppmärksamhet på hur det var från begynnelsen. Inte därför att vi ska se tillbaka och fastna i nostalgiska minnen, utan för att vi ska se framåt.l den som får klart för sig hur det var från begynnelsen, kommer snart i rörelse.Vi ska inte tillbaka till det som var från begynnelsen. Vi ska fram till det som var från begynnelsen! Fram, därför att det som egentligen har skett ,är oupphörliga reträtter. Mörkrets makter har på otroligt många områden infiltrerat sig, erövrat och bortfört dem som varit Herrens redskap i samtiden.Så var det från begynnelsen. Tack gode Gud för Boken som hjälper oss att ta reda på det! Boken talar samtidigt om vad framtiden har i sitt sköte, så vi inte blir överrumplade, utan är väl orienterade med en hög beredskap i anden.Vi ska inte syssla med abstrakta begrepp och principer, utan gå rakt in i vår egen vardag, och konkret se på ting, händelser och personer som på ett eller annat sätt kommer att påverka oss.Det sägs att vår kamp inte är emot kött och blod. På det sättet försöker många avfärda problemen till något luddigt, så att människorna inte kan orientera sig. Men den som inte ser vägen har ingen chans att komma framåt.Bilföraren måste veta vad varje orienteringstavla på vägen säger, och vara redo att bromsa då det är nödvändigt. Det går inte åka på utan att vara orienterad. Den som inte kan föra fordonet utsätter både sig själv och andra för stora risker.På det andliga området har vi fått för oss att varningsregler hör den materiella världen till och inte den andliga. Därför låter vi fienden operera i denna dimridå. Han har en sjusärdeles förmåga att dölja sig och människor faller undan för hans sätt att legitimera sig. Han kommer inte som den fule djävul han är, utan omskapar sig till en ljusets ängel. Hans enda avsikt är att bedra, och han är kvalificerad. Han vet vad han ska använda för att grundlura oss. Han är lögnens furste och allt vad han företar sig är lögn, även då han gör sken av att vara sanningens representant.Det är absolut nödvändigt att lämna det luddiga talet om kött och blod och ande, och göra klart för oss att liksom den helige Ande tar gestalt i församlingen och synliggör Kristus, har också den onda andevärlden sina redskap och sin kyrka, sina gåvor, manifestationer, tecken och profeter. Den onde har till och med sitt bord, altare, nattvardsbord, bröd och vin. Därför gäller det att kunna skilja på vad som är Herrens lekamen och vad som är onda andars bord. Jag har en känsla av att det förmår inte människor idag, därför att den onda andevärlden blivit etablerad och legitimerat sig såsom kristen.Onda andars bord ligger inte långt utanför vår sfär. Det finns mitt ibland oss. Den sanna, levande kristendomen, det som var från begynnelsen, har fått sin största fiende på sitt eget territorium. Om det kallas Livets Ord, Pingstväckelse, Maranatarörelse eller något annat, betyder ingenting. Heller inte beteendemönster. Det finns andra klara och typiska kännemärken på den levande församlingen.Självexponeringens och verksamhetsexponeringens faror ser vi nu på ett sätt som aldrig tidigare i alla kristna sammanhang. Det har aldrig förr varit ett sådant utbud som nu. Från yttersta höger till vänster har hela kristenheten förvärldsligats så fräckt och skamlöst att den är redo att till och med låta clowner fungera vid Herrens bord. Man erbjuder dramer, lek, idrott, osv, som om detta skulle ha någon som helst betydelse för Guds verks befrämjande. Tvärt om, det hämmar, bryter ner och omöjliggör koncentrationen omkring det som är väsentligt.Vad är väsentligt? Inte leken, inte heller mat och dryck. ”De satte sig ner för att äta och dricka, och stod sedan upp för att leka” - känner du igen sammanhanget? Det är inte svårt att se den klara linjen från första Mosebok ända till den yttersta tiden. Man kan se den på olika sätt genom olika perioder och personer.Denna sommar har varit den stora lekens sommar. Konferens efter konferens bjöd man på lek. Till denna kroppskultur hör också utbudet av tecken och under. Fienden har använt det på ett sådant sätt att människor inte bara blivit intresserade, men fixerade.Här måste bli en konfrontation. Inte dialog och diskussion. Här gäller analysen, definitionen, konstaterandet och proklamationen: Så säger Herren!Det är inte många år sedan den nya religiositeten började välla in i vågrörelser som karismatisk väckelse. Den karismatiska väckelsen har sedan underminerat mycket av sann bibeltro, kristustro och ersatt gudstjänstlivet med spektakel. Människor ska falla, människor ska skratta, stå upp, sitta ner, klappa i händerna. De ska lovsjunga – till döds. Om vi inte förmår ta avstånd från detta för att vi har lojalitetskonflikter och inte vill utsätta oss för obehaget, så är vi delaktiga och kommer på det viset att få bära det solidariska ansvaret för processen. Vår uppgift är inte att bejaka och acceptera, utan att protestera med livet som insats!Allt det som på ett eller annat sätt befrämjar materialismen, kroppskulturens egoism, allt detta är religion i olika tappningar; men inte kristendom.Konfrontationen är absolut nödvändig och innebär oftast att man kommer i strid med sina närmaste. Jesus sa: jag har inte kommit för att sända frid, utan strid. Och så talar han om att den striden måste utkämpas i varje lärjunges hjärta.Varje lärjunge måste själv bestämma om han ska följa Jesus och ta de konsekvenser – också de sociala konsekvenser – som detta med nödvändighet medför. Så självständiggörs personligheten. Jesus säger: Den som kommer till mig och därvid icke hatar – alltså är evangelium hatets budskap.Framgångsteologin känner inte till detta. Den har rivit ut blad efter blad ur Boken, och har bara favoritställena kvar. Vad den framför allt angriper är försoningen och korset. Framgångsteologin är inget ämne för dialog och diskussion. Den ska bekämpas! Allt vad den representerar har surdegseffekt som bryter igenom människornas möjligheter att värja sig, det blir en epidemisk smitta som får ödesdigra konsekvenser.Så var det från begynnelsen.Frågan är: Ska vi låta allt det vi hör och ser i tiden filtreras av Ordet? Pröva det inför Ordet. Inte släppa det in över oss och låta det placera oss på de anklagades bänk. Den som uttalar reservationer, kritik och skepticism mot dessa nya fenomen, avkrävs underkastelse med en slags militant disciplin. Den som inte accepterar och bejakar allt nytt som förs fram, stämplas som väckelsens motståndare. Det finns ingenting som är värre för en kristen än att klassas som väckelsens motståndare.Där Gud handlat har det aldrig varit fråga om massa, numerär och kvantitet. Det finns inga möjligheter att med statistikens hjälp övertyga, imponera eller bevisa. Statistiken säger ingenting annat än att människan är en politisk varelse som döljer sig i massan. Men Skriften säger: Jag söker efter en man – inte ett folk, men en man – som kan ställa sig i rämnan till landets försvar, men jag har inte funnit någon. Det finns miljoner dugliga, skickliga, bildade, fromma män, men himmelens Gud klagar: Jag har inte funnit någon.Sommarens konferensspektakel är det värsta jag över huvud taget har sett. Tiotusentals har samlats för förströelse, underhållning, terapier. Ibland är terapierna så kvalificerade så att de tangerar ockultism, magi och besvärjelse. Men bland alla dessa tusen och åter tusen kristna som samlats, har det inte funnits någon röst, inte en gråtande, ropande eller sörjande profet. Tvärt om. Där har varit hurtfriskhet med en oerhörd laddning av självgodhet.Tron har ett fundament som inte hänger i luften. Den har sin källa, sitt ursprung. Tron har en högre visdom och en kunskap om Honom som är den himmelska, gudomliga kunskapen förkroppsligad. I honom bor allt som kan nämnas av kunskap förkroppsligat, uppenbarat, levandegjort.Allt det som förhärligar Herren Jesus Kristus säger vi amen till. Men allt det som är uttryck för en dålig reproduktion, en blek kopia, säger vi nej till. Jag blir vred i min ande då jag tänker på hur lätt människor låter sig luras. Vi borde veta bättre och handla annorlunda.Måtte Herren få märka och stämpla oss! Ty får vi inte Hans stämpel, har vi snart en annan stämpel på höger hand och panna. Religiöst och mentalt är allt väl förberett. Tekniskt finns möjligheterna. Det som saknas nu är bara mannen som ska genomföra och utföra det. Det gäller att inte vara frälst till en organisation eller en förening till livslycka eller jordisk trygghet, utan till Herren Jesus Kristus. Då får man dela hans liv, som inte innebär att välja det man själv tycker är bäst.Vägen blir inte lättare och lättare, utan svårare och svårare. En sådan förkunnelse strider mot framgångsteologin. Det beror på att dessa teologer har sett världens härlighet, men inte himlens. Den som sett himlens härlighet är förlorad för världen. Han är en dåre, omöjlig för politiken, kulturen och religionen. Vet du varför? Det finns inga kommunikationer eller relationer till världens makter.Jag hoppas att Herren får ta ut några vittnen, som blir så hänsynslösa mot sig själva och så oerhört hängivna Herren Jesus Kristus att de går in under kallelsens mantel och upplever alla fasorna och etapperna i den profetiska utvecklingen.Profeten klagade: ”Jag är ensam kvar”, men det finns skaror som inte är matrikelförda i några organisationer, och som möjligen inte är kända och nämnda, uppmärksammade. De är inga proffs på religionens område. De är heller inte några publikmagneter. De är gömda och anonyma, men Herren känner de sina.Tänk, att vara gömd av Herren och slippa att bidra med någonting av hänförelse eller kraft till denna spektakulära karusell. Det finns tre livsviktiga punkter för den kristnes utveckling: För det första Försoningen. För det andra Församlingen. För det tredje Förvandlingen.Det är skrämmande at just dessa tre punkter blivit så oerhört attackerade. Exempelvis försoningen. Man har faktiskt inte dragit sig för att smäda, kränka och ifrågasätta Jesu person och verk. I denna process har det varit en lång väg fram till framgångsteologins lära.När jag var sjuk fick jag en medicin för ett problem, men den gav bieffekter så att jag behövde en annan medicin för biverkningarna. Det är ungefär som på det religiösa fältlasarettet. Där man experimenterar och försöker ställa diagnos. Överfört till det område jag nu talar om, vore det ju förfärligt om vi okritiskt svalde allt som serveras. Vem vet om det inte finns tvivlets surdeg och gift i födan? Det visar sig inte med detsamma, men så småningom.Kritiken, självkritiken, verksamhetskritiken och möteskritiken är absolut nödvändig. Helt uppenbart kan också kritiken bli missbrukad, men nu talar jag om den som är nödvändig: Pröva allt och behåll det som är gott.I vår tid fungerar vissa begrepp som kommandouttryck. Förunderliga kommandouttryck som kommer igen och blir allt mera innehållslösa. Det blir jargong, slentrian, inlärda fraser. Slugt uttänkta fabler för att exploatera och utnyttja.Evangelium har aldrig gjort någon rik. Evangelium har berikat himmelen. Den rikedom som församlingen representerar kan inte taxeras i klingande valuta. Den förkunnare och predikant som gjort sig rik på evangeliet är en bedragare, sedan får han kalla sig helbrägdagörare hur mycket han vill. Jag tror inte på spektaklet han sysslar med. Tänk att göra sig rik på andras sjukdom och nöd. Så fungerar det i världen. Men Herrens tjänare ska väl inte berika sig på människors nöd och exploatera den? Skaffa sig hus, fordon, rikedomar och bli mångmiljonärer?Bibelns klara bud är: Har du två par skor – ge bort det ena. Har du två mantlar – ge bort den ena. Den man eller kvinna som har bankböcker, kläder, fordon och rikedomar är ingen Herrens tjänare, än om han försöker legitimera sig med under och tecken här eller där. Dessa under och tecken har icke sitt ursprung i Guds Ord. Därför – låt inte tecknen lura dig. De säger ingenting annat än att både himmel och helvete verkar för att genom tecknen påverka och styra.Nu står det i Skriften att vi inte ska söka tecken ”Dessa tecken skall åtfölja dem som tro”. Vi skickar dem inte före oss för att legitimera oss eller skaffa inkomster och tillgångar. Man kan inte som Herrens tjänare styra och manipulera, organisera och planera, marknadsföra reklammässigt och exponera sig själv. Den som sysslar med sådana ting är en styggelse för Gud. Om du har ett känsligt och vaket samvete kan aldrig en grimas eller kroppsspråket dementera vad samvetet säger dig. Det ligger där som en verklighet.Församlingen är Guds egendomsfolk. Församlingen är inte en stiftelse. Den är inte en gren bland övriga verksamheter eller en ideell organisation, som man kan styra eller manipulera. Församlingen kan inte begära en enda krona av statliga organ och myndigheter. En förening kan göra det. Församlingen måste komma med alla sina behov till sin Herre. I det ögonblick församlingen tar emot statliga medel och samhälleliga subventioner för att finansiera någon form av sin verksamhet är hon en sköka. Hon har etablerat kontakter med sin Herres och Konungs fiender och gjort sig beroende av fientliga krafter.Dessa fientliga krafter är inte nöjda med att ha åskådarens roll, de vill ha full utdelning för sina insatser. Och det får de! Detta är ett tydligt kännetecken.Församlingen blir aldrig rik, får aldrig makt, kan aldrig erövra politiskt inflytande. Församlingen finns inte där bespottarna sitter och har ingen del i ogudaktiga rådslag. Församlingen har ett enormt, ojämförbart inflytande, därför att den förfogar över ett hemligt vapen. Det är: ”Bedjen, och I skolen få, söken och I skolen finna”. Församlingen beder, bidar, upplever.Vi behöver inte de etablerade krafternas erkännande. Vi behöver himmelska manifestationer, som inte består i tecken och under, utan i de signaler som ger orientering åt Guds folk så att de inte blir offer för kvasireligiositetens alla hymlande attacker,.Förvandlingen. Vi är durkdrivna dialektiker som kan klara oss ut ur olika situationer. Vi har lärt oss genom åren att i vår förljugenhet antingen förtiga sanningen eller uttala den till hälften.Vad är sanningen om sommarens konferenser? Vad är sanningen om det som sker i kristenheten? Låt oss få fram den! Vi har varit på konferens, möte efter möte. Hjärtat sörjer. Ni är så kritiska, säger man till oss. Men det kan aldrig vara kritik att välsigna -Guds folk. Vi gör inge3nting annat än välsignar Guds folk, för vi är en del av Guds folk. Vi är en del av den kristenhet som har valt att placera Jesus Kristus utanför.Egentligen borde vi alla stå där utanför och bulta tillsammans med honom, men där är han ensam. Varför? Hur hade han hamnat där? Ville han det? Han hade rationaliserats bort. Kultiverats bort. Programmet gick vidare. Lovsången forttsatte. Vilken lovsång? ”Jag är rik, mig fattas intet!” Vilken självexponering.Jesus stod utanför, läser vi i sista sändebrevet och klappade intensivt i hopp om att någon – inte massan, men någon – skulle höra hans röst och öppna.Vad är det folket innanför hör, eftersom de helt och hållet saknar förmåga att höra vad Anden säger? Vad är man upptagen av? Laodicea betyder egentligen folkvälde. När majoriteten har fattat sitt beslut har man kultiverat bort Jesus. Rationaliserat och organiserat bort honom på ett sådant sätt att det ser ut som om man befrämjar hans sak. Det ser ut som man tillvaratar Gudsrikets angelägenheter, men han står utanför.Jesus går inte placera in i något sammanhang, som människor har skapat. Han stod utanför i Laodicea och klappade, förväntade sig och hoppades att möjligen någon skulle höra. Hur är det idag, Herre Jesus? Är du målet för vårt församlande, eller är det annat som drar? Finns det medel som är tvivelaktiga och ifrågasättande?Den här sommaren har jag varit på ett antal konferenser och lyssnat till eliten av svenska förkunnare. Inte någon har hållit en predikan om det väsentligaste av allt. Man har predikat om allt möjligt tänkbart och otänkbart. Man har sjungit om tecken och under, härlighet, makt, kraft och uppenbarelse, framgång och inflytande.. Men inte en förkunnare har hållit en predikan om Jesu tillkommelse. Det säger mig att då väntar man inte. Då har man inte förstått parusin, som betyder närvaro och tillkommelse.Jesu närvaro i församlingen aktualiserar och åskådliggör hans tillkommelse på ett så påtagligt sätt att man egentligen inte vill höra om något annat än att han kommer. Man vill höra det med skärpa och klarhet, så budskapet om att han kommer snart blir konkret och påtagligt så att ingen kan lämna möteslokalen, som inte har sin sak klar med Gud. Man vågar inte gå hem utan att ha gjort upp, renat och förnyat sig. Sedan börjar man på nytt vaka över lampa och käril och se till att det finns överflödsmått på olja.Jesus kommer! Det är ingen lära eller doktrin, det är en livsstil.Pingstteologerna talar om ”restaurationsmodellen”. Det är naturligtvis något fint och akademiskt, och då kan man delta i debatten på intellektuell nivå, så att man inte gör bort sig.Här ska du få veta vad restaurationsmodellen innebär. Klara besked, utan att behöva gå via akademiker, som vrider sönder tungan för att hitta på ord som ingen kan uttala. Restaurationsmodellen: Maranata! Mönsterbilden. Så enkelt är det. Man behöver inte hitta på någon modell och försöka mäta, testa, uttala, jämföra analysera och definiera modellerna, för de är legio. Men vi har bara en mönsterbild. Låt oss gå till den! Håller den?Vår strävan är inte att pröva restaurationsmodellen, vår strävan är att gå tillbaka, gå fram till det som var från begynnelsen så vi ser församlingen ta gestalt.Församlingen är inte mängd och massa, den är kvalitet. Jesus har lärt oss något mycket hemlighetsfullt och viktigt: Där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland eder. Tiotusentals kan samlas och det blir mikroskopiska, små möten som inte har någon betydelse. Men då två eller tre samlas och Jesus är där, då blir det stormöten som påverkar och formar människorna och samtiden. Församlingens inflytande på det här området är enormt.Inte ett enda budskap om Jesu tillkommelse – det säger mig bara en sak: Han är inte där. Därför är självexponering så nödändig i sådana miljöer. Men en dålig ersättning för den verklighet bibeln utlovar.Varje levande kristen har en dröm, en vision, ett trösterikt hopp ”trösten varandra med dessa ord”. Det står inte trösta världen och förvärldsligade kristna. Det står trösta varandra; de som väntar Jesus nu. Trösta dem,. Håll ut! Det är bara en tunn slöja som skiljer oss från hemmet, från evigheten. Snart brister den, och vi är innanför, hemma hos Jesus.Vi kommer inte till en turistort, vi kommer inte som främlingar, utan som barn och medborgare som ska presenteras för den evige Guden. Fria från förgängelse och fördömelse, iklädda härlighetskroppen. De ska sjunga till hans ära. Ära vare Gud! Så oerhört – snart är vi där! Kan vi samlas i ett möte, kan vi be en bön, kan vi sjunga en sång utan att detta är levande, då har döden gjort sin entré och livet har tynat bort.Jag har en vision. Jesus, jag skulle önska att då du kommer, då anskriet ljuder och församlingen ska lämna jämmerdalen att hela svenska folket vore med. Att stugorna blev tomma, arbetsplatserna likaså och alla fick följa med.Men hur ska människorna kunna veta något om denna tilldragelse då de kristna själva inte orkar tala om den? De orkar inte signalera den, basunera ut den och de orkar definitivt inte leva sitt liv i främlingsskap, med denna förbidan.Jag skulle önska att Stockholm tömdes. Att alla snälla, goda människor jag mött, personal på sjukhus, patienter, medvandrare – att alla fick följa med till en högre strand där brudgummen väntar. Jag skulle önska att alla fick följa med hem och lämna kvar institutioner, organisationer, välgörenhetsinrättningar, politiken och alltsammans som åstadkommit så mycket elände. Att vi alla fick samlas därhemma hos Herren Jesus Kristus.Hur kan vi låta bli att tala om detta mål, sjunga, ropa, profetera, förkunna om detta dramatiska, underbara och spännande. Vi måste göra Jesus aktuell i tiden. Han lever!Vi lever i de yttersta dagarna. Det gäller att fostra fram människor som inte tar hänsyn till sig själva, utan drar andra med sig och blir uppfyllda av den ande som spränger den egna begränsningen och kan åskådliggöra Herrens närvaro på ett sådant sätt att människor börjar ropa till Honom om frälsning utan att behöva övertalas, krusas eller utlovas några speciella favörer för att bli kristna. Den enda favören är Jesus Kristus! Vi anropar, befaller och förklarar Hans tillkommelse.Om Jesus skulle komma nu – skulle vi gå för att möta honom? Är du fastlåst, fixerad? Det kan vara i vad som helst. Bitterhet, besvikelse. Människor, ting, omständigheter, förhållanden. Det kan vara något som gör att du inte orkar lyfta dina ögon och se att förlossningen nalkas.Din Frälsare erbjuder dig befrielse. Talet om hans tillkommelse är inget hot, det är ett erbjudande. Inget sömnmedel, utan ett väckelsebudskap. Inför hans tillkommelse måste vi se till att skaran blir fulltalig. Vi måste påskynda hans tillkommelse genom att avskilja oss för hans räkning, överlämna oss åt honom. Påskynda – annars går vi under.
Låt oss lägga av allt som är oss till hinder, allt som vill hindra oss i loppet. Detta var begynnelsens härlighet, och det ska bli församlingens slutliga triumfatoriska proklamation, då den i ett cresendo som universum eller himlen aldrig förr har hört utbrister: Du död, var är din seger! Frigjord från alla bojor, frigjord från dödens makt ska församlingen möta sin Frälsare! Amen.

Undervisning av Tage Johansson

Förbund – ett ömsesidigt förhållande.Vi får först ställa oss den frågan, vad menas med förbund. Bibeln är ju indelad i två förbund; gamla och nya förbundet. Förbund är ett ömsesidighetsförhållande, en överenskommelse mellan två parter som åtager sig ömsesidiga förpliktelser. Förbundets grundtanke är gemenskap. Gud upprättar gemenskap med människan, för att knyta kärlekens band. (2 Kor. 11:2) En måltid i bibeln var ofta ett uttryck för att knyta vänskapsband. Jesus säger i sändebrevet till Laodicea: -…om någon öppnar för mig, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.(Upp. 3:20)
Förbund – krav eller erbjudandeEtt förbund kan uppfattas som ett krav eller erbjudande. En rätt insikt hjälper oss att uppleva det som ett erbjudande, om vi väljer att lyssna till förbundets ord. Hemligheten är när Jesus blir förbundets uppfyllelse. Detta förebildas i Gamla förbundet genom att förbundets tavlor lades i arken, som är en förebild till Kristus. Först slogs tavlorna sönder, men nästa gång Mose fick dem av Gud, blev de lagda i arken.Hemligheten är alltså när Kristus blir ordets uppfyllelse i oss. Kristus i oss, vårt härlighetshopp. (Kol. 1:27)
Undervisning i alla styckenDet nya förbundet, med dess möjligheter kommer till människan, genom ordets undervisning på samma sätt som då Mose, efter det att Gud hade visat honom en mönsterbild, om vilken Gud sa: ”Se till att du i allt gör efter mönsterbilden”, skulle för att sedan förverkligas, noggrannt förmedlas genom undervisning.I 2 Tim. 4:2 står det om en undervisning i alla stycken. Kristus tar gestalt i oss i proportion till hur mycket plats vi ger rum för ordets undervisning i våra hjärtan. (Ef. 4:15) När detta sker, blir ordet, som är Kristus, synliggjort i hela vår vandel.Det blir som det står i 1 Petr. 1:15 en helig vandel. En vandel som är värdig Kristi evangelium,. Guds ord blir synliggjort i våra gärningar, i vårt tal, i vårt kroppsspråk och vårt sätt att kläda oss, osv. Hur man bör förhålla sig i Guds församling. (1 Tim. 3:15)
Nya förbundets stadDet nya förbundets stad upprättas genom en gudomlig ordning. Om församlingen skall utgöra och vara en stad som Jesus talar om i Matt. 5:14, måste den vara uppförd enligt det himmelska stadsbyggnadskontorets ritning. Den andliga innebörden beträffande församlingen som en stad på ett berg, är mycket intressant. När människor som inte känner Gud bygger en stad, placeras inte ens en så ringa detalj som en lyktstolpe på fel plats eller något annat föremål på måfå. Nej, det följer en bestämd ordning. Hur mycket viktigare är det då inte att Guds ordning blir upprättad. Paulus gladde sig när han såg den ordning som var rådande i Kolosse. (Kol. 2:5)
Trons lydnadGud vill i denna tid upprätta trons lydnad. Paulus skriver till Korinterna att när lydnaden fullt har kommit till välde bland dem, då är vi redo att näpsa all olydnad. (2 Kor. 10:3-6)Trons lydnad är inte svår att uppnå. Om det nya förbundet får plats i våra hjärtan, blir det som det står i Rom. 6:17; att de hade blivit av hjärtat lydiga att följa den lära som hade givits som mönsterbild. Jesus sa: ”Om någon älskar mig, så håller han mitt ord.”(Joh.14:23)Nya förbundet upprättas genom att människan öppnar sig för Anden som utgjuter kärlek i hjärtat till undervisningen om mönsterbilden. Det stora avfallet i ändens tid har sin grund i att människorna inte ger kärleken till sanningen rum. (2 Tess. 2:10)Det står i Hebr. 4:2 att på Gamla förbundets tid, blev det löftesord de fick höra till intet gagn, eftersom det inte genom tron blev upptaget i deras hjärtan.
Äta hela lammetHur kan vi då uppleva nya förbundets kraft och härlighet; uppleva att han får lägga sina lagar i våra sinnen och skriva dem i våra hjärtan? Det sker när Kristus får den plats han skall ha i våra liv. Budskapet till Israels folk var tydligt och klart. Man skulle äta hela Lammet. (2 Mos. 12:9) Jesus själv talar i Joh. 6:56 om att dricka hans blod och äta hans kött. Det vill säga att han får förena sig själv med oss igenom sitt blod som talar om hans liv och hans kött som talar om hans ord.
Kompromiss och endelad håg vårt hinder.Om man nu hörde hans röst och höll hans förbund, så skulle de vara hans egendom framför andra folk på jorden och vara ett rike av präster; ett heligt folk. Det är vårt kompromissande och vår delade håg som hindrar oss att uppleva hela det nya förbundets härlighet. Det står i 2 Mos 40:33-35, att när Mose hade fullbordat allt arbete enligt mönsterbilden, uppfylldes tabernaklet av Herrens härlighet. Det går aldrig att köpslå med människor som inte vill ha hela Kristus; som vill ha utrymme för sitt eget synsätt och som inte är förankrade i Ordet. I 2 Mos. 32:29 står det om att Levi barn, som fick taga handfyllning till Herrens tjänst och fick erfara hur välsignelsen kom över dem, på grund av att de hade stått emot sina egna söner och bröder. Problemet för folket som Gud kallade ut från Egypten, och som det står så underbart att han tog dem vid handen och förde dem ut, men som sedan inte förblev i hans förbund. Likadant var det med det folk som drog ut från Babel. Man förde något med sig ut som inte var förenligt med Gudsuppenbarelsen.Hade inte Mose liksom Esra och Nehemja gjort upp med dessa ting, hade Guds verk inte kunnat gå vidare. Det är två ting förbundet innehåller: Ordets skarpa svärd, som verkar åtskiljande, men också det som förenar till Andens enhet, där man blir ett hjärta och en själ.

Undervisning av Stig Andreasson

I urkristen tid var dopet ett av de band som förenade de kristna till ett hjärta och en själ. Dopet markerade också en radikal gräns mellan kristna och icke kristna. Så var det då. Men hur är det idag? Numera är dopet en tvistefråga som klyver den bekännande kristenheten i två delar. Ja, vi måste kanske ta ännu fler fraktioner med i räkningen. Doplärorna är nämligen många. En sak är emellertid helt klar. Eftersom dopet inte längre är en enande faktor men istället en orsak till splittring, så måste det vara fel någonstans.
Vad är orsaken till splittringen och förvirringen i dopfrågan?I den här artikelserien riktar vi sökarljuset mot sakramentalismen. Vi har redan påvisat att denna företeelse har sina rötter i den religionsform som växte fram i den romerska statskyrkan på Konstantins tid. Då började gradvis ett avfall från urkristen tro. Detta skedde genom påverkan från utombibliska källor, främst från antikens mysteriereligioner. Både dop och nattvard blev därför så småningom betraktade som ”sakrament” (mysterier) med mer eller mindre magisk verkningskraft. Detta utvecklade sig sedan vidare i den katolska kyrkans sakramentala religionsform.Reformatorerna bröt delvis med den katolska frälsningsmagin. Men både då det gäller synen på församlingen samt betydelsen av dop och nattvard har många protestantiska kyrkosamfund behållit åtskilligt av arvet från katolicismen. Olika väckelserörelser har under historiens gång fört många kristna tillbaka till Nya testamentets dopundervisning. Men någon enhet har vi inte kommit fram till ens bland bibeltroende kristna. Varför är då dopfrågan så svår att komma tillrätta med? En av orsakerna är utan tvekan att traditionerna sitter djupt hos många. Den sakramentalistiska dopsynen förfäktas mest av de stora folkkyrkorna som har ett dominerande inflytande i många länder. Min övertygelse är att Nya testamentes doplära är mycket enkel och klar. Men det är mycket svårt för de flesta av oss att läsa Guds Ord utan förutfattade meningar. Vi läser in våra fäderneärvda uppfattningar och invanda tolkningar i bibeltexter som egentligen säger något helt annat. Trots dessa svårigheter gör jag ett försök att jämföra den sakramentalistiska dopsynen med Nya testamentets enkla undervisning. Så får läsaren själv avgöra vad som är trovärdigt. För att få en rätt insikt i alla kristna trosfrågor måste vi gå till källan. Och den har vi i vårt Nya testamente. Allt som inte klart och tydligt stämmer med Nya testamentets undervisning måste vi avfärda som spekulationer och människomeningar. Detta gäller också dopet. Kyrkohistorien kan liknas vid en flod som tyvärr har förorenats av mångt och mycket under seklernas lopp. Men Gud vare tack att källan är ren och oförfalskad.Detta betyder att vi inte betraktar varken nutidens stora teologer eller frikyrkorörelsens giganter som absoluta auktoriteter. Vi lyssnar inte i första hand till reformatorerna eller kyrkofäderna för att få ljus och klarhet. Vi kan ha både respekt och beundran för många av dem. Men för att få säker kunskap går vi till källan i Guds eget Ord.
Hur praktiserades dopeti urkristen tid?Vid ingången till Nya testamentet möter vi den store vägröjaren Johannes Döparen. Hans uppgift var att bereda vägen för den Messias, som snart skulle träda fram, Jesus Kristus själv. På vilket sätt utförde Johannes sin gärning ? Jo, han predikade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. (Mars 1:4). Själv sade han: ”Jag döper er i vatten till omvändelse.” (Matt. 3:11) Skaror av människor gick ut för att höra Johannes förkunnelse. Den var radikal och handlade både om Guds dom över de obotfärdiga och om syndernas förlåtelse för dem som ville omvända sig. Johannes ställde inte sig själv i centrum. Han sade till folket att det var på den som skulle komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro. De som blev gripna av förkunnelsen lät döpa sig i Jordanfloden och bekände därvid sina synder. (Matt.3:6) Vi kan säga att omvändelsen både var Johannesdopets villkor och resultat.En del fariseer och saduceer kom också för att bli döpta. De var alltså inte motståndare till själva dopshandlingen. Men de accepterade inte villkoret. De böjde sig inte för omvändelsekravet. De ville bli döpta för att genom den blotta dopshandlingen undkomma den kommande domen. Till dem sade Johannes:-Huggormsyngel, vem har sagt att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som tillhör omvändelsen. (Matt. 3:7-8)Sant skriver Ivar Wennfors att-Dessa Johannes ord vid detta tillfälle innebär den kraftigast tänkbara gensaga mot en sakralt-magisk syn på dopet.Skiljer man dopet från omvändelsen förlorar det sin ursprungliga mening .Johannes dop hörde förberedelsens tid till. Sedan Jesu frälsargärning blivit fullbordad ersattes det av dopet till Kristus i den treenige Gudens namn, enligt Jesu egna ord.-Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar; döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut. (Matt. 28:18-20)Den underbara bok som heter Apostlagärningarna vittnar om hur apostlarna praktiserade denna Jesu befallning. De gick ut och förkunnade evangelium för människorna. Det betyder att de förkunnade frälsningens väg genom omvändelse och tro. Sakramentalismens förkämpar har ibland tolkat Jesu missionsbefallning på sitt eget vis. De säger att döpandet kommer före lärandet i denna Jesu befallning. Dopet skulle därmed kunna gå före Ordet och vara det grundläggande för lärjungaskapet. Men denna tolkning bortser totalt från det faktum att Jesu order börjar med uppmaningen att göra folk till lärjungar, alltså att vinna själar för Kristus. Detta sker genom förkunnelsen av evangelium. Lärandet, som följer på döpandet, avser uttryckligen dem som genom Ordets förkunnelse och dopet blivit lärjungar. Det är ju precis så det hela tiden går till i apostlarnas verksamhet. Efter Petrus mäktiga och andefyllda predikan på Pingstdagen blev många väckta över sin andliga ställning och deras brännande fråga var som ett enda stort nödrop: ”Bröder, vad skall vi göra?” Svaret var klart och tydligt:-Omvänd er och låt er alla döpas, så ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva. (Apg. 2:37-38)Petrus vädjade också till dem med många andra ord. Bland annat sade han: ”Låt frälsa er från detta vrånga släkte.” Lukas sammanfattar Pingstdagens väckelse och dess följder med orden: -Herren ökade församlingen dag efter dag med dem som lät sig frälsas. (Apg.2:47) Lägg märke till dessa bibliska uppmaningar! ”Låt frälsa er! Låt döpa er!” På andra ställen i Nya testamentet har vi liknande uttryck: ”Låt försona er med Gud! Låt er uppfyllas av Ande!” Det svenska ordet ”låta” betyder ”att medgiva, tillåta, acceptera att något sker, men också att föranleda, ombesörja anbefalla att det skall sker.” Att låta sig frälsas och att låta sig döpas är alltså ett personligt bejakande till någonting. Man tar emot sanningens budskap och böjer sig för det i lydnad.Tro och omvändelse föregår dopet. Det finns inga undantag för den regeln. De första kristna i Samaria kom till tro genom Filippus verksamhet. Apg.8:12 säger:-När de hade börjat tro på Filippus och hans budskap om Guds rike och Jesu Kristi namn, lät de döpa sig, både män och kvinnor.Filippus fick också vinna den etiopiske hovmannen för Kristus. De färdades ett stycke tillsammans i en vagn. När de kom till ett vatten frågade hovmannen: -”Se, här finnes vatten. Vad hindrar att jag döpes?” Filippus sade till honom: ”Om du tror av hela ditt hjärta, så kan det ske”. Han svarade och sade: ”Jag tror att Jesus Kristus är Guds son.” Och han lät vagnen stanna, och de steg båda ned i vattnet, Filippus och hovmannen och han döpte honom. (Apg.8:36-38)Dopet skedde så gott som alltid i mycket nära anknytning till omvändelsen. Både purpurkrämerskan Lydia och fångvaktaren i Filippi döptes omedelbart efter att de hade kommit till tro. Vi påstår inte att det inte förekom mer gradvisa och mindre plötsliga omvändelser också på apostlarnas tid. Så verkade det ha varit i Antiokia i Pisidien där Paulus höll en mäktig och upplysande predikan i judarnas synagoga. Efteråt bad folket apostlarna att de nästa sabbat skulle tala till dem om samma sak. (Apg. 13:42) De ville alltså veta mer. Följden blev att ganska många judar och skaror av hedningar kom till tro efter nästa sabbatsmöte. Men antingen omvändelsen inträffade plötsligt eller mognade fram gradvis åtföljdes den utan dröjsmål av dopet i vatten.
Varför övergav man apostlarnas ursprungliga doppraxis?Så gott som alla vederhäftiga teologer i vår tid medger att det apostoliska dopet var ett dop av troende och nyomvända, alltså nyblivna kristna. Likaså att dopet i urkristen tid skedde genom full nedsänkning i vatten. Till och med Crampons katolska bibel på franska har en fin kommentar, som jag ofta har citerat vid dopmöten i Frankrike. Den lyder i huvudsak så här:-Dopet utfördes ursprungligen genom nedsänkning, som symboliserade begravning och därmed död. Men den döpte sänktes ned i vattnet för att omedelbart stå upp igen och detta påminde då om en uppståndelse. Denna den döptes död från synden och uppståndelse till ett nytt liv skapade ett starkt solidaritetsband mellan den troende och hans Herre, ett band som nästan kan betraktas som organiskt och som kan jämföras med vad som sker då en kvist ympas in på en trädstam.Jag blir full både av begeistring och vemod då jag läser dessa ord. Abotten Crampons undervisning skulle utan tvivel skapa hänförelse i vilken döparförsamling som helst idag. Men i den kyrka han själv tillhörde finns det inte ett spår av denna fina undervisning - varken i teori eller praktik.Varför övergav man då den urkristna dopmodellen? En nutida lutheran ger en närmast komisk förklaring:-Att man slutade med nedsänkning i vatten berodde på det kyliga klimatet och risken för allvarliga förkylningar.De flesta menar dock att övergivandet av den urkristna linjen hade helt andra orsaker. I mina unga år hörde jag den lärde missionsteologen Bengt Sundkler tala i några möten. Han var specialist på afrikansk missions - och kyrkohistoria. Vad dopet beträffar hade han emellertid åsikter som undergräver den urkristna tron. Så här skriver han om de första kristna som en minoritet i hednisk miljö:-Runt omkring den lilla församlingen härskade hedendomens mörker. Alla hedendomens andemakter hade blivit fientligt stämda gentemot barnen och traktade efter deras liv. Barnen behövde frälsas ur demonernas våld. Denna situation måste leda till barndopets införande. Dopet av helt små barn har först utövats som nöddop. Var ett barn dödssjukt, sköt föräldrarna alla betänkligheter mot barndop åt sidan och behärskades av förhoppningen att dopet i kraft av sin gudomliga instiftelse och inneboende magiska kraft skulle giva barnet en plats i de saligas paradis. Också denna situation måste leda till barndopets införande. (Något förkortat citat)Vi bryr oss inte om att diskutera huruvida Sundklers historieskrivning stämmer med verkligheten eller inte. Men om den stämmer är det anmärkningsvärt att Sundkler kan betrakta den som fullt naturlig och acceptabel, ja nästan oundviklig. Hjalmar Holmquist ger i sin kyrkohistoria en annan tolkning av denna avvikelse från urkristet mönster. Han säger att den berodde på ”en missuppfattning av Jesu evangelium och ett undanträngande av det personliga i gudsdyrkan för ett kultiskt mysterieväsen.” Avvikelsen berodde med andra ord på ett andligt avfall. Enligt Sundkler var det skräck och rädsla för hedendomens andemakter som gjorde att de kristna började praktisera spädbarnsdop. Det är i och för sig ett märkligt erkännande från en representant för barndopet. Det var med andra ord bristande tro på Guds bevarande makt som orsakade barndopets införande. Om det s.k. ”nöddopet” måste vi säga några ord. I den Augsburgska bekännelsen fördömer lutheranerna ”vederdöparna” för att de trodde att spädbarn kunde uppnå saligheten utan dop. I modern tid har man ofta sagt att Gud inte har bundit sig till dopet, även om vi är nödsakade att praktisera det. Ett litet barn som dör kan alltså bli frälst utan dop. Dock förrättas nöddop också i vår tid. En norsk sjukhuspräst berättar att han ofta blev ombedd att förrätta nöddop om ett nyfött barn inte var vid god hälsa. En äldre präst såg honom ofta springa i sjukhuskorridoren med ett handfat fullt med vatten. Han var då på väg till ett ”nöddop.” Efteråt frågade den gamle prästen sin yngre kollega om han nådde fram i tid. Svaret var jakande och det såg även ut som om barnet skulle överleva. Den gamle prästen gjorde då följande kommentar: ”Vi har verkligen en underlig teologi om vi menar att ett nyfött barns eviga öde avgörs av hur fort du kan springa genom korridoren med ett vattenfat.”
Vår säkra tillflykt -dopet eller Jesu kors?Lutherska teologer säger ofta att vi som inte tror på spädbarnsdopets nödvändighet har en ytlig uppfattning av människans syndafördärv. Vi minimiserar arvsynden och människans absoluta behov av frälsning. Detta är en mycket förhastad slutsats. Man kan tro på Bibelns lära om människans syndafördärv utan att tro på barndopet. Det är sant för oss alla vad psalmisten säger om sig själv: ”I synd är jag född.” Men läser vi kapitel 5 i Romarbrevet så ser vi att Kristi försoning är den fullkomliga lösningen på syndafördärvets problem. Det kan sammanfattas i sångversen: ”Allt vad vi i fallet miste, vi i Kristus fått igen.” David Hedegård översatte 2 Kor. 2:19 i följande ordalag:”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.” Från Guds sida är alltså försoningen ett fullbordat faktum. Därav följer att varje barn föds in i en försonad värld och har lika mycket del i försoningen som det har del i syndafördärvet - tills det personligt kan motta eller förkasta frälsningen. Då blir uppmaningen i samma kapitel aktuell: ”Låt försona er med Gud.” Innan den upplevelsen kan bli aktuell behövs ingen speciell ceremoni för att frälsa de nyfödda barnen. När man förde små barn till Jesus sade han att Guds rike var deras tillhörighet. Trots att de inte var döpta och trots att varken Jesus eller hans lärjungar döpte dem. Men vår Frälsare tog emot de små och välsignade dem. Jag frågar: Vem har den mest ytliga synen på syndaproblemet - de som tror att några droppar vatten på barnets huvud löser det hela eller de som betraktar Jesu försoningsverk som den enda och fullkomliga lösningen? Under alla förhållanden måste det vara säkrare att ta sin tillflykt till Försonarens kors än att sätta sitt hopp till magiska krafter i religiösa ceremonier.

Undervisning av Paulus Eliasson

En människa. En individ. Utan tvekan unik, både biologiskt och psykologiskt. Utan tvekan också del av ett kollektiv. Familjen, samhället, mänskligheten. Som person har hon också ett värde. Ett värde, såväl omätbart som omutbart. Eller?
Jag gick en dag på strandvägen i Puerto Plata, en turistort i norra delen av Dominikanska Republiken. Just vid strandvägen brukar Comunidad Maranata, tillsammans med en annan församling, ha matbespisning för uteliggare och barn som är hänvisade till ett liv av gatuförsäljning och tiggeri. Den här dagen pågick upprustning av vägen, inför turistsäsongen i december/januari, och det var komplicerat för oss att hitta någonstans att hålla bespisningen.Jag satte mig ner en stund, och såg på byggarbetsplatsen. Det jag la märke till var att huvuddelen av de som arbetade hade ett tydligt haitiskt utseende.Haiti, som delar ön Hispaniola med Dominikanska Rep., var från mitten av 1600-talet fram till 1800-talet en fransk koloni. Vid en revolution 1803 slängde den svarta befolkningen ut kolonisatörerna, och blev latinamerikas första fria nation. Eftersom man aldrig beblandade sig med kolonisatörerna, har befolkningen fortfarande en mycket mörk hudfärg.Idag, efter många historiens vändningar, är Haiti ett mycket fattigt land. Många flyr över gränsen till Dominikanska Rep. för att söka sig jobb och trygghet. Som i så många andra länder, gör dominikanerna allt för att hålla invandrarna tillbaka. Bara härom dagen blev en haitisk kvinna, som tillsammans med sitt barn bodde i kvarteret där vi bor, fasttagen av polis och körd till ett okänt öde. Hon hade uppehållstillstånd, bara inte på sig. Detta var tydligen nog för att reta polisernas tålamod.Naturligtvis finns det många dominikaner som ser haitierna som sitt broderfolk, och vänner. Men jag läste nyligen en artikel i kvällstidningen Hoy, som på något sätt ger en bild av många dominikaners syn. Där utpekades haitierna som mördare, våldtäktsmän, rånare, smittbärare, avskum, opålitliga lurendrejare, katt- och hundätare… Detta av en advokat, som med åthävor förklarade att hon inte var rasist, men… - och så åkallade hon den politiske ledare som kunde göra dem fria ifrån dessa som lever på de hårt arbetande dominikanerna.Åter till min skuggade plats vid strandvägen. Det är naturligtvis ingen slump att det är många haitier vid denna arbetsplats. Faktum är att vart det än byggs vägar, hus, broar - röjs i trädgårdar och liknande, så är väldigt många arbetare haitier. Orsaken är naturligtvis att det är arbeten som dominikaner inte önskar själva. Man vill inte jobba till de löner som erbjuds. Illegalt invandrande haitier (95% av över miljonen) har däremot lite till val.Så går tankarna vidare. Det kostar naturligtvis massor att göra ett sånt här restaurationsarbete. Ett arbete som aldrig hade varit möjligt, om man skulle betala ordinära löner till dominikanska medborgare (som f.ö. i många fall lever på väldigt låga löner även de). Faktum är att många av de vägarna som dominikaner åker på, aldrig hade varit byggda utan haitier. Ja, slutsatsen är att mycket av republikens relativa välfärd och ekonomiska utveckling beror på haitier. Den hade varit omöjlig utan deras fattigdom.
Många gånger tänker vi människor ifrån rika länder som såhär: ”Hur ska vi göra med problemet fattigdom?” Och så tänker vi, generöst och med stor sympati, på den huvudvärk som de fattiga utgör, och hur vi ska komma tillrätta med detta bekymmer. Vi startar organisationer, föreningar, insamlingar - för att lösa problemet. Men vi har aldrig förstått dess art. Problemet är inte de fattiga. Problemet är vi. De rika. Problemet är att vi tror att när vi är rika nog, så ska vi skänka de gyllene smulorna från vårt dignande bord - och så ska vi få fattiga länder på fötter. Och vi är inte medvetna om att vårt eget välfärdsskepp, på väg emot lyxens ocean, drivs av fattiga människors armod. De är inte vårt problem. Vi är deras problem! Vi måste inte börja ge. Vi måste sluta ta! Det är av andras armod som vi äter vårt välfärdsbröd.
Svenska företag börjar dra öronen åt sig - är det möjligen så att våra kläder sys ihop av barn på Thailand? En avslöjande fråga. För det handlar ju egentligen inte om barnarbete. Frågan är: Varför har man förlagt sin fabrik i ett asiatiskt land? Jo, av samma anledning som dominikanerna anställer haitier: Ingen svensk kan producera till de låga kostnaderna! Vi måste ha fattiga människor, annars går vi under! Ju fattigare de är, desto billigare arbetar de - och desto billigare kan vi producera. Större avkastning! Mer rikedom och välfärd! Ge hit!Vi har det möjligen, jag säger möjligen, på lite större avstånd - men moralen är densamma. Egoismen, självupptagenheten och roffar-mentaliteten är densamma, om inte större. Och säg inte att vi inte alla är en del av det.Vi säger: ”Alla människor har samma värde” - men hela vår tillvaro vittnar om motsatsen. En del har vi lättare för att skicka i döden. Andra har vi lättare för att acceptera att de ska hållas kvar i fattigdom och misär. I Uganda lever 85% av befolkningen på mindre än en dollar per dag. Hur kan vi acceptera det, när alla är lika värda? Alla är jämlika - men en del är uppenbart ”mer jämlika”.
-Lyssna, ni som är rika, gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er.Er rikedom skall förmultna och era kläder förtäras av mal. Ert guld och silver skall ärga, och ärgen skall vittna mot er och förtära ert kött som eld. Ni har samlat skatter i de sista dagarna. Se, den lön ni undanhållit arbetarna som skördade era åkrar, den ropar, och skördearbetarnas rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd på jorden. Ni har gött er på slaktdagen. Ni har dömt den rättfärdige och dödat honom, och han gjorde inget motstånd mot er. (Jak 5:1-6)Jakob säger det med kärnklara ord. Jesu broder, om vilken det rätteligen sagts att han inte talar så mycket om Jesus - men som Jesus. Och vad låg närmare Jesu hjärta än de människor som restan av världens såg ner på? Han lyfte dem upp, och sa: En människa! Ett värde! Ett oändligt värde!
När jag vill mäta en människas värde, måste jag söka en måttstock. Jag kan se mig om efter de olika slags linjalerna som dras upp. Först tittar jag på idrottsvärlden. Du värderas efter hur fort du springer, hur högt du hoppar, hur snabbt du slår din motståndare. Spänst, atletism, reflexer.Inom utbildningsvärlden värderas intelligens och kunskap. Ju mer du vet, desto intressantare är du.Modevärden värderar dig efter utseende. Dragen, attityden, kroppsbyggnaden, modemedvetandet. Ett säljande ansikte är värt allt. Är ditt ansikte på framsidan av Vouge är du gud eller gudinna. Tills imorgon.Arbetsvärlden vill ha dina kunskaper, fysiska färdigheter, skickligheter som yrkesman. Men när du är slut, när armarna inte orkar, hjärnan inte minns, krafterna rinner ut - då ska du in i en annan modul. Vidare på löpbandet, in i äldrevård.Jag kunde fortsätta. Men jag finner inget absolut. Inget fast. Inget som säger: Detta är värdet. Detta är måttstocken.
I bibeln finns en känd vers. Jesus säger att ”Så älskade Gud världen…” Gud älskade, och han såg ett värde. Han såg världen, människan, och han såg någonting hos henne som fick honom att fatta kärlek. Men Gud såg mer, han såg även människans hopplösa situation. Syndig - och på väg emot en evighet utan ljusning. Då uppkommer det i fadershjärtat en tanke: Jag vill köpa människan fri. Frågan är vad priset är. Vad människan är värd. Hur ska betalning ske?”…att han utgav sin enfödde Son…” Han, som var av evighet och till evighet. Han, genom vilken allting som är till har blivit till, och utan vilken ingenting är till. Han som själv är Gud, och som insatts till att ärva allting. Jesus Kristus, större än evigheten, offras för att friköpa människan. Det säger mig en sak: För Gud är människans värde större än evigheten. Värdet är oändligt. Det enda som kunde betala priset var Sonens blod. Så högt älskade Gud världen.-Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte. (1 Petr. 1:18-19)
Det är inte en politisk/moralisk upprustning som behövs för att få syn på människans sanna värde. Det är heller inte en revolution eller ett uppror. Det som behövs är en sann syn på Kristus. Och det får vi genom Hans församling. Där finns inte längre jude och grek. Slav och fri. Man och kvinna. Svart och vit. Du kan inte göra de åtskillnaderna mellan människor. Du kan bara säga en sak: Här är Kristus! Och om Kristus är allt och i alla - då har vi fått syn på människovärdet. Då blir det inte en kamp för att ge. Då blir det istället naturligt att sluta utsuga.Allting får ett nytt värde när det kommer in i Guds rike. Perspektiv, värderingar och värdegrund byts ut mot något helt nytt. Vi får Guds ögon på tillvaron. 3 Mos 27:25 säger:-När du bestämmer något värde, skall det alltid bestämmas i helgedomssiklar…Ett nytt värde, inte beroende på köp- och säljkraft, eller tillgång och efterfrågan. Ett evigt värde, givet av Gud. Kristus i oss. Det ger hopp. Hopp om härlighet.

Undervisning av Tage Johansson

Det finns inget innehåll i evangelierna och breven som ges så stort utrymme som just Jesu andra tillkommelse. Det handlar om en evakueringsplan som Gud har för sitt folk i en svår och trängd tid, med stora världshändelser som är förknippade med församlingens uppryckande. Den stora och allvarliga frågan för dig och mig är, om vi är redo när detta sker, en tid och stund som endast Fadern i himmelen vet.Genom liknelsen om de tio jungfrurna i Matt 25:1-13 ger Jesus klarhet i frågan om vem som är redo och vem som inte är redo. I skriften uppmanas vi gång på gång att vi skall vara vakande och bedjande, så att vi är redo när han kommer.Vi kan se att denna liknelse om de tio jungfrurna sammanhänger med det som står före och efter, d.v.s. Matt 24:44-51 och Matt 25:14-30. I det sammanhang som kommer före handlar det om vårt förhållande till våra medtjänare, i det andra vår relation till brudgummen, och det tredje vår relation till vårt förvaltarskap.
I den här undervisningen som Jesus ger oss om de tio jungfrurna, skall vi stanna inför några ting och uttryck som kan bli till en avgörande lärdom för oss som lever just i den tid som det här bibelsammanhanget handlar om. Den inledande meningen börjar med “Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur gingo ut för att möta sin brudgum.”Jesus vill med den här liknelsen ge oss insikt. För den som saknar insikt saknar också förstånd. Genom undervisningen i Guds ord får vi andligt förstånd och får veta vad som är Guds vilja. I Ef. 5:17 skriver Paulus att vi inte skall vara oförståndiga, utan förstå vad som är Herrens vilja. I liknelsen talas det just om vad det innebär att vara oförståndig och förståndig, som också är själva kärnan i detta bibelsammanhang.Det varnande väckelsebudskapet i liknelsen är att inte likna de oförståndiga, som inte tog med sig olja och kärl tillsammans med lampan. I en bibelöversättning står det tanklösa istället för oförståndiga. De var inte förutseende, deras uppfattning var att det räckte med att ha olja i lampan. De blev offer för lättjefullhet; och lättjefulla kristna når aldrig fram till målet. För de oförståndiga slutade det med en stängd dörr till bröllopssalen.
Då kärlet var det som var avgörande för jungfrurna, är det viktigt att veta vad det åskådliggör i denna liknelse. Jag tror att kärlet är det yttre förhållandet i våra liv, precis som kärlet är ett yttre ting för oljans skull. Ändamålet för ett kärl är ju att något skall kunna rymmas rädi. Att äga ett kärl är att ha ett rätt förhållningssätt i våra liv till ting som skapar förutsättningar för ett ständigt tillflöde för Andens olja. Vi skall ha både kärl och olja. Det handlar alltså om vårt förhållande till vårt böneliv, vårt umgänge med ordet, vår själavinnargärning och vapenrustning, enligt Ef. 6:10-18. Där står det i vers 18:- Gören detta under ständig åkallan och bön, så att ni alltjämt bedjen i Anden och fördenskull vaken under ständig bön…De gjorde inte som Maria, som utvalde den goda delen. Jesus säger i Matt 7:24 att den som inte bara hör, men gör, är lik en förståndig man… Man kan också tänka sig att de oförståndiga upplevde det som obekvämt och ansträngande att ta med sig kärl. De ville göra vandringen lättare, lite behagligare och bekvämare. Petrus uppmanar oss att vi istället skall vara noggrann med vår vandring, att vinnlägga oss om att göra vår kallelse och utkorelse fast, med tanke på vårt inträde i Frälsarens rike.
Till sist en annan sida om oljans betydelse i denna liknelse. Andens olja är nödvändig av flera skäl. Anden gör det möjligt att ha en levande kontakt med vår brudgum. Att vi kan lära känna honom och han kan känna oss. Så att det inte blir för oss som för de oförståndiga jungfrurna. “Jag känner eder icke…” Vi behöver den värme och det ljus som oljan ger oss. Jesus talar ju om kärleken som skall kallna hos de flesta, men att den som är ståndaktig intill änden skall bliva frälst. (Matt 24:11-12, 1 Tess 3:12-13)Midnattstiden är inne! Må vi vara redo att få gå in med honom i bröllopssalen. Maranata! Amen, kom Herre Jesus!

Undervisning av Arne Imsen

Rättfärdiggörelsen kan inte bli meningsfull innan vi ser rättfärdiggörelsens motsats. Det går inte tala om rättfärdiggörelse utan att teckna den otroligt mörka bakgrund och den fruktansvärda belägenhet i vilken människan egentligen befinner sig. Ganska konsekvent betonar vi den positiva sidan, och glömmer den negativa verklighet som måste vara med. Hur är det egentligen med helvetet? Har vi inte på ett alldeles för smärtfritt sätt rationaliserat bort det från vår förkunnelse? Det är ingen uppbygglig förkunnelse, men månne det inte är nödvändigt att också beröra det som handlar om straff? Vi tänker på vad vi frälsas till och betonar hela tiden detta, men om vi inte riktigt tar med det vi frälsas ut ur, och får se vad det handlar om, har jag en känsla av att det här går för lätt, blir för ytligt och också för oäkta. Det är märkligt att vi hamnat i den situationen att vi hela tiden måste injicera människor med uppbyggelse och lustmomenten i evangelium. Vi sockrar ofta där vi borde salta. Jag känner mig väldigt dömd och plågad över vår benägenhet att dra oss undan det fruktansvärda ansvar vi har. Det handlar ju inte om en filosofi eller en åskådning eller anammandet av religiösa teorier. Det handlar om liv eller död; himmel eller helvete. De flesta av oss tycker nog att det är väldigt välsignat med möten som har en frigjord karaktär; och där vi får många glädjefulla uttryck. Men det kanske ibland också behöver bli tårar och bedrövelse. Vi kanske behöver bedja om förlåtelse, till och med, för att vi har tagit så ytligt på dessa ting. Jag har en längre tid brottats väldigt med benägenheten att välja ut bitar ur evangelium som vi gillar. De bästa bitarna, delikatesserna som passar vår smakriktning. Men det är inte det vi gillar som vi ska ha, utan det vi behöver. Det vi behöver är Sanningen och Ljuset.
I detta ämne finns strängt taget ingenting uppmuntrande eller positivt. Det är becksvart och oigenomträngligt mörker. Det enda ljuset i detta sammanhang är Jesus Kristus. När vi kommit till insikt om att frälsning inte finns utanför Jesus och håller fast vid det, så lurar fienden oss att konstruera om själva Kristusbilden. Vi säger Jesus och Kristus, men menar något annat än Bibeln menar. Vi får en annan Kristusbild än den vi möter i Nya Testamentet, en annan än den apostlarna förde fram. Vi får en egen hemmagjord, eller kyrkans eller traditionens Kristusbild. Rörelserna, kyrkorna, samfunden – Maranata inkluderat – består av människor med benägenhet att duka under för traditionens tryck att ta bort eller ändra något i själva den evangeliska substansen. Så småningom, när man har tagit sig friheter – det är inte samma sak att vara fri och att ta sig friheter – att ändra på vissa saker, då följer också därutav att man höjer sig över Guds ord, och istället för att bli Gudsordets görare, så blir man Gudsordets domare.
Vad vet vi om försoningen? I vårt sekel har det förts en hel del strider i teologiska frågor. Det har varit mycket hälsosamma strider; vi ska inte tro att alla strider är förödande. Här ligger väldiga laddningar, värderingar och uppfattningar som bryts emot varandra. Det gäller för oss att verkligen ta reda på vad Guds ord säger, så vi känner till att detta är Guds ord som vi vill förkroppsliga. I slutet av 1800-talet kom ”försoningsstriden”. Waldenström förkunnade att det inte fanns någon objektiv nåd. Han menade att Jesus inte tagit någon synd upp på korset. Synden kunde man inte bli befriade ifrån genom något ställföreträdande dödslidande. Det skedde uteslutande genom sinnesändring, bättring. Det gick en skiljelinje mellan Waldenströms och Rosenius’ försoningslära. Missionsförbundet valde att gå sin väg. Där var försoningsstriden ett avgörande avstamp. Försoningen har alltså vållat en enorm strid. Ur den här striden har det kommit kolossalt mycket gott och underbart. Det skärpte vittnena och förkunnarna. De studerade försoningen i månader, i år och det kom fram en underbar och härlig försoningsförkunnelse som vi ska tacka Gud för. Den förkunnelsen behöver vi ha tillbaka.Förr i tiden talade man mycket mer om fördömelsen, straffet och helvetet än man gör idag. Vad beror det på? Då vi läser bibeln, Jesu undervisning, gör vi ganska snart den ohyggliga upptäckten att han talar praktiskt taget tio gånger mera om straffet än han talar om räddningen. Till och med då vi läser såna ord som ”Ty så älskade Gud världen”, så har jag en känsla av att vi begår våld på texten. Vi talar om Guds kärlek på ett felaktigt sätt. Den kärlek som inte har en motpol, kommer inte från Gud. Kärlek har sin motpol i hatet. Utan hat blir det ingen kärlek. Kärlekens förutsättning är hat. Det finns ingen möjlighet att uppleva kärlek, om man inte samtidigt hatar. Detta bevisas konkret i Jesu undervisning. Han säger så här: ”Den som kommer till mig och därvid icke hatar…” Det finns naturligtvis många möjligheter att missförstå det. Men lägg märke till: ”Den som kommer till mig och därvid icke hatar fader, moder, syster, broder…” Vad menar Jesus med hat? I Hebréerbrevets första kapitel talas om Jesus. Han som ju är kärleken. Låt oss läsa:-Och medan han om änglarna säger:»Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor», säger han om Sonen: »Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira. Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder» (Hebr. 1:7-9)Hat och kärlek. Vi ska läsa ytterligare ett ord från Jesu mun i Matteus tionde kapitel:-I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd. Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring… (Matt. 10:34-35)Lägg märke till vad Jesus säger här. Han har kommit för att uppväcka söndring. Alltså en söndringsväckelse. Detta uppvaknande är nödvändigt, då ett faktum är att de flesta människor är omedvetna om sitt andliga tillstånd. Hur många människor vet att de är under fördömelse, eller tar den saken särskilt allvarligt? Man vet helt enkelt inte att man är under fördömelsen. Och vet naturligtvis inte heller vad det innebär. Det är allvarligt, men det är ännu mera allvarligt när en kristen församling eller kristna människor har hamnat i den belägenheten att de inte längre vet om sitt andliga tillstånd. De har ingen aning om hur det verkligen förhåller sig. De lever många gånger i den falska tryggheten att allt ska ordna sig, att det är nog bra. Vad beror det på att Uppenbarelsebokens sändebrev så sällan förs fram i vår tid? Det är sällan man predikar över de sju sändebreven som är skrivna till församlingarna i Mindre Asien. Det finns någonting i sändebreven som är avslöjande. De är som en spegel som speglar vår situation och ger oss många obehagliga överraskningar. -Och skriv till Sardes’ församlings ängel: »Så säger han som har Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag känner dina gärningar; du har det namnet om dig, att du lever, men du är död.» (Upp. 3:1)Om vi ville använda oss av moderna uttryckssätt, skulle vi kunna tala om en församling med good-will, med utomordentlig image. Den var känd för sina gärningar; sin filantropi, sina insatser på det sociala planet. Du har namnet om dig att du lever, men du är död. Här har vi det fruktansvärda självbedrägeriet. Du har namnet om dig att du lever. Det är andras vittnesbörd baserat på en fullständigt felaktig grund. Frågan är inte om våra fäder; tidigare generationer levde. Frågan är om du och jag lever. Vi ska läsa ytterligare några versar i detta kapitel:-Och skriv till Laodiceas församlings ängel: »Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun. Du säger ju: ‘Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet’; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.» (Upp. 3:14-17)Här har vi ett annat tillstånd. Det vi möter som ett embryo, som en fullständigt osynlig företeelse i Efesus: ”Du har förlorat din första kärlek”. Det kan inte ses eller registreras med yttre sinnen, men det har skett ett fall, en förlust, som har påverkat församlingen i en bestämd riktning. Man måste vara kvalitetsmedveten för att förstå det. Det handlar om andliga kvalitéter. Det som ser bra ut, kan dölja en fara. Det kan dölja en ond verklighet. Förlusten av den första kärleken. Detta arbetar vidare, genomtränger hela gemenskapen. Det som sker på det osynliga planet, det tar form i nästa generation eller nästa församling – om man är inne i ett missionsarbete, fortplantar man den ande som finns i församlingen till de nya församlingar som kommer till. Man påverkas inåt och påverkar utåt. Så ser vi hur detta som äger rum på det osynliga planet gestaltar sig så småningom som en idé, en filosofi, en lära. Vi ser det i Pergamus, och Tyatira. Och så möter vi det som ett slutligt tillstånd i Laodicea. Där har det skett en total förskjutning och en fullständig omvärdering. Ett helt nytt sätt att se på tingen och bedöma dem. Nu säger man: ”Jag är rik, mig fattas intet!” medan himlen förklarar: du är fattig, ömkansvärd. Så heter det vidare:-Så råder jag dig då att du köper av mig…Det handlar om förlusten av gudomliga kvalitéter. Kom ihåg att det är ingen borgen för vår frälsning att vi är med i en verksamhet; inte ens en livlig verksamhet. Det är ingen borgen för vår frälsning att vi deltar i bibelstudier eller studiecirkelverksamhet. Det är ingen borgen för vår frälsning att vi är med i kör, orkester, strängmusik eller gospelgrupper. Det är heller ingen borgen för vår frälsning att vi är aktiva – inte ens i det som kallas för själavinnande. Det är definitivt ingenting som kan garantera frälsning att vi har namnet inne i en matrikel.
Man kan hamna i den ohyggliga belägenheten som Skriften beskriver för oss i Hebréerbrevet. När vi läser Skriften upptäcker vi hur denna närvarande andemakt kan bryta sig in i församlingen, in i gemenskapen och upplösa och underminera tron. Då tron är underminerad och suspenderad, då kommer det här otroliga kompensationsbehovet. Då kompenserar man på olika sätt med andra ting som ser kristna ut och som kristnas. Det kan vara kulturaktiviteter, det kan vara filantropiskt och socialt, det kan vara mission. Hela världen är under fördömelse. Det finns dock ett fridlyst område, dit fördömelsens makt inte kan nå. Detta fridlysta område är Golgata, det är korset. Det är oerhört viktigt för församlingen att den lever kontinuerligt i försoningen, och lever under andens förnyelse, så det personliga, individuella gudslivet ständigt förnyas i nya möten med den uppståndne Frälsaren. Låt oss läsa i Hebréerbrevet 6. Jag tror att det är det mest fruktansvärda kapitel som finns i Nya Testamentet:-Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud… (Hebr. 6:1)Så går vi till 1 Kor. 10. -Ty jag vill säga eder detta, mina bröder: Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet; alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses… (1Kor. 10:1-2)Ett folk på väg. Den första etappen ligger bakom, så kom den andra och den tredje. Israels folk gick tre dagsresor ut i öknen, för att hålla högtid åt Gud. Det handlar om de första grunderna för frälsning. De blev alla döpta till Moses – både i havet och i molnskyn. Här finns både vattendop och andedop. -…alla åto de samma andliga mat, och alla drucko de samma andliga dryck – de drucko nämligen ur en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen. (1 Kor. 10:3-5)Då de var kvar i Egypten fick de klart besked om att de skulle stryka blodet på dörrposterna. Och när fördärvaren såg blodet, skulle han gå förbi. De som satt i dessa hus, med blodbestrukna dörrar, kunde säga: ”Så finns nu ingen fördömelse” - fördärvaren gick förbi. De satt på ett fridlyst område, oåtkomliga för straff. Vi läser vidare i detta sammanhang. De bröt upp, gick ut ur Egypten, de gick igenom havet, blev döpta till Moses i vattnet, i molnskyn. De gick ut i öknen. Där heter det:-Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen.Vilken rörelse. Vilken uppslutning. Vilken massa. Det kommer ingen maranatarörelse in i himlen. Vi kommer inte dit i kollektiv. Utan det är de som är i Kristus som blir frälsta. Ordet säger: han kommer för att hämta dem som hör honom till. Vi läser vidare:-Detta skedde oss till en varnagel, för att vi icke skulle hava begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill. Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem blevo; så är ju skrivet: »Folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till att leka.» (1 Kor. 10:6-7)I den versen känner vi igen mentaliteten, atmosfären. Just genom att se dessa stickord lär vi oss oerhört mycket. Här fanns en speciell atmosfär. Ett utslag av det som egentligen rörde sig i deras inre. -Låtom oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem gjorde, varför ock tjugutre tusen föllo på en enda dag. (1 Kor. 10:8)Och så kommer detta märkliga uttryck:-Låtom oss icke heller fresta Kristus. (1 Kor. 10:9)Vi talar om våra frestelser. Att vi frestas. Men här står det att vi uppträder som frestare och vill fresta Kristus. Hur kan vi fresta Kristus? Det heter:-Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av ormarna.Så är vi tillbaka i den fruktansvärda verklighet vi gick ut ifrån. Hat – kärlek. Det stora och genomgående problemet är det att vi hela tiden verkar i en annan riktning än vad Gud gör. Gud vill åtskilja, men vi vill gärna blanda ihop. I Jakobs brev finns ett annat uttryck, som talar om vänskap och fiendskap. Om vi säger med vår mun att vi älskar Jesus; dvs. vi bekänner oss tillhöra honom, men samtidigt går i armkrok med världen, så lever vi i en dualism som det inte finns några som helst möjligheter att överbrygga. Vi säger att vi älskar Jesus med vår tunga, men går samtidigt i armkrok med världen. Vi vet att vänskap med världen innebär fiendskap mot Gud. Vänskap med Gud är fiendskap med världen. Hur kan vi fresta Kristus? Ett utomordentligt sätt att fresta Kristus är att använda kärleksbegreppet på ett felaktigt sätt. Att med kärleksbegreppets hjälp integrera världsliga ting och kristna det som Ordet fördömer. Det kan vi göra på ett lättvindigt sätt. Det finns saker som vi vet är förbjudna. Det går inte bejaka dem och samtidigt vara en kristen, det vet vi. På vissa områden är vi kanske ganska klara. Men det är inte tingen vi dömer, som i och för sig är det allvarligaste, utan det som är legalt och tillåtet.
Låt oss läsa några fler verser i 1 Kor. 10 och se vad resultatet alltid blir, då man står där som en färdig produkt av en inre process, eller som ett resultat av en utveckling. Det heter att Israels barn blev döpta till Mose, de drog ut med honom, de drack ur en och samma andliga källa. Men de flesta av dem hade Gud inte behag till, därför blev de nergjorda. Här kommer fördömelsens herravälde som en nergörande makt in över Guds folk, som skulle vara fritt från all fördömelse. Fördömelsens välde manifesterar sig i en oerhörd vidräkning och uppgörelse med Guds folk, som skulle vara fria ifrån all fördömelse.
Vad gjorde Israels folk i öknen när ormarna kom in som en påminnelse om fördömelsens herravälde? Vad hade skett i öknen? Ta reda på vad som står, läs och begrunda vad som skedde därute när ormarna invaderade lägret och allesammans anfrättes av detta ohyggliga gift – bilden på syndens makt.-Knorren icke heller, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av »fördärvaren». Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå oss. Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller. (1 Kor. 10:12)I Egypten hölls Fördärvaren utanför av blodet. Men ute i öknen ser vi fördärvaren igen göra oerhörda inbrytningar i församlingen. Här hjälpte det inte med något blod. Vi återvänder till Hebr. 6 och ser hur oerhört allvarligt detta är. -Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud, med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. Hebr. 6:1-2.Vad beror det på att vi talar om allt det andra – dop, handpåläggning och de dödas uppståndelse – men inte om en evig dom? Det heter vidare:-Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det. Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande, och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, men som ändå hava avfallit – dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse. (Hebr. 6:3-6)Nu handlar det inte om Israels uttåg ur Egypten och deras erfarenheter i öknen, nu handlar det helt närgånget och personligt om din och min upplevelse. Vi kan nå himlen – det är sant. Men det är också sant att vi befinner oss i farozonen och kan gå under. Vi kan inte skylla på omständigheterna, vi kan inte skylla på Gud, vi kan inte skylla på predikanten, vännerna eller ovännerna. Vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Ty var och en personligen har ensamt och individuellt ansvar för sin frälsning. Når vi inte fram, så kan vi inte åberopa någon annan. Vi står där under den dom som drabbar oss lika personligt och individuellt. De som har avfallit, säger han, är det omöjligt att återföra till ny bättring. Tänk att leva i tiden, leva, existera biologiskt som mänsklig varelse, men vara bestämd för evig dom. Hur kan detta ske? Det är uteslutande av en orsak detta kan äga rum. Det är förakt. När inställer sig det föraktet? Bibeln kallar det för förhärdelsens makt. Vi har hört om syndens makt att bedraga. Här talas om förhärdelsen som en maktfaktor. Det finns också förförelsens makt. Döden och synden är makter, kombinerade och sammansatta på ett så ohyggligt sätt att vi har ingen möjlighet att överleva eller hålla oss undan, om vi inte håller oss till Kristus. Detta att hålla sig till Kristus, innebär något mera än att ha en tillfällig och ytlig gemenskap med honom. Det är att vara i Kristus. Den som är i Kristus, är utanför och oåtkomlig för all fördömelse. Vi läser från vers 4 igen:-Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande, och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, men som ändå hava avfallit – dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.Det har att göra med Kristusbilden och kärleksbegreppet. Jag har en känsla av att vi håller på att skapa ett nytt kärleksbegrepp med ett helt nytt innehåll. Vi ger kärleksbegreppet ett helt världsligt innehåll; vi kan inte längre förankra det i Gud. Gud är kärleksfull, det är sant, men han är också helig. Vi ska inte glömma det. Gud är kärlek, men han är också rättfärdig. Gud kan inte se mellan fingrarna och låta udda vara jämt och säga: du kan bli lika bra frälst än om du inte är så perfekt kristen. Visst inte. Sådant tal måste betraktas som ormasäd. Vi ska vara försiktiga, så vi inte ger kärleksbegreppet ett fullständigt nytt innehåll. Ett innehåll som passar människan. Det vill säga, hon erbjuds frälsning utan sinnesändring, utan omvändelse, utan rättfärdiggörelse, utan helgelse. Men det finns ingen sådan frälsning. Utan helgelse kan ingen se Gud, säger Skriften. Vi ska se till att vi inte snickrar ihop en teologi som passar vårt temperament, våra vanor, vår stil, vår tradition. En sådan religiös hemslöjd leder inte fram.
Gud slösar sin nåd över oss. Men nåden är ett medel som vi kan använda. Det finns ett klart och direkt samband mellan Apostlagärningarna 2 och Hebréerbrevet 6. Det är inte lätt att oförbehållsamt acceptera och bejaka det. Men här ligger en fruktansvärd sanning och dom. -Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk under himmelen. (Apg. 2:5)Vilka var det som korsfäste Jesus? Det var fromma judiska män. Nu säger Skriften i Hebr. 6 att det finns de som åter korsfäster Kristus. Vilka är det? Jo, det är fromma kristna män. Vi rör oss hela tiden på religionens område. Det ohyggliga problemet är just detta att vi ständigt degraderar kristendomen till en religion. Det blir en religion som alla andra religioner. Likvärdig med, eller kanske något bättre. Men kristendomen är ingen religion. Hela det kristna livet blir ett slags religiositet. Den religiositeten är fruktansvärt farlig, därför att den för med sig såna ohyggliga konsekvenser. Detta låter fruktansvärt dömande, men det måste sägas, för det är sant. Hebréerbrevets författare säger att de som upplevt mest och gjort de största och bästa erfarenheterna, står i farozonen att åter korsfästa Kristus. De som smakat det goda gudsordet, upplevt den tillkommande tidsålderns krafter; upplevt härligheten, upplevt evangelii fullhet till rättfärdiggörelse; detta andedop och gemenskap. Det är dessa som står i farozonen att åter korsfästa Kristus. Vi tänker kanske: att åter korsfästa Kristus eller att avfalla i det här sammanhanget är att återvända till den värld man kom ifrån. Men det är det visst inte! Det är inte ett sådant fall det handlar om. Det är inte så att alkoholisten som blir frälst återvänder till ett liv i alkoholism. Eller att vi på nytt blir offer för de laster vi en gång lämnat. Problemet är hela tiden detta att sedan vi har gjort en hel del andliga upplevelser blir självsäkra, självtillräckliga. Vi börjar genom detta att föra in en smygande gärningslära. Vi förskjuter hela tiden tyngdpunkten, så vi kommer bort ifrån det ursprungliga. Bibeln talar om dem som har fallit ur nåden. Vad är det att falla ur nåden? Den som fallit ur nåden, är åter under fördömelsen. Det heter: -Ty Kristus har kallat eder. Stå därför fasta, och låt därför inget nytt träldomsok läggas på eder.Det är alltså inte det gamla träldomsoket i ny form, utan det är ett nytt träldomsok. Kom ihåg en sak, att en människa som kommit ut ur världen och befriats ifrån hedniska träldomsok, hon kan bli offer för religiösa ok. När hon lämnar de hedniska träskområdena, kommer hon in under ett Babyloniskt inflytande, och så förvandlas hon till träl under babyloniska, religiösa träldomsok. De oken är kolossalt många.Mycket av den filantropiska verksamheten är ingenting annat än kompensation. Man kompenserar sig förlusten av det direkta Gudslivet. Då är den filantropiska verksamheten ett nytt sätt att korsfästa Jesus, därför att man lägger en ny grund för frälsningen, och kommer utanför försoningens område och är på gärningarnas mark. Mycket av det vi kallar andlig sång och musik, är inget annat än fåfängliga försök; imitationer. Ett prål. Prestationer. Vi använder kristendomens namn, men i verkligheten korsfäster vi på nytt Kristus.
Vad världen idag behöver är inte filantropi och sociala aktiviteter. Den behöver inte politiska insatser, inte heller underhållning i form av sång och musik; gospel, gregoriansk körsång eller något sådant. Den behöver möta Jesus i församlingen som utstrålar Honom, hans härlighet. Församlingen måste leva i den direkta och omedelbara kontakten med Jesus, och kanalisera vittnesbördet om honom på ett så närgående och direkt sätt så man inte kan missförstå honom. Istället för att måla Kristus genom Andens kraft och uppenbarelse, fördunklar man hans härlighet. Istället för att uppväcka människorna, så immuniserar man dem. Man påverkar deras sinne i rakt motsatt riktning. De får en religiös vaccination. När människorna sedan möter det radikala budskapet till omvändelse, då är de vaccinerade, det tar inte. Vi har hela tiden en benägenhet att försöka komma bort ifrån den kristna anstöten. Vi gör allt vi kan för att dekorera och frisera och göra evangeliet tilltalande, nästan vackert och imponerande. Skönt och fint. Vi får visserligen ett tilltalande budskap, men det är inte frälsande. Man kan värva proselyter på det. Men det blir inga frälsningskandidater. Mycket av den kristna verksamheten vi ser i våra dagar, mycket av våra egna aktiviteter är under fördömelse, och kommer aldrig att kunna leda fram till något andligt liv. Det heter att de ånyo korsfäster Jesus Kristus. Vad hade man gjort i Laodicea och Sardes? Man hade korsfäst Kristus. Fört fram en ny Kristusbild. Låt oss läsa i 2 Kor 11:-Jag skulle önska att I villen hava fördrag med mig, om jag nu talar något litet efter dårars sätt.-Dock, I haven helt visst fördrag med mig. Ty jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru.-Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus.-Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl. (2 Kor. 11:1-4)En annan Jesus. Ett annat slags ande. Ett annat slags evangelium. Jag har en känsla av att varje läroanstalt för fram sitt evangelium och sin Kristusbild. Sin ande. Vad ska vi göra? ”Renen edra själar i lydnad för sanningen!” Vi måste inse fakta som de är. Vi kan inte gå till traditionen eller till lärosätena, till teologiska fakulteter och fråga experter och specialister. Vi måste gå till Ordet och på det viset bestämma var vi står någonstans. Se efter om vi är under fördömelsens makt, eller om vi är i Kristus Jesus. Skriften säger inte att vi ska gå till predikanterna, äldstebröderna och församlingens ledning och fråga. Skriften säger: rannsaken eder själva huruvida I ären i Kristus. Rannsaka dig om du är i Kristus Jesus. För om du är i honom, då är du utanför all fördömelse. Ingenting annat kan hjälpa dig fram till den vissheten än Ordet och Anden.
Vi tackar dig, Herre Jesus Kristus, att du har öppnat våra ögon för ditt eget ord. Vi lever i en värld så full av skådespel, religiös teater. Du ser hur vi frestas att duka under för dessa krafter. Fångas och bli ett med något som inte hör himmelriket till. Lär oss förstå, Herre Jesus, vad det innebär att älska och hata. Att verkligen kunna bryta upp från det som ligger i vägen och hindrar oss att följa dig.Bryta upp; antingen det är de käraste och naturligaste band som binder oss och hindrar oss att gå din väg, eller andra ting i vårt eget liv. Våra intressen som är så många och oftast kolliderar med din vilja. Våra särintressen, som vi så gärna vill vårda, odla. Jesus, vi upplever att då de inte kan besegras av vår egen kraft, vill vi gärna kristna dem och göra dem till ett med din vilja. Men du har sagt att det som är tillspillogivet är under domen. Hjälp oss att förstå detta när svärdet måste gå över ömma punkter i vårt liv och skilja oss ifrån det du aldrig kan bejaka eller stödja eller välsigna. Vi vet att då vi förlorar allt, då vinner vi allt. Då vinner vi dig. Vi vet att all den ära vi kan samla på oss här, allt det som vi kan intresseras av och inspireras av här, det tar slut. Skilsmässan kommer i alla fall och vi måste gå in i den eviga världen för att möta dig. Herre, hjälp oss att vi inte står i den skaran som korsfäster dig genom att bedriva något eget arbete utanför försoningens område. Att vi inte öppnar vårt väsen för de krafter som är under fördömelse och verkar död. Vi anbefaller oss i dina händer. Herre Jesus, låt oss vara dina tjänare och tjänarinnor i denna tid. Låt oss vara dina budbärare. Låt oss vara dina, Herre Jesus Kristus, allt igenom, utan någon som helst protest eller på annat vis något undandragande från din kallelse.Jesus, förena oss du med dig på ett mäktigare sätt än någon gång förut. Låt oss förstå allvaret och ansvaret vi har. Du har inte kallat oss att tillhöra en rörelse. Du har inte kallat oss att tillhöra kollektiv. Du har kallat oss att följa dig, Herre Jesus Kristus, och där i efterföljelsen med dig kan gemenskapen manifesteras.Hjälp oss att vi inte slår oss till ro tillsammans med alla dem som har sänkt blicken till de närvarande tingen; upptagits av dem som står utanför möjligheter till frälsning. Tack att du hör bön. Amen.

Undervisning av B V Henry

En av de stora svagheterna i presentationen av evangeliet om Herren Jesus idag, är att vi inte uppmärksammar vad det har att säga om pengar och egendomar; och så anses vi därför av den stora massan av människor i världen vara fullständigt irrelevanta. Girighet kan ha många former och kulörer, och om den sade Jesus i Lukas 12:15: -Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.Så länge vi inte har tagit itu med girighetens synd, har vårt evangelium väldigt ringa kraft; och dessutom kommer vårt strävande efter helgelse att förbli frustrerat, då vi fortsätter vara kluvna personligheter. Paulus skämtade inte, och han överdrev sannerligen inte, när han i 1 Tim.6:10 sade att ”penningbegäret är en rot till allt ont”. Vi bör ägna mer uppmärksamhet åt denna fråga: ”till allt slags ont,” som det står i en del översättningar av texten. Då Jesus sade: ”Tag er till vara för girighet,” följde han upp det med tre exempel. Det första handlade om den rike dåren; det andra om att göra sig bekymmer för mat och kläder; och det tredje om att samla rikedomar.Vi finner om och om igen att när Jesus talar om pengar och girighet, så visar han på det faktum, att detta kan förekomma bland fattiga, lika väl som bland rika. Hos den rike mannen manifesterar det sig genom att samla pengar på hög, och hos den fattige manifesterar det sig genom ängslan och oro. Jag har sett människor som från det ena hörnet av tillvaron till det andra tjänat litet och så fått mer i lön på relativt kort tid; och det såg ut som om det inte fanns någon materialism alls medan de var fattiga; men så fort deras inkomst förändrades uppstod problemen, därför att materialismen var där hela tiden, men den hade inte uppdagats, pga bristernas täckelse. Låt oss inte inbilla oss då vi talar om pengar - att vi talar enbart om dem som har kommit på grön kvist, och som har överflöd; det vi säger gäller alla. Det är bara två sidor av samma mynt.Det finns en svårighet med terminologien här. Ordet som används mest är “girighet”, som i en del översättningar är “snålhet”, i andra “snikenhet” eller “penningkärlek”. Alla dessa uttryck kommer från det grekiska ordet pleonexia. Det är inte alltid möjligt att exakt överföra ett ord så adekvat för att förklara, och därför använder jag ett paraplybegrepp - det är ordet materialism. Jag använder ordet materialism för att försöka täcka de övriga: det är den synen om att livet rör sig omkring materiella ting. Det finns många sätt att behandla detta ämne utifrån Bibeln eftersom Guds Ord säger mer om det än om något annat. Jag gör här ett försök genom att studera Judas, och syftet är att betrakta synden i den troendes liv.Det har förekommit många teorier och gissningar om Judas Iskariot. Men det finns inga särskilda finesser i Nya Testamentets behandling av honom. Det finns bara ett motiv som konstant åberopas för att förklara hans förräderi mot Jesus, och det är pengar. Judas är materialisten i Nya Testamentet, och som sådan en varningslektion för oss alla; för det var materialismen i Judas som bidrog till att Jesus blev korsfäst.Nu visar sig denna materialism på fyra särskilda sätt. För det första hade han hand om penningpungen, och stal ur den - som vi kan läsa i Joh 12:6. För det andra, så var det framför allt han som angrep Maria Magdalena när hon smorde Jesu fötter med den dyrbara smörjelseoljan, detta pga hans materialistiska hänsynstaganden. För det tredje fick han en muta på trettio silverpenningar för att förråda Jesus. Och för det fjärde, när hans samvete drabbade honom, tog sig hans stora misstag uttryck i ett tvångsmässigt agerande att återlämna pengarna.Allt detta samverkar till att ge en konsekvent bild av ett materialistiskt motiv. Det är klart att detta kan se ut som ett nedtonande av det enorma brott Judas utförde. Men om det gör det, så tror jag att på något vis måste så göras. En del betraktar Judas som en olycklig person som fullgjorde vad som var ödesbestämt för honom. Men detta skapar många problem: det tangerar frågeställningen om determinismen och predestinationen; men den frågan blir akut bara när Judas’ handling utkristalliseras som det mest onda av allt ont. Men Nya Testamentet gör den inte till det. Det var inte det mest onda av allt. Det var det ondas vanliga gång som avslöjades för vad det verkligen är när det placeras i ljuset av Jesus och hans kors. Det var oundvikligt enligt tingens ordning att Jesus skulle bli förrådd, och att någon skulle göra det. För det är vad det onda gör mot det goda, när de möts på vägen. Men som jag ser det var det inte oundvikligt, särskilt inte att det skulle vara Judas. Han är bara en av sitt slag. Han var inte speciellt diabolisk. Budskapet är att alla hans gelikar är lika diaboliska som han var, när även de avslöjas genom ljuset från Jesus och hans kors.För att understödja vad jag har att säga, vill jag gå till Nya Testamentet och se vad det säger om Judas. Efter hans förräderi finns det bara ett omnämnande av Judas i hela det övriga Nya Testamentet och det är i början av apostlagärningarna. Där kallas han bara den ”vilken blev vägvisare åt de män som grepo Jesus” - en ganska oskyldig mening. Det nämns om förräderiet i samband med instiftandet av Herrens måltid i 1 Kor.11, men där nämns inte mannen. Viktigare än detta är att ordet “förråda” i den nytestamentliga grekiskan betyder “att överlämna”, och om man använder uttrycket överlämna varje gång det står förråda, så skulle man göra en korrekt översättning. Det finns bara ett ställe i Nya Testamentet där ordet “förrädare” används - i Lukas 6:16, där Lukas ger uppgifter om antalet lärjungar, och vad de heter.Det faktum att Judas inte var säregen, utan bara representativ framkommer om honom i en ofta förekommande mening att han var “en av de tolv.” Betrakta nu ditt Nya Testamente uppmärksamt, så ska du upptäcka att denna mening används bara om en annan av de tolv, och det vid bara ett tillfälle. Bara Tomas, förutom Judas, kallas för en av de tolv. Men om Judas återkommer detta som en refräng; tio gånger i evangelierna - “en av de tolv.” Poängen är den, att vilken som helst av Jesu lärjungar skulle kunna infekteras allvarligt med materialistiska beaktanden.Det är då det börjar bli otäckt. Det är då vi förmås att säga: “Herre, inte är det väl jag?” Hela denna sak är något som vi alla måste betrakta mycket allvarligt. Jag märker att det finns kristna som har konfronterats med denna fråga om pengar och materialism, och förstått den väl och rett ut den för sig. Det finns troende som kan tjäna tre eller fyra gånger mer än de för närvarande förbrukar, men för Jesu skull lever de på en lägre standard. Det finns de som ger tionde, och som ger mer än tionde av sin inkomst, och som ger sin finansiella potential till Guds Rikes förfogande. Och något av det mest glädjande med att känna kristna på ett djupare plan är att veta i vilken grad de verkligen har rett ut den materiella frågan för sig, och hur de vandrar i detta ljus.När vi gör en sådan övning som denna, så är det viktigt att känna till att sättet att nalkas frågan är den: om skorna passar, tag dem på; och att det vi säger inte nödvändigtvis passar för alla. Men min erfarenhet är den att den person som verkligen har rett ut detta för sig, vill höra det igen, och pröva sig själv på nytt. Låt oss alltså se på några påståenden om Judas som kommer att kasta ljus över vårt företag.
Materialismen är förtegenHar du märkt att lärjungarna blev helt tagna med överraskning av det som Judas gjorde? Vi läser det i Joh.13. När Jesus förklarade att en av dem skulle förråda honom, så tittade lärjungarna på varandra, och undrade vem han talade om. Det var först efteråt som de fick veta helt säkert vem han talade om. De visste inte att Judas stoppade pengar i egen ficka; de visste inte att han hade varit hos myndigheterna; han var ibland dem, men han var inte avslöjad för dem. Han kunde maskera sig som en av dem, medan hans egna fördelar var det som hela tiden kontrollerade honom.Judas bedrog de elva fullständigt. Han utgav sig för att vara en lärjunge men han var en djävul. Han utgav sig för att tänka på de fattiga, medan han inte alls brydde sig om dem. Han utgav sig för att vara intresserad av ekonomi, men hans intresse låg i att vara ohederlig. Han utgav sig för att vara okunnig: ”Herre, är det jag…?” medan överenskommelsen att förråda Jesus redan hade ingåtts med myndigheterna. Han utgav sig för att ha ett innerligt förhållande till Jesus, genom att ta brödstycket från honom, medan han var en bedragare. Han uppträdde som ett helgon, men hans hjärta var en gnidares. Materialismen är alltid dold och förtegen. Francis Xavier sade att han i bekännelser hade hört hur människor bekände alla möjliga synder, men han hade aldrig hört att någon frivilligt, utan påtryckningar, hade bekänt girighetens synd. Om det finns materialism eller oärlighet i oss, så är det fullt möjligt att det är känt bara för dig och Gud. Jesus visste vad Judas stod i begrepp att göra. Judas trodde att det var dolt, men Jesus visste.Men det faktum att det inte är känt betyder inte att det inte är fördärvligt. För det som var okänt och dolt intill allra sista minuten, var det som placerade Jesus på korset. Och vi behöver rannsaka våra hjärtan och vara ärliga; och kom ihåg, det var om pengar som Jesus sade: ”Om det ljus som du har i dig är mörker, hur stort blir då inte mörkret.”
Materialismen kalkylerarAtt kalkylera är att finna orsaker för det som vi iallafall vill göra. Vi ser denna tendens hos Judas vid det tillfälle då Maria smorde Jesus med sin dyrbara nardus. Judas ville ha pengarna i sin pung, så att han kunde roffa dem åt sig. Om sådan generositet skulle förekomma så var det stort - så länge det bara gick genom huvudkassan, och så länge han kunde kontrollera vad som skedde med alltsammans, i hans eget intresse. Så enkelt var det,men det presenterades inte så. Det presenterades som att fattiga människor berövades vad de annars skulle få.-Man skulle kunna sälja det för trehundra dinarer - och giva dessa åt de fattiga!Ett behjärtansvärt engagemang! Men helt och hållet kalkylerat. Det talades nu om slöseri, och inte om girighet. ”Varför skulle detta förslösas?” Det är klart att det är viktigt att undvika slöseri. Jesus hade gjort det klart, när han befallde att resterna skulle samlas tillhopa, efter att han hade bespisat folket. Men nu var det en beräkning som stämde. Det drog med sig de andra, och alla stödde Judas, de sade: ”Jo, Maria har nog gått till överdrift denna gång!” Detta är det sätt på vilket ett materialistiskt motiv verkar. Det har alltid några goda skäl till hands för att rättfärdiga sin åstundan. ”Jag måste trots allt tänka på min familj”, ”man måste vara beredd inför dåliga tider”, ”man måste sköta sina angelägenheter, eller hur?” och ”det kan väl inte vara utan orsak vi har dessa medel!”Överallt i världen har människor sitt tillvägagångssätt för att ge skäl för sin girighet och sitt habegär; och vi ska inte inbilla oss, att Judas, när han beslöt att överlämna Jesus åt myndigheterna, nödvändigtvis såg det som förräderi. I detta ligger tragedin. Det är mer än sannolikt att han hade vad för honom tycktes vara en god anledning att göra detta. Jag är helt övertygad om att Judas menade att det var något som skulle lyckas väl pga vad han gjorde.Detta säger oss en hel del. För om vi prövar oss själva, för att spåra materialistiska bevekelsegrunder, så ska vi inte titta efter den rena girigheten i oss själva. Vi måste syna de till synes goda och förnuftiga sakerna som vi gör och säger, och tränga igenom dem ända till deras materialistiska hjärta, som Jesus gjorde med Judas.
Materialismen befläckar-’Så ären ock I rena - dock icke alla.’ Han visste nämligen vem det var som skulle förråda honom; därför sade han att de icke alla voro rena (Joh.13:10-11)Jesus hade tvagit lärjungarnas fötter. Lektionen var den att utvärtes tvagning inte har någon betydelse om inte hjärtat och personlighetens inre är rentvagna; och detta kan inte renas så länge det befinner sig i materialismens - eller i snålhetens eller i girighetens grepp.Jesus hade talat om sådant tidigare, då han talade om skatter på jorden, och om mal och rost som fördärvar och förtär både skatten och hjärtat som omhuldar den. Han säger att materialismen bringar mörker till en människosjäl. Ljuset i människan blir mörker. Vi måste inse att varje öre vi spenderar gör något med oss.Problemet med oss kristna är, att när vi talar om pengar, så talar vi bara om givande. Det är inte det bibliska sättet att nalkas denna fråga. Bibeln talar om hela vår inställning till pengar och egendom, och man kan mycket väl fördärva sig på nio tiondedelar, efter att man har givit sitt tionde till Herren! Fariseérna behärskade den konsten intill fulländning. En felaktig inställning på denna punkt fördärvar och befläckar oss. När Johannes Döparen gav exempel på verklig omvändelse, så talade han om ekonomisk sådan. I samtliga fall! “Den som har två livklädnader ger åt den som icke har någon,” säger han till folket. Till publikanerna: “Kräv inte ut mer än vad som är er föreskrivet.” Till soldaterna: “Ta inte något från någon med våld, låt er nöja med er sold.” Varje exempel nämner han för att visa på ett genuint förändrat sinne, och att omvändelse också handlar om ekonomi. Det kan inte finnas någon genuin sinnesändring som inte tränger in i en människas sätt att förhålla sig till egendom och ekonomi. Om vi fortfarande lever det slaget av liv som motiveras därav, då är den allvarliga frågan om vi lever i överensstämmelse med vår himmelska kallelse berättigad. Det finns ingen omvändelse som inte angår kassan och portmonnän, plånboken och bankboken, eftersom materialismen befläckar. Om vi inte vet att pengar och egendom har givits oss som ett förtroende från Gud, för att tillskynda hans syften - så att vi använder dem i enlighet därmed, då har vi fortfarande samma befläckelse som Judas, som var där i de tolv lärjungarnas sällskap.
Materialismen förslavarLukas och Johannes förtäljer oss att vid den tidpunkt då Judas beslöt att förråda Herren, for Satan in i honom. Hans gärning blev nästintill oundviklig. Detta är karaktäristiskt, inte bara när det gäller girigheten, utan i fråga om alla synder. Ju oftare de utförs, desto starkare grepp har de om dig. Jesus talar om detta som en fråga om slaveri. “Du kan inte tjäna både Gud och mammon”, eftersom det anspråk som de båda gör på en människa är absolut, och man kan inte tjäna dessa två herrar samtidigt. “ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare." Jesus talade om pengar som förslavar. När materialismen avancerar blir den viktigare än alla andra överväganden. En vanlig inbillning är att: ’Oh, jag ska bara arbeta hårt en tid, jag ska ligga i tills dess att jag har fått tillräckligt, och bygga upp en säkerhet; sedan ska jag spänna av och ägna tiden åt annat.” Det fungerar inte så. Materialismen är som en drog du blir beroende av, och den tid kommer inte, då du har fått tillräckligt.Problemet är att många av oss idag domineras och styrs av materialistiska överväganden. De kommer till oss på många olika vägar. De finns på ögonnivå, där varorna placeras i storköpsdiskarna med det senaste modets lockelse, reklamens hypnotiska vakthållning, TV-programmens inflytande, etc… och på så många vis blir kristna och andra människor fast genom dessa ting - saker man redan har, saker man tror sig behöva, saker man vill ha.
Materialismen skapar värdenFör trettio silverpenningar överlämnade Judas Jesus. Tyvärr vet vi inte i vilken kurs dessa silverstycken stod i. Om det var siklar, så når det upp till 120 dagars lön för en soldat eller en arbetare. Om det var denarer, vilket är det troligare, så motsvarade de trettio dagars lön - en månadslön för en arbetare. Detta är de variationer det rör sig om. Judas tyckte ändå att Jesus var värd mindre än det. Jämför med Maria, som träder in i berättelsen. Hur dyrbar var inte flaskan med nardus! Den kostade 300 denarer, eller kunde ha blivit såld för det. Det är en årslön för en vanlig arbetare. Inte ett års besparingar utan en årslön! Har du någonsin fantiserat om att ge en årslön till Herren?Den där berättelsen utgör en gåta, då det slaget av smörjelse kunde ha använts för att smörja hennes bror, som nyligen hade avlidit. Men den blev inte använd till det, utan hon hade den fortfarande kvar hos sig. Behöll hon den med tanke på kommande bröllop? Jag vet inte. Allt vad jag kan konstatera är att hon värderade Jesus tillräckligt för att bryta sönder något som kostade en hel årslön, detta pga hennes kärlek till honom, och hennes förkänsla av den nöd som han var på väg in i. Jesus sade: ’Varhelst i hela världen där detta evangelium blir predikat, ska hennes gärning omtalas.” Varför? Det är evangeliets natur, att ändra en människas inställning till materiella ting ända tills dess att Frälsaren betyder mer än något materiellt. Då situationen kräver det, ska vi vara så slösaktiga och generösa i vårt givande som den kära systern var. Men för Judas var pengar och intäkter mer viktiga än människor, t.o.m mer viktiga än Jesus, hans vän. Han var redo att offra den oskyldige för att få vad han var ute efter.Hur är det med oss? Än idag sker det att vi offrar människor för att få vad vi begär. Det är till sådana låga nivåer Judas så småningom sjönk. Vad orsakade det? Vi vet inte. Faktum är att det mycket väl kan ha presenterats som en möjlighet, för om det inte var sant om honom, så har det varit sant om oss.Iskariot, har av några personer givits betydelsen Ishcherioth, eller en man från Cherioth, som hans fader Simon hade varit före honom. Och Cherioth ligger i Judeén, i södra delen av Palestina, vilket innebär att Judas var den ende icke-galileérn av de tolv. Kom han att känna sig som avvikande eftersom han inte kom från den delen av landet och inte talade samma ohyfsade språk som de? Var det pengarna som utgjorde hans sätt att ge igen, att kompensera sig genom att lyfta sig själv i egen och andras uppfattning? Vi vet inte; men vi vet att en känsla av att inte vara accepterad har orsakat sådant i andra mäns och kvinnors liv, och de har då sökt efter denna världens goda som ett sätt att kompensera sig för något där de har känt sig som förlorare. Tecken på vällevnad är viktiga för en del människor, särskilt för de som är osäkra - de som flyr från det förflutna och som är redo att göra vad som helst för att skapa en föreställning om sig själva; en falsk sådan för att bli accepterade, men som är rent självbedrägeri!Men bilden av Judas är inte fullständigt mörk även om den är förfärligt tragisk. Han var på något vis medveten om sin synd. Hans samvete var inte alldeles okänsligt, och när det inte lämnade honom någon ro, försökte han göra något åt saken, han försökte komma ur det. Han återvände, och bekände sin synd: ”Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.” Men han mötte ett hjärtlöst gensvar. Det är alltid svårt att komma ur en situation när vi har tagit en muta; för det är åtminstone två parter inblandade, och den enes bekännelse är ett hot för den andre. När Jesaja säger, “Den som vände sig bort ifrån det onda blev plundrad”, talar han om detta fenomen.När du bekänner, och ställer dig i ljuset, så finns det andra som är redo att sluka dig, därför att de är inblandade. Jag kan komma ihåg några tillfällen då jag vittnat för unga människor i den förfärliga atmosfären i deras ghetton i stora europeiska städer. Det var Judas’ problem. Det finns människor i den privata och i den offentliga sektorn som, om de hade följt sitt samvete, skulle ha gett upp. Men om de agerar så drar de in andra. Det är mycket svårt! En del av dem är värre än Judas: de har fortfarande pengarna, och de befinner sig fortfarande i den fördelaktiga ställning som följer därpå.Judas gjorde iallafall två oerhörda saker: han bekände sitt brott och han återlämnade pengarna. Och även om de inte hade samarbetat och tagit dem, så skulle han iallafall inte ha behållit dem; han kastade dem ifrån sig, och gick bort, och tog sitt eget liv. Det är tragiskt. Prästerna hade sedan ett dilemma. Vad skulle de göra med pengarna? De köpte en gravgård för de fattiga som inte hade råd att ordna en värdig begravning. Det är symboliskt. Hans muta var priset för hans grav, och för andras; en öde, desperat grav. Det är alltid så.Men det hade inte behövt vara så. Dessförinnan valde Jesus honom medvetet som en av sina tolv, och sade till honom: “Du kan förändras. Du kan bli en av mina lärjungar, en av mina efterföljare.” Han gav honom ansvar i linje med hans svaghet. Gud gör ofta så. Han gav honom penningpungen, och hoppades att han, genom att bejaka honom i gemenskapen, skulle resa sig. Det blev inte så. Jesus tvådde hans fötter liksom de andras, trots att det fanns en tyst insikt mellan dem om vad som var på gång. Han gav honom hedersplatsen vid sitt bord under måltiden, han gav honom brödstycket, ett tecken på hans kärlek. Och hela tiden sänder Jesus dessa signaler till Judas: “Judas, jag älskar dig, jag accepterar dig. Du behöver inte vara sådan som du är. Du kan bli annorlunda.” Men han gick ut i den natt han själv hade skapat.Vad var det som gick fel? Tänk på rövaren på korset. Han var en materialist; annars hade han säkert inte varit där som en tjuv. Han kom till det ögonblick då han sa: ”Vi lida vad våra gärningar är värda, men denne man har inget ont gjort”, och bad att Herren skulle tänka på honom. Samme materialist på korset fick höra Jesus säga: ”Idag skall du vara med mig i paradiset.” Men för Judas blev det självmord. Vad var det som gick fel? Vad var fel med hans omvändelse? Jag måste bekänna att jag inte vet särskilt mycket om det, men jag vill nämna åtminstone två saker, som jag tycker har varit till hjälp när det gäller frågan om Judas’ omvändelse.För det första gick han till fel människor. Han gick till översteprästerna och sade: “Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.” Men det var inte primärt mot dem han hade syndat.Vi har vårt sätt att gå till väga på. Vi vill bli befriade från något i vårt samvete, men inte riktigt allt. Tänk på vad som skulle kunnat ske om Judas hade gått till Jesus, när han verkligen hade gjort orätt. Om han hade snubblat fram vid Herrens sida på vägen mot Golgata, och utgjutit sin själ för honom, vilken berättelse hade inte det varit i evangelierna! Jag är säker på att alla fyra evangelisterna hade givit den en framskjuten plats i händelsebeskrivningen. Eller om han hade gripit tag i korsets fot och sett upp i Jesu ögon och där bekänt: ”Herre, jag har syndat mot dig!” Vi kan inte annat än tro att det skulle ha blivit en otrolig berättelse om barmhärtighet och nåd.Men han kom aldrig till Jesus. Han gick till fel personer. Han försökte med en halvmesyr. Det andra som jag lägger märke till är att han försökte med kollektiv omvändelse. Hans tanke verkade vara: ”Om jag ger tillbaka pengarna, så kanske de ändrar sig och gör något för att få loss Jesus.” Men de sade: “Vad angår det oss? Du får själv svara därför.” Och det hade de rätt i. Man kan inte ordna med kollektiv omvändelse. Man kan inte säga: ”Ja, om ni alla kommer med, och vi går tillsammans dit och erkänner, då ska jag slå följe med er.” De var inte med på det; och de sade: ”Du får själv svara därför.” Det var kanske det som Judas gjorde fel. Han försökte få med andra människor som skulle stå tillsammans med honom inför domen, inför deras samveten och inför Gud. Men det går inte att omvända sig kollektivt. Man måste komma som individ, och bekänna sin synd för Gud - om det nu är materialismens synd, eller någon annan synd.Vi har här studerat något om vår egen materialisms historia. Det träffar och det påverkar oss. Vi kan få komma till Jesus individuellt, och rättas till i denna sak som gäller vårt sätt att nalkas pengar och egendom och materiella ting; och inse att allt vad vi har kommer från Gud, och har överlämnats som ett förtroende, att användas i samverkan med Honom för hans syften; och låta honom tala till oss om de förändringar som är nödvändiga. Vi kanske måste fatta beslut om att reducera vår levnadsstandard så att de medel som Gud har givit åt oss kan börja delas på ett realistiskt vis med andra - sådana som har andliga behov och även andra slag av behov.-Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.