Undervisning av Arne Imsen

Man har gett Romarbrevet väldigt många namn, bland annat “frälsningens katedral”. Romarbrevet är kanske bibelns förnämsta teologiska skrift. Dogmatiskt, pedagogiskt, psykologiskt, andligt. Det stora ämnet som är själva huvudinnehållet, är rättfärdiggörelsen genom tron. Därför kan vi säga att vi i första kapitlet möter nyckelordet till Romarbrevet men för övrigt till hela läran om rättfärdiggörelsen genom tron. I Romarbrevet kapitel ett står det här nyckelordet som egentligen är hämtat ur Gamla Testamentet. Vi kan här läsa från den 17:e versen. Det är en del intressanta saker som kommer fram då man studerar Romarbrevets tillkomst och varför det skrevs. Det är för övrigt alltid något speciellt att läsa om Paulus. Till exempel hans känsla för de kristna, hans otroliga förmåga att uppleva delaktighet med alla kristna på alla orter. Och dessutom hans förmåga att överbrygga klyftor mellan kategorier. Det är Kristi kärlek som på ett speciellt sätt gestaltas i Paulus liv och flödar ut ur hans underbara undervisning. Han blev aldrig hätsk på grund av förföljelsen som mötte honom från hans eget folk, utan han visade alltid obefläckad kärlek till sin egen nation. Dessutom finns ju den konflikt som traditionellt rådde mellan judar och greker, eller för att säga det mera begripligt för oss: mellan judar och hedningar. Aposteln hade en oerhörd förmåga att överbrygga de här klyftorna. Han hade beredvillighet att liksom bli allt för alla och möta dem utifrån deras egna förutsättningar för att kunna förmedla evangelium. För judarna, säger han, har han blivit jude, för greken grek, och så vidare. Man möter Kristi outgrundliga, oändliga kärlek förkroppsligad i aposteln. Det innebar inte att han blev profillös och utslätades; tvärtom. Just där ligger själva hemligheten i att kunna bevara sin evangeliska profil och inte sudda ut den. Bevara den och ändå utan teologisk anpassning hävda evangelium med all dess anstöt för judar och greker. Ändå tala till dem på ett sådant sätt att de förstod vad Han talade om.
Nu ska vi tala om brevet som han sände till Rom. Vi börjar med ett nyckelord, som förekommer redan i första kapitlet i den 27:e versen:-Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till tro; så är ock skrivet: »Den rättfärdige skall leva av tro.» Om vi ser Paulus’ brev i den ordningsföljd de finns i Nya Testamentet, så tror jag att det ligger en väldig visdom i just att Apostlagärningarna följs av Romarbrevet. Det är en väldig harmoni i detta. Vad tidsföljden beträffar, så är ju inte Romarbrevet det första brev som Paulus författade till någon av församlingarna. Det första brevet var det profetiska brevet till Tessalonikerna. Men det passar så bra att Romarbrevet har placerats direkt efter Apostlagärningarna, därför att i Apostlagärningarna framställs geografiskt Paulus resor och hans missionsarbete. Där möter vi den praktiska sidan av hans verksamhet. Sen går vi in i Romarbrevet och möter där den läromässiga framställningen. Man kan säga att i Apostlagärningarna och i Romarbrevet möter vi just Paulus i liv och gärning, liv och lära.
Det finns skäl att ställa frågan: I vilket förhållande står författaren till adressaten, till församlingen i Rom? Låt oss läsa några verser i första kapitlet:-Jag, Paulus, hälsar alla Guds älskade som bo i Rom, dem som äro kallade och heliga. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. -Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för eder alla, därför att man i hela världen talar om eder tro. Ty Gud, som jag i min ande tjänar såsom förkunnare av evangelium om hans Son, han är mitt vittne, han vet huru oavlåtligt jag tänker på eder och i mina böner alltid beder att jag dock nu omsider må få ett gynnsamt tillfälle att komma till eder, om Gud så vill. -Ty jag längtar efter att se eder, för att jag må kunna meddela eder någon andlig nådegåva till att styrka eder; jag menar: för att jag i eder krets må tillsammans med eder få hämta hugnad ur vår gemensamma tro, eder och min.-Jag vill säga eder, mina bröder, att jag ofta har haft i sinnet att komma till eder, för att också bland eder få skörda någon frukt, såsom bland övriga hednafolk; dock har jag allt hittills blivit hindrad. Både mot greker och mot andra folk, både mot visa och mot ovisa har jag förpliktelser.-Därför är jag villig att förkunna evangelium också för eder som bon i Rom. (Rom 1:7-15)Paulus hade vid det här tillfället aldrig varit hos församlingen i Rom. Man kan då fråga sig hur församlingen i Rom hade kommit till, och hur var den sammansatt. Det är viktiga frågor, för det lär oss att förstå den oerhörda konfliktsituation, som tecknas för oss i första och andra kapitlet. Vem var församlingens grund­läggare? Rom var världsrikets huvudstad, och där strålade många intressen samman. Där fanns flera av österns religioner representerade, och de var ganska livaktigt verksamma. Detta utgjorde en väldig konflikt i staden, förutom det att staden upplevde vad vi skulle kunna kalla för en sekulariseringsprocess - det gällde hela det romerska världsväldet - en process som förmodligen är beskriven i första kapitlets sista del. Paulus hade under en lång tid haft den här församlingen i åtanke, och längtade verkligen att få komma dit, och nu hade han planer på att resa till Rom. Varför skulle han resa till Rom? Han hade förmodligen två delmotiv. För det första ville han möta och se församlingen. Men det fanns ytterligare ett motiv. Han räknade med att få komma till Rom på genomresa, för han trodde att hans upp­gift i öst var avklarad, och slutförd. Nu såg han västerut - och tänkte ganska långt. Han ville komma till Italien och Rom, för att kunna resa vidare till Spanien. Han talar alltså om att avsikten med att åka dit var att möta syskonen och hälsa på dem, umgås med dem, lära känna dem, och meddela dem en andlig gåva. Men han hade samtidigt motivet att be församlingen i Rom utrusta honom för fortsatt resa, så att han kunde komma till Spanien.
Paulus hade en princip för sin verksamhet, nämligen denna att aldrig arbeta på någon annans grund. Han var väldigt noga med att börja från början. Hans princip var att gå till platser där Kristus icke hade blivit förkunnad och grundlägga församlingar. Vi läser i kapitel 15 om hur Paulus tänkte och reflekterade, hur han planlade sitt arbete, vilka principer som han följde och vad som var avgörande för hans hänsynstagande i valet av missionsfält. Det var inte alltid en mäktig uppenbarelse från Gud, utan han hade ibland en vanlig längtan att möta syskonen för att lära känna dem och se vad Gud hade gjort på områden där han själv inte hade haft den grundläggande funktionen. -Alltså är det i Kristus Jesus som jag har något att berömma mig av i fråga om min tjänst inför Gud. Ty jag skall icke drista mig att orda om något annat än vad Kristus, för att göra hedningarna lydaktiga, har verkat genom mig, med ord och med gärning, genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft.-Så har jag, från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrien, överallt förkunnat evangelium om Kristus. Och jag har härvid satt min ära i att icke förkunna evangelium, där Kristi namn redan var känt, ty jag ville icke bygga på en annans grundval; utan så har skett, som skrivet är: »De för vilka intet har varit förkunnat om honom skola få se, och de som intet hava hört skola förstå.» -Det är också härigenom som jag så många gånger har blivit förhindrad att komma till eder. Men då jag nu icke mer har något att uträtta i dessa trakter och under ganska många år har längtat efter att komma till eder, vill jag besöka eder, när jag begiver mig till Spanien. Jag hoppas nämligen att på genomresan få se eder och att därefter av eder bliva utrustad för färden dit, sedan jag först i någon mån har fått min längtan efter eder stillad.-Men nu far jag till Jerusalem med understöd åt de heliga. Macedonien och Akaja hava nämligen känt sig manade att göra ett sammanskott åt dem bland de heliga i Jerusalem, som leva i fattigdom. Ja, därtill hava de känt sig manade; de stå också i skuld hos dem. Ty om hedningarna hava fått del i deras andliga goda, så äro de å sin sida skyldiga att vara dem till tjänst med sitt lekamliga goda.-När jag så har fullgjort detta och lämnat i deras händer vad som har blivit insamlat, ämnar jag därifrån begiva mig till Spanien och taga vägen genom eder stad. Och jag vet, att när jag kommer till eder, kommer jag med Kristi välsignelse i fullt mått.-Och nu uppmanar jag eder, mina bröder, vid vår Herre Jesus Kristus och vid vår kärlek i Anden, att bistå mig i min kamp, genom att bedja för mig till Gud, att jag må bliva frälst undan de ohörsamma i Judeen, och att det understöd som jag för med mig till Jerusalem må bliva väl mottaget av de heliga.-Så skall jag, om Gud vill, med glädje komma till eder och vederkvicka mig tillsammans med eder. Fridens Gud vare med eder alla. Amen. (Rom 15:17-33)Här gör Paulus en sammanfattande utläggning av sitt eget arbete. Han talar om sitt motiv, och han berättar också något om metoderna och det som var typiskt för hans tjänst. Han legitimerar sig som en prästerlig förvaltare av Guds nåds evangelium och alltsammans detta följs av övernaturliga manifestationer. Gud har varit med honom i det här arbetet och han skriver vidare att han ser nu sitt arbete avslutat - i den delen av det romerska världsväldet.Det här är en fantastisk beskrivning, och typisk för Paulus. Det är någonting fantastiskt med denna oerhörda erövringsvilja. Ständigt nya områden. Att aldrig någon gång slå sig till ro. Det finns ständigt nya områden att erövra. När en etapp är avslutad, har han ingen känsla av att han ska slå sig till ro, han ska vidare. Då följer han den fantastiska principen, som han ytterligare klargör i andra Korintierbrevet, där han liksom lägger fram hela det oerhörda missionsprogrammet för församlingen i Korint. Vi läser det som en parentes. Paulus såg någonting bortom. Det fanns inga möjligheter att låsa honom fast i ett område. När funktionen han hade inom ett område var avslutad, var det fråga om att dra vidare. Han tillämpar då den här oerhörda dynamiken som vi ser i 2 Kor 10: -Ty vi äro icke nog dristiga att räkna oss till eller jämföra oss med somliga som giva sig själva gott vitsord, men som äro utan förstånd, i det att de mäta sig allenast efter sig själva och jämföra sig allenast med sig själva… (2 Kor. 10:12-13)Den typiska konkurrensmentaliteten som förekommer här - stor, större, störst - bra, bättre, bäst är någonting som har följt i alla tider, och det har också belastat Guds verk i urkristen tid. Vad det här praktiskt innebar kanske vi inte kan förstå, men vi kan skönja vissa drag i konflikten som uppstod i det som Paulus kallar för “det falska apostlaämbetet”; konflikten som han hade med alla de judaiserande och helleniserande krafterna. Det fanns en förkunnelse som delvis var uppblandad av judisk gärningslära eller grekisk vishetslära. Den här konflikten stod han i. Och resultatet blev alltid detsamma: Släppte man till det ena eller det andra, eller båda delarna, så stympades det sanna evangeliet, och förlorade sin kraft. Paulus säger att detta uppblandade evangelium var så farligt, därför att det berövade korset sin kraft. Det blev till slut en vishetslära, jämförbar med andra vishetsläror, och en gärningslära jämförbar med andra gärningsläror. Det vill säga moralfilosofi eller något annat. Men Paulus hävdar med bestämdhet att evangelium är något unikt, något speciellt. Det är Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Det står i särklass och får inte förändras eller filtreras. Man får icke ta någonting bort eller lägga någonting till. Det ska predikas precis som det står. Det är inte vi som ska kritisera ordet, det är Ordet som ska kritisera oss. Det är förmätet att upphöja sig till bibelkritiker, det är löjligt. Och ordet är det enda verkliga korrektivet som har chansen att få någon ordning på oss. Därför talar aposteln också om trons lydnad. Det gäller att göra hedningarna lydaktiga, de måste komma in under trons herravälde. Vi läser vidare:-Vi för vår del vilja icke berömma oss till övermått, utan allenast efter måttet av det område som Gud tillmätte åt oss, när han bestämde att vi skulle nå fram jämväl till eder. Ty vi sträcka oss icke utom vårt område, såsom nådde vi icke rätteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om Kristus hunnit fram jämväl till eder.” (2 Kor 10:13-14)Det där är värt att stryka under - suveräniteten inom det av Gud givna området. Det vill säga: Vi har ett område, ett ämbete, och inom det ämbetet fungerar vi suveränt, lika suveränt som Kristus själv. Det har vi inte fått av någon människa. Det har inte tilldelats oss ens av någon församling. Utan det har vi fått av Gud. Och om vi fungerar inom det området, då är vi i vårt rätta element. Paulus säger att han för sin del gärna vill berömma sig av det Gud har tilldelat honom. Ty inom det området Gud har tilldelat honom har han förblivit trogen. Och därför har han heller aldrig behövt använda armbågarna för att försöka att kämpa till sig positioner som Gud aldrig gett honom, och på samma gång försöka att trycka undan andra som han eventuellt avundades för att han tyckte att det gick bättre för dem, och de hade större framgång än vad han själv hade. Sådana tankar var helt omöjliga för Paulus. Det handlade inte om någon personlig konkurrensmentalitet, eller karriär eller någonting som över huvud taget skulle kunna ge någon glamour åt någon mänsklig insats. Det som skedde, det skedde genom Guds nåd. Funktionen var helt beroende av Gud som hade tillmätt utrustningen, och den kunde användas uteslutande efter de lagar som finns i Gus eget rike. Hur ska det område som Gud hade tilldelat åt oss utvecklas och utvidgas, så att vi inte stagnerar eller hämmas i vår utveckling?. Vi fortsätter:-Ty vi sträcka oss icke utom vårt område, såsom nådde vi icke rätteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om Kristus hunnit fram jämväl till eder. När vi säga detta, berömma vi oss icke till övermått, icke av andras arbete. Men väl hava vi det hoppet, att i samma mån som eder tro växer till, vi inom det område som har tillfallit oss, skola bland eder vinna framgång i så överflödande mått, att vi också få förkunna evangelium i trakter som ligga bortom eder - och detta utan att vi, inom ett område som tillhör andra, berömma oss i fråga om det som redan där är uträttat. Men »den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren». Ty icke den håller provet, som giver sig själv gott vitsord, utan den som Herren giver sådant vitsord. (v.14-18)Nu gör aposteln klart för församlingen att han har fått ett område sig tilldelat. Det området har han intagit - och nu ser han bortom det här, områden som inte är intagna för evangelium. Det är stora slagfält som väntar på erövrarens insatser. Men han vet att ska han komma dit, så måste tron växa till i den krets där han redan har förkunnat evangelium. Tron måste växa till så att den församling som har byggts upp blir självbärande och mäktig att fortplanta sig bortom de områden som är intagna.
Paulus upplevde att nu var han färdig i den östra delen av det romerska riket. Själv hade han också varit hårt prövad, både av sjukdom och andra lidanden, som han fick uppleva på grund av att han aldrig kunde tänka sig att kompromissa med evangelium. Han såg det som en helig plikt att i alla lägen och i alla avseendet hålla evangelii segerfana högt och obefläckad. Därför fick han lida oerhört mycket. Men det är otroligt och underbart på samma gång; att detta hade icke gjort att han sänkts ner i missmod eller förlorat tron. Tvärtom, han kände att nu var det här området klart, och nu skulle han bortom! Så vänder sig Paulus till församlingen i Rom. Han har icke grundlagt den församlingen, han vet att där är Kristus redan predikad. -Jag reser till Rom, men jag stannar inte där. Jag reser dit för att av församlingen som finns där få resurser för att kunna gå vidare till Spanien, till en annan del av världen, och där, som Kristus ännu icke har blivit känd, predika evangelium. Vilket inspiration! Vilken kraft!Nå, hur kom han då till Rom? Han kom dit som fånge. Och det kan vi läsa om i apostlagärningarna i det sista kapitlet:-Då tre månader voro förlidna, avseglade vi på ett skepp som hade legat vid ön över vintern; det var från Alexandria och bar Tvillinggudarnas bilder. Och vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar. Därifrån foro vi längs kusten och kommo till Regium. Dagen därefter fingo vi sunnanvind, och vi kommo så redan på andra dagen till Puteoli.-Där träffade vi på bröder, och hos dem stannade vi, på deras inbjudning, i sju dagar. På detta sätt kommo vi till Rom. (Apg. 28:11-14)På detta sätt kommo vi till Rom… Det ligger någonting märkligt i det här. Paulus tänkte ju att han skulle komma till Rom för att rekreera sig, och han stannade ju också på platser som var kända som rekreationsorter, turistorter i vår tid. Men inte som turist, utan som fånge. ”Och på detta sätt kommo vi till Rom.” -Så snart bröderna där fingo höra om oss, gingo de oss till mötes ända till Forum Appii och Tres Taberne. När Paulus fick se dem, tackade han Gud och fick nytt mod. Och då vi hade kommit in i Rom, tillstaddes det Paulus att bo för sig själv, med den krigsman som skulle bevaka honom. (Apg. 28:15-16) Det finns någonting ironiskt i det här. ”Den krigsman som skulle bevaka honom.” Det är verkligen, tragikomiskt; en krigsman som bevakade honom. Men han säger att när han träffade bröderna, då tackade han Gud och fick nytt mod. Halleluja! Mitt i vidrigheten fanns en outtömlig inspirationskälla, och den öppnades i det ögonblicket då han mötte nådessyskonen. Så blev också den här förnedrande resan och förödmjukelsen faktiskt ett triumftåg. Han träffade bröderna och lovade Gud. Alltså kom han till Rom på ett helt annat sätt än han hade tänkt sig. Istället för att komma till Rom på genomresa en kort period, så blev han där ganska länge.-I två hela år bodde han sedan kvar i en bostad som han själv hade hyrt. Och alla som kommo till honom tog han emot; och han predikade om Guds rike och undervisade om Herren Jesus Kristus med all frimodighet, utan att någon hindrade honom däri. (Apg.28:30-31)
Hur gick det för Paulus? Kom han över huvud taget till Spanien? Vi har en situation tecknad i andra Timoteusbrevet, ett av dem som kallas för pastoralbreven, och som är skrivet under hans fångenskap. Vi vet med bestämdhet att Paulus satt fängslad åtminstone vid ett tillfälle under en längre period. Jag tycker att det är så gripande att studera det här, därför att på samma gång som det finns en okuvlig, och fullständigt omutlig vilja att nå framåt, så finns det en total undergivenhet under Guds vilja. Nu ser vi honom i den här situationen - han är fängslad. Han skriver i Timoteusbrevet, som ju är mer personligt färgat än någon av hans andra skrifter. Han skriver mycket om sig själv och sina besvikelser, sina svårigheter och sina plågor. Han skriver till en personlig vän. Men mitt i alltsammans finns en underton av triumf och glädje. Vilken märklig bekännelse av en apostel, som ser ointagna områden som han kämpar för att erövra med evangelium:-Ty själv är jag nu på väg att offras, och tiden är inne, då jag skall bryta upp. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på »den dagen», och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse.” (2 Tim. 4:6-8)Blev fängelsevistelsen i Rom slutstationen för Paulus, så att han verkligen blev dödsdömd och avrättad - som illgärningsman? Kom han till Spanien? Kan vi få veta någonting om det? En sak är i alla fall säker: Han bevarades i denna otroliga själavinnande nöd, vånda, kärlek, mitt under fängelsevistelsen. Under lidanden som drabbade honom, hade han glädjen i Gud och förmådde förmedla evangelii välsignade budskap också till dem som fanns i den miljön. Det påstås i traditionen att man icke kunde ha någon krigsman hos honom mera än en timme. För att den som stannade hos Paulus mer än en timme blev frälst! Så de bytte, påstås det, bevakning varje timme. Det finns vissa saker i skriften som antyder att han på det här sättet nådde ända upp till kejsarens hus med evangelium. Krigsmän och officerare stöp som segerbyten för frälsningens tveeggade svärd. I fängelset bevarade han visionen levande och frisk, och såg i alla lägen möjligheter och tillfällen att kanalisera ut och fortplanta detta gudomliga liv. Vi ser alltså hur otroligt olika omständigheterna gestaltade sig för denne gudsman. Vi ska inte gå in på frågan om Paulus kom till Spanien eller stannade i fängelset. Vi vet i alla fall att han led martyrdöden. Om det nu var här, vid detta tillfälle, eller om det finns en ytterligare fängelsevistelse som han fick genomlida, det ska jag inte gå in på.
Måtte Gud få utrusta oss med denna obrutna, omutliga vilja att nå människor med evangelium! Och denna tro på Guds eget ord. När Paulus sitter som fånge i en romersk fängelsehåla - fastkedjad - och när han säger: jag skulle önska att ni alla vore som jag, dock utan denna kedja. Vilken uppståndelse det måste ha blivit i domstolen hos domarna när fången kommer in och säger: jag skulle önska att ni vore som jag, dock utan denna boja. Och när han ställs fram inför konung Agrippa, så säger han: Jag skattar mig lycklig! Vilken bekännelse! Det fanns inte en ton av nedstämdhet. Jag skattar mig lycklig! Det vill säga, att för honom var varje situation en chans att nå människor med evangelium. I det där sammanhanget handlade det om att nå konungens hjärta med evangelium, det var lycka nog för Paulus. Sen om detta skedde med bojor eller utan bojor hade ingen som helst betydelse, han nådde konungen med budskapet, och därför säger han: jag sitter fångad, och är inlåst, men Guds ord, det bär icke bojor. Det kan de inte låsa in, det kommer att gå vidare! Halleluja! Man kan inte låsa in Guds ord i en cell, för Guds ord har uppståndelsekraft. Sanningen kan man begrava på långfredagen, men med mäktig kraft står den upp på påskdagen! Och så här fortplantar sig evangelium; genom friska och underbara vittnesbörd.
Vi ska läsa några verser som antyder var Paulus befann sig då han skrev det här brevet. Han hade gjort en insamling för syskonen uppe i Jerusalem. Det var den församling som mött honom med misstänksamhet, och som knappast vågade ha några relationer till honom, den församling som aldrig hade intervenerat till hans fördel. Vi ser aldrig att Jakob, Johannes eller Petrus ställde upp på hans sida. Han klagade vid ett tillfälle: vid mitt första försvar, säger han, var det ingen som ställde upp. Det var ingen som intervenerade till hans fördel. Ingen av pelarna uppe i Jerusalem. Varför? Man var rädd för att dela Pauli öde. Man var rädd för att bryta så hundraprocentigt radikalt med judendomen, som Paulus hade gjort. Ty då visste man att man skulle få möta samma öde. Att ställa upp med Paulus, det var farligt. Men det heter: ”Herren stod mig bi!” och ”Må Herren icke tillräkna dem det.” Herren står sina vittnen bi i dessa väldiga uppgörelser på olika nivåer och i olika situationer.Nu var Paulus tydligen i Korint. Till den församling som hade ställt sig passiv och reserverad mot honom, kände han skuld. Därför gjorde han en väldig insamling till de heliga i Jerusalem. Han skickade bröderna att samla in medel till moderförsamlingen i Jerusalem. Så besvarade Paulus deras skepticism, reservation och fruktan. Deras små utfrysningsförsök besvarade han med Kristi kärlek. Genom att läsa i Apostlagärningarna förstår vi att han befann sig i Korint, på sin tredje missionsresa. -Och när han hade färdats genom det landet och jämväl där talat många förmaningens ord, kom han till Grekland. Där uppehöll han sig i tre månader. När han sedan tänkte avsegla därifrån till Syrien, beslöt han, eftersom judarna förehade något anslag mot honom, att göra återfärden genom Macedonien. (Apg. 20:2-3)
Vi går till Romarbrevet igen, och läser i det 16:e kapitlet. -Jag anbefaller åt eder vår syster Febe, som är församlingstjänarinna i Kenkrea. Så mottagen då henne i Herren, såsom det höves de heliga, och bistån henne i allt vari hon kan behöva eder; ty hon har själv varit ett stöd för många och jämväl för mig. Hälsen Priska och Akvila, mina medarbetare i Kristus Jesus. De hava ju vågat sitt liv för mig; och icke allenast jag tackar dem därför, utan också alla hednaförsamlingar. (Rom. 16:1-3)Vilket tacksägelseämne! De tackar Gud för två stycken som har vågat sitt liv för Paulus. Jag skulle tro att hade de här två levat i vår tid, hade de blivit dömda som mycket dumdristiga. Vad hade de egentligen gjort de här två? Vågat livet för mig, säger han, men vad innebar det? Lägg märke till att de hade vågat livet så att Paulus hade blivit räddad. Och därigenom att Paulus blev räddad, så hade detta gagnat alla hednaförsamlingar. Han kunde säga: Hade mitt liv röjts ur vägen, så hade de här församlingarna aldrig kommit till. Paulus säger att han varje dag prisgav sitt eget liv. Och han talar om att han var beredd att ge sitt liv som ett drickoffer. Vad kan det innebära? Ett offer för ett speciellt högt syfte. Nu är det uppenbarligen så att de här människorna hade deltagit med honom på ett så direkt konkret sätt att det hade inneburit en stor risk för deras eget liv. Det är ett fantastiskt skeende. Halleluja! Där människor överlämnar sig åt varandra, och samtidigt gemensamt överlämnar sig åt Gud, för att nå ett högt mål: Evangelii segertåg.-De hava ju vågat sitt liv för mig; och icke allenast jag tackar dem därför, utan också alla hednaförsamlingar. Hälsen ock den församling som kommer tillhopa i deras hus. Hälsen Epenetus, min älskade broder, som är förstlingen av dem som i provinsen Asien hava kommit till Kristus. (Rom 16:4-5)Sannerligen, det här är ingen doktorsavhandling! Bibelns underbaraste och härligaste teologiska avhandling har en frisk fläkt av närgående beskrivning av Guds trofasthet i enskilda personers liv.-Hälsen Maria, som har arbetat så mycket för eder. Hälsen Andronikus och Junias, mina landsmän och medfångar, som hava ett så gott anseende bland apostlarna, och som längre än jag hava varit i Kristus. Hälsen Ampliatus, min älskade broder i Herren. Hälsen Urbanus, vår medarbetare i Kristus, och Stakys, min älskade broder. Hälsen Apelles, den i Kristus beprövade. Hälsen dem som höra till Aristobulus’ hus. Hälsen Herodion, min landsman. Hälsen dem av Narcissus’ hus, som äro i Herren. Hälsen Tryfena och Tryfosa, som arbeta i Herren. Hälsen Persis, den älskade systern, som har så mycket arbetat i Herren. Hälsen Rufus, den i Herren utvalde, och hans moder, som också för mig har varit en moder. (v. 6-13)Hälsen! Hälsen, hälsen, hälsen - alla de heliga! Här finns syskonskaran. Och var sitter Paulus och skriver dessa hälsningar? -Timoteus, min medarbetare, hälsar eder: så göra ock Lucius och Jason och Sosipater, mina landsmän. Jag, Tertius, som har nedskrivit detta brev, hälsar eder i Herren. Gajus, min och hela församlingens värd, hälsar eder. Erastus, stadens kamrerare, och brodern Kvartus hälsar eder. (v. 21-23)Av dessa hälsningar förstår vi att han är i Korint. Det är hälsningar från syskon som bodde i den staden.-Men honom som förmår styrka eder, enligt det evangelium jag förkunnar och min predikan om Jesus Kristus, ja, enligt den nu avslöjade hemlighet, som förut under evärdliga tider har varit outtalad, men som nu har blivit uppenbarad och, enligt den evige Gudens befallning, blivit, med stöd av profetiska skrifter kungjord bland alla hedningar för att bland dem upprätta trons lydnad - honom, den ende vise Guden, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i evigheternas evigheter. Amen. (v. 25-27)Jag har en känsla av att det är en tidlös fridshälsning till alla heliga i alla tider! Han begynner, men får liksom inget slut på det hela. När han börjar tänka på den ene, så kopplar han till den andre, och den tredje och den fjärde och den femte. Det är arbetare och tjänstemän, det är fattiga och rika. Det är gränslöst och oändligt. Hälsen! Det är bröder och systrar. Hälsen! Hälsen till syskon till syskonen i Maranataförsamlingen! Hälsen till Arne Imsen! Amen! Förenade och sammansvetsade i Kristus i Jesus!

Predikan av Tage Johansson

Det är lätt att förlora vad man mottagit och därför är det viktigt att fullfölja sin kallelse, inte försumma något eller stanna vid erfarenheter som gjorts. Gud måste få fullfölja sin kallelses avsikt genom människan. Orsaken till att Jesu verk kunde fortsätta var att lärjungarna bejakade kallelsen, han hade sagt: ”Följ mig!” Gud ger varje människa en personlig kallelse på samma sätt som lärjungarna fick det. De bröt upp och Jesus sa: ”Ni har av mig blivit utvalda och tagna ut ur världen…”
Vad Gud vill göra med sitt folk ligger inte i framtiden - Gud vill göra det nu. Tiden är väldigt kort och människor vaggas ändå in i en jargong och vill ha det lugnt och skönt. Den situationen kan ju, som det sker för många idag, ändras i ett ögonblick.Den fruktansvärda tid som bibeln kallar vedermödans tid närmar sig. En nöd vars like aldrig tidigare varit, säger Jesus. Detta är kulmen på människans synd och orättfärdighet. Denna tid har kunnat hållas tillbaka av olika händelser. Hade Gud inte i sin barmhärtighet satt en gräns på Noas, tid skulle fördärvet bara blivit djupare och värre.Det finns också exempel hos Guds eget folk. När man gav rum för orättfärdighet och ogudaktighet måste Gud gripa in och komma med tukt och ris. Därmed var det inte slut på Hans barmhärtighet. Han tänkte i nåd på sitt folk och sände sina profeter med Guds ord. I alla situationer har det funnits några som tog emot budskapet - så var det också under fångenskapen i Babylon.Den grydde en dag då man kunde sätta sig i rörelse för att åter komma in i Guds frälsningsplan. Gud har aldrig övergivit sitt folk, han har alltid en frälsningsplan, hur mörkt det än är. Så länge det finns några som vill lyssna till Guds röst finns det hopp. Guds folk hade förts till Babel, men där fanns det en liten skara som skilde sig från den övriga hopen av judafolket. Några höll ännu en liten låga brinnande.Genom Guds utvalda redskap, profeterna, framförallt Hesekiel, hade Gud en anknytningspunkt när dagen var inne att de skulle lämna Babel. Budskapet kom redan genom Jeremia att fångenskapens tid skulle vara 70 år.För de flesta fanns inte rum för Hesekiels budskap. Guds folk hade etablerat sig i Babel, acklimatiserat sig och började trivas. De stannade kvar. Men Hesekiel lade grunden för några så att de kunde höra kallelsens röst och bryta upp. Gud hade en anknytningspunkt för det profetiska ordet. Det är gripande att läsa om dessa som trädde fram inför Gud, folket till godo, och det lidande Hesekiel fick gå igenom för att lågan inte skulle slockna. Det är viktigt att vi har Guds ljus i våra hjärtan. Där måste finnas en gnista av himmelsk vision, för att vi inte ska se som människor vanligen ser eller handla efter mänskliga tankar. Utan en levande vision går människan under på vandringen. Församlingen kan inte etablera sig i tiden. Genom andesmorda budskap påminns den om att inte stanna upp utan följa den kallelse Gud gett. Har Gud uppenbarat något för sitt folk går det inte att finna sig tillrätta i tiden eller världen. Man är förstörd eller helt omöjlig för samtiden. Det är lätt att förlora vad man mottagit och därför är det viktigt att fullfölja sin kallelse, inte försumma något eller stanna vid erfarenheter som gjorts. Gud måste få fullfölja sin kallelses avsikt genom människan. Orsaken till att Jesu verk kunde fortsätta var att lärjungarna bejakade kallelsen, han hade sagt: ”Följ mig!” Gud ger varje människa en personlig kallelse på samma sätt som lärjungarna fick det. De bröt upp och Jesus sa: ”Ni har av mig blivit utvalda och tagna ut ur världen…”
Beroende av AndenJesus hade den helige Ande och fick verkställa Faderns gärningar. När Gud tar ut människor att utföra hans verk är de på samma sätt beroende av Guds Ande som Han givit oss, ingen är utlämnad. Om Jesus inte haft några som tog emot kallelsen hade det stannat vid att han for till himmelen och det hade inte blivit mer Det är stort att bli kallad till tjänst och utföra Guds gärningar. Profeten Elia kom en dag till Elisa när han gick och plöjde med sina oxar. Plötsligt var tiden inne för honom.Det kommer tider när en eller flera människor nås av kallelse till helig tjänst. Då kan man inte skjuta det på framtiden, för det kan innebära att tillfället går förbi och aldrig kommer tillbaka. Det är allvarligt för människan om hon inte tar vara på Guds nådestillfällen, Han har ju gjort sig beroende av henne.Guds församling har större betydelse för en nation än vad människor tänker eller anar. Det som kan rädda ett folk är om de tar emot Guds Ord. Om det fanns tio rättfärdiga i Sodom, skulle Gud skona staden; det hade han lovat Abrahem… Tio rättfärdiga fanns inte och staden måste möta sitt öde. Gud söker alltid efter någon som kan ställa sig i gapet till landets försvar. Jesus grät över Jerusalem därför att staden inte aktat på sin sökningstid. Så viktigt det är att ta vara på den tid då Guds kallelse når människan, att akta på den tid då Gud söker henne.Gud kallade människan genom Jesus Kristus och därigenom lades grunden för den världsevangelisation som sedan skulle ske genom apostlarna.-När de nu nalkades Jerusalem och kommo till Betfage vid Oljeberget, då sände Jesus åstad två lärjungar och sade till dem: ”Gån in i byn, som ligger mitt framför eder, så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle bredvid henne; lösen dem och för dem dem till mig.-Och om någon säger något till eder: så skolen I svara: Herren behöver dem; då skall han strax släppa dem”.-Detta har skett för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten, som sade:-”Sägen till dottern Sion: Se, din konung kommer till dig, saktmodig, ridande på en åsna, på en arbetsåsninnas fåle.”-Och lärjungarna gingo åstad och gjorde, såsom Jesus hade befallt dem, och ledde till honom åsninnan och fålen; och de lade sina mantlar på denne, och han satte sig därovanpå.-Och folkskaran som var mycket stor, bredde ut sina mantlar på vägen, men somliga skuro kvistar av träden och strödde på vägen. Och folket, både de som gingo före honom och de som följde efter ropade och sade:-”Hosianna Davids Son! Välsignad vare han, som kommer, i Herrens namn. Hosianna i höjden!”-När han så drog in i Jerusalem, kom hela staden i rörelse, och man frågade : ”Vem är denne?” Och folket sade: ”Det är Jesus, profeten från Nasaret i Galileen”. (Matt 21:1-11)Här speglas vad som kan ske när man kommer in i Guds avsikt och plan. Det är en bild av hur Gud får hand om någon som får bli redskap för att Jesus ska komma in i staden. Texten talar om vad som måste ske för att Jesus skulle fullborda sin gärning i Jerusalem.
Invävd i religiöst mönsterMänniskor är så invävda i ett religiöst mönster att de har svårt att förstå vad Gud vill. Bara man upplevt frälsning och går på möten och gör vissa saker är allt bra och så blir det möjligt att hanka sig fram till himlen. Detta är förljuget och felaktigt. Inget är så farligt för Guds verk som religiös verksamhet. Jesu största motståndare var de med religiös bakgrund. De ville hindra Jesus och försökte vid ett tillfälle störta honom utför en brant. Det går aldrig förena Andens verk och religiös verksamhet. Guds Ord åtskiljer själ och ande, märg och ben.Jesus rensade templet där det pågick religiös verksamhet. Paulus nitälskade för Gud i en tradition som spårat ut för länge sen. Det hade varit tyst i 400 år och ingen profet hade kommit med Guds ljus och avslöjat situationen. Johannes Döparen kom med Guds budskap och något helt nytt började.Frälsningen måste gå så djupt i människan så hon kommer i ett personligt förhållande till Gud och hans Andes ljus. Hur ska Gud gå till väga när det gäller efterföljelse, kallelse eller tjänst i människors liv? Det går aldrig att föras in i Andens verk om man inte vill överge gamla mönster om hur Guds verk ska gå till. ”…när jag begrundade upptändes en eld i mig…” (Ps 39) Här talas om en attityd till ordet. Gud måste få tränga ner i hjärtana så att inte något ställs framför Guds uppenbarelses ljus.När Samuel trädde fram var han ett redskap som satte Guds uppenbarelse framför allt annat. Prästen Eli sa: ”Dölj inte vad Gud har sagt…” Det profetiska ljuset avslöjar allt. Varför måste Johannes skriva till församlingarna i Uppenbarelseboken? Jo, det profetiska ljuset fanns inte längre i de lokala församlingarna, det måste komma utifrån.I församlingen som är ett Guds verk, måste Gud få allt inflytande - inte människor.-Låten därför ingen döma eder ifråga om mat och dryck eller angående högtid eller nymånad eller sabbat. Sådant är allenast en skuggbild av vad som skulle komma, men verkligheten själv finnes hos Kristus.-Låten icke segerlönen tagas ifrån eder av någon som har sin lust i ”ödmjukhet” och ängladyrkan och gör sig stor med sina syner, någon som utan orsak är uppblåst genom sitt köttsliga sinne och icke håller sig till honom som är huvudet, honom från vilken hela kroppen vinner sin tillväxt u Gud, i det att den av sina ledgångar och senor får bistånd och sammanhållning-Om I nu haven dött med Kristus och så blivit frigjorda ifrån ”världens makter”, varför låten I då allehanda stadgar läggas på eder, liksom levden I ännu i världen; ”Det skall du icke taga i”, ”Det skall du icke smaka”, ”Det skall du icke komma vid”, och detta när det gäller ting, som alla äro bestämda till att gå under genom förbrukning - allt till åtlydnad av människobud och människoläror? (Kol 2:16-22)Det är oerhört att vandra i Guds ljus och uppenbarelse. När Jesus tog ut människor var det därför viktigt att det blev en total uppgörelse. Antingen var livet uppbundet av anhöriga eller något annat, det kunde ibland vara egendomar. Jesus sa: ”Gå och sälj allt…” till någon eller: ”Låt de döda begrava sina döda och kom istället och följ mig…” Detta var kallelsens stund då människor kunde föras in i en ny bana. Människor följer världens system, eller vad Gud bestämt om dem. Vilken välsignelse människor kan bli, som kommit in i Guds bana.
Herren behöver denNär Jesus utvalt sina lärjungar fick de uppdraget att lösa åsnan som Jesus skulle rida in i Jerusalem på. Vilken bild på Guds frälsning! När människan blir löst från det hon är bunden i kan hon komma in i Guds plan. Det finns tusentals ting som kan bli till hinder när man ska följa Jesus. ”Lösen den och fören den till mig”, sa Jesus. ”Herren behöver den…”Han behöver dig, för han kan inte utföra sitt verk utan människor. Vad hände sedan med åsnan? Man bredde ut mantlar på den, en bild på Guds kraft. Mantlarna på vägen är en bild på förutberedda gärningar. Man behöver inte vandra på människosätt, utan får bli Kristi livegna slavar. Någon annan äger ens liv.Jesus satte sig på åsnan och människorna strödde ut palmkvistar, en bild på seger. Att gå från kraft till kraft och från seger till seger. Det är betydelsefullt att stå till Jesu förfogande, vara under hans inflytande. DÅ kan man bära ut Jesus till folket. Lärjungarna har inget eget att komma med, men kan bli bärare, som för Jesus till folket. Detta var förutbesämt av Gud och det som Jesus utförde i templet och staden hade inte kunnat ske, om inte lärjungarna först löst fålen.Gud har användning för var och en, men det finns mycket som hindrar, t ex anhöriga, ekonomiska förpliktelser, eller ens eget liv. Den som mister sitt liv ska finna det verkliga livet, som finns i Guds närhet.
Till sist ska jag ta med ytterligare ett sammanhang. Det är så viktigt att Gud får uppenbara sin härlighet och visa hur vi ska handla i olika situationer, begrunda Guds lag och göra efter den. Vi måste förankra livet i uppenbarelsen. Den är underbar, men ofta vill man inte att den ska komma över ens eget liv, hellre lägga den på entreprenad för att någon annan ska göra efter den..Kung David var inte avfälling men hade ändå försummat något väsentligt. Han hade kommit dithän att det var dags att flytta arken. Detta står att läsa om i 2 Sam 6.Arken är en bild på Guds närvaro, en plats där Gud uppenbarar sig. David var angelägen att föra arken till Jerusalem där den skulle vara, och han satte den på en ny vagn. Så församlade Israel 30 000 man för att föra upp Guds ark. Församlingen behöver göra detta - att föra Guds ljus och uppenbarelse in i centrum. Detta förstod David. Ussa och Ajo körde vagnen och allt verkade gå efter planerna. Det var ordnat med instrument som skulle spela inför Herren. Men vid Nakonslogen fattade Ussa tag i arken och Guds vrede upptändes så Ussa blev slagen till döds. Detta talar om ett stort misstag som David gjorde. Arrangemanget han gjorde var efter hans eget tycke och uppenbarelsen blev inte kopplad till det personliga engagemanget. Detta är en bild på institutionskristendom. Man vill ha uppenbarelsen i en verksamhet. Det var inget fel på ambitionen, men det var fel att placera arken på en vagn; en mänsklig konstruktion.Guds föreskrift var att den skulle bäras av ett utvalt folk, Guds avskilda präster. Vi måste ha ett personligt förhållande till Guds uppenbarelse, den måste bli ett med vårt liv.David lärde sig något. Ussa betyder bryta ner och något måste brytas ner i vårt liv för att vi ska bli ett med hans uppenbarelse.David fick sedan höra att Gud välsignade Obed Edoms hus på grund av arken. Det var frågan om att ha närhet till arken. Den skulle bäras på axlarna och det fick David erfara. När man gjorde på rätt sätt behövde han inte frukta längre. Om man fruktar betyder det att något finns mellan Guds uppenbarelse och människan, hon har inte kommit under lydnaden. Vi måste ha närhet till Jesus i våra liv.När David för fram arken och offrar brännoffer och tackoffer, då välsignar Herren folket och David dansar med all makt inför Herren. Men han känner sig alltför ringa i den uppgiften.När Mikal, Sauls dotter såg David här fick hon förakt för honom i sitt hjärta. Hon för ner händelsen på ett lågt plan, men David säger: »Inför HERREN fröjdade jag mig. Dock kände jag mig rätteligen för ringa till detta, ja, jag var i mina ögon alltför låg därtill. Skulle jag då söka ära hos tjänstekvinnorna, om vilka du talade?». Och Mikal fick inga barn så länge hon levde. (2 Sam 6:21-23)Så avslöjas människor som inte förstår Andens liv. Man föraktar de människor som lever och verkar i anden, det går över deras fattningsförmåga. Man kan aldrig förena det själiska med det andliga.Må vi bli i den ställningen att vi kan bli föremål för den helige Andes verk i våra liv. Ställ dig till hans förfogande och låt dig lösas om det är någonting i ditt liv som är hinder för tjänsten för Herren! Kanske finns det något du måste lösas från? Gud har redskap. Han sände två lärjungar, står det. De hade själva blivit lösta och förda till Jesus och nu fick de fullmakt av Jesus att gå för att lösa åsnan.Om du låter dig lösas kommer du in i Guds bana med ditt liv. Då kan han använda dig till rik välsignelse, som han gjorde med Samuel på sin tid. Gud kom på nytt till sitt folk genom Samuel. Gud hade en kanal där han åter kunde uppenbara sitt ord.Det står så underbart att Gud lät intet ord falla till marken utan att det fick verka vartill han hade sänt det. Han hade ett redskap, en ung pojke. Här är hemligheten. Förstå kallelsen, den gäller också dig! Gud behöver redskap i den här tiden.

Predikan av Gunnar Nilsson

Vem kan utforska Guds kärlek till oss i Kristus Jesus? Han sände sin son medan vi ännu var syndare. Och innan världens grund var lagd, utvalde han oss i Kristus Jesus, prisat vare Herrens namn. Vi sjunger i en sång att “källan ingen botten har”. Det finns ingen begränsning av de gudomliga realiteterna. Det är en sanning som förkunnats för oss genom Ordet sedan världens begynnelse. Det står i Kolosserbrevets andra kapitel att “verkligheten själv finnes i Kristus”. I en nyare översättning: “verkligheten själv är Kristus”. Då syftas på det tidigare judiska väsendet då man lade vikt vid mat och dryck, nymånad, högtider eller sabbat. Vi behöver inte dömas efter sådana ting, för detta var bara en skuggbild av det som skulle komma. Kristus var med från världens begynnelse. Gud utvalde oss i Kristus förrän världens grund var lagd, nämnde vi nyss. Vi kan inte tränga in i de eviga perspektiven om tider och gränser, men det är som om skuggan kastades bakåt och man fick se dessa ting på ett förebildligt sätt, det som skulle komma. Det här var dyrbart så länge vi inte hade mött verkligheten. Men nu hade Kristus kommit, man hade sett verkligheten och vittnade om vad man sett och hört. Vi kan predika Kristus som är Guds väsens avbild, och proklamera den verklighet som finns i Kristus för människor i vår omgivning på olika sätt. Vi har hört om behovet och nödvändigheten av att vara vittnen och att tala om det enda nödvändiga. Må Herren leda oss var och en, så att vi kan vara rätta vittnen. I första hand genom vad vi är. Det går ju an att tala och säga en massa saker, men frågan är om det finns en motsvarighet i våra liv. Vi kan också utan ord vara Kristus-människor. Det finns exempel på det. Förhoppningsvis märks det i våra liv att Kristi ande bor i oss, utan att vi talar om det. Människor kan känna, utan att jag går eller uppför mig på något speciellt sätt, att jag är fylld av Kristus. Det känns om det är rätt ställt med oss, för vi har fått hans rättfärdighet. Vi är inte klädda bara i våra vanliga kläder, vi är iklädda hans rättfärdighet. Det märks och det känns.
Många människor ute i världen har ingen kunskap. Samhället är avkristnat, och det ligger i världens avsikt att få bort så mycket som möjligt av den kristna grunden. Men många människor, särskilt de äldre, har en klarhet om hur det egentligen ska vara i det kristna livet, även om de inte själva vill ta steget att bli en dåre för Kristus. Därför känner de igen atmosfären och tonen när vi börjar yttra oss om saker och ting. Rättfärdigheten är vunnen åt oss, och måtte vi vara ljus i världen och salt. För vi är inte av den här världen. Vi är ställda här som fyrbåkar i natten för att leda vilsna människor tillbaka till Gud. Det är oerhört ansvar, med tanke på att så många människor går förlorade. Vår uppgift är att proklamera Kristus för dessa människor. Jesus är verkligheten. Verkligheten själv är Kristus. Tidigare i detta kapitel som jag citerat, står det:-Se till att ingen rövar bort er med sin tomma och bedrägliga filosofi byggd på mänskliga traditioner och stadgar, och inte på Kristus.Vi vet vad det innebär att ha fått våra synder förlåtna, att ha fått möta Jesus och lära känna honom. Det är väldigt underbart och väldigt nödvändigt att gång på gång påminna varandra om detta på ett enkelt sätt. Många gånger kläder man evangeliet i väldigt fina fraser och djupsinniga tankar och teoretiska utläggningar. Det kan ha sitt värde, man kan belysa evangeliet på olika sätt. Men den tid vi lever i, appellerar väldigt mycket till vår förmåga att tänka. Människor har lärt sig under en ganska lång tid att ta till sig information och tillgodogöra sig den på det bästa sättet med syfte att bli en så effektiv och duktig människa som möjligt. I yrkeslivet är det ju så. Den ena kursen avlöser den andra. Man måste hela tiden vara uppdaterad, som det heter, för att lära sig mera och bli mer produktiv; bli så bra som möjligt både personligen och för samhället. Också i det kristna sammanhanget kommer detta in. Jag anser att det ligger en fara i denna “kursmentalitet”. Man tar fram en tavla och visar med skisser sådant som kan vara bra för att lära in saker och ting i skolarbetet, och i viss mån har sitt värde i församlingen. Men det viktiga är inte att vi lär oss de religiösa, kristna och bibliska tingen med vårt förstånd. Vi kan bli väldigt kunniga, och lära oss än det ena och än det andra och kunna redogöra för det mest djupsinniga; historiska sammanhang, osv. Men – är du frälst? Har du mött Jesus? Har du prisat honom? Har du gråtit ut inför honom? Har du lärt känna hans kärlek? Det där är ett annat språk, som har tagits bort till stor del, för att vi ska lära oss så mycket, vi ska förstå så mycket, vi ska se så mycket, vi ska ta till oss så mycket för att vi i vår tur ska kunna tala om för andra.
Vad gör vi i det sammanhanget? Jo, när vi tagit till oss denna intellektuella kunskap i vårt medvetande, då fortsätter vi i dessa banor. Välutbildade människor kommer in i Guds hus. Det är inget fel att vara välutbildad, men om man använder de välutbildades kunskaper, och tror att de olika metoder och sätt man tillägnat sig i världen ska kunna användas för att nå ut med evangelium, då har man kommit fel. Var finns den kyrka som inte har en dramagrupp eller dansgrupp eller någon form av spektakel för att lära människorna att på ett enkelt sätt ta till sig evangelium? Det är väldigt farligt att göra saker och ting, som man tror, lättillgängliga på det här sättet. Vi kan få folk att gråta och skratta, bli gripna och engagerade. Vi kan få folk till praktiskt taget vad som helst, om vi är duktiga, kan agera på scenen och uttrycka oss på ett speciellt sätt. Visst kan vi få människors uppmärksamhet. Men – har de fått möta Jesus? Har de känt ett styng i sina hjärtan? Den första pingstdagen hade de inget av dessa hjälpmedel. Ja, men nu har vi det, kan någon pigg kyrkomedlem upplysa om, så nu har vi det bättre! Men jag tror inte det blir bättre. Det handlar inte om en bra utveckling. Det är viktigt att vi förstår vad vi håller på med. Vi kommer inte längre än vad Herren kan utföra igenom oss genom den helige Ande.Det enkla, det grundläggande evangeliet vi möter, som de första lärjungarna fick gå ut med när Jesus kallade dem: Följ mig, så ska jag göra er till människofiskare! Det är det vi behöver komma tillbaka till. Det enkla. Vi kommer ingenstans med allting annat. Vi kommer någonstans bara om den helige Ande får smörja oss och vi får förkunna ordet i kraften av den helige Ande så att människor får uppleva styng i sina hjärtan. Det var det man upplevde första pingstdagen. Vi behöver komma tillbaka till enkelheten och äktheten man hade i början. Man fick ett styng i sina hjärtan. Så blev man Kristi lärjungar, som uppfylldes av hans härlighet. Herren vill uppfylla oss med sin härlighet, sin kraft och sin smörjelse. Han vill låta sin helige Ande uppfylla hela vår varelse, så vi får del av honom. Det här kan inte förklaras. Vi kan inte kläda i ord mycket av det Gud vill göra i våra liv. Vi kan inte arbeta schematiskt, vi kan inte visa: så här är det. Bibeln säger att den som är född av anden, är som vinden. Du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av anden. Det finns inga givna mänskliga ramar och fack att placera in saker och ting i, det finns bara den för oss oberäkneliga gudomliga kraften, som vi inte kan tämja. Gud give att vi kan intas av denna kraft och föras dit Herren vill föra oss – både geografiskt och andligt, så vi kan föras vidare och växa till i hans styrka och hans härlighet.
Se till att ingen rövar bort er med sin tomma och bedrägliga filosofi”. Nu var det naturligtvis speciella saker som Paulus hänvisar till här, men det gäller också oss. Tomheten – det finns mycket ord och mycket prat och mycket av det som jag har nämnt här. Men frågan är vad som är byggt på mänskliga traditioner, och vad som är byggt på Kristus. Låt oss öppna våra hjärtan för Herren! Han var till i gudsskepnad, han räknade inte jämlikheten med Gud som ett byte, står det. Han utblottade sig själv, och blev lydig intill döden på korset. Det här kan ingen teaterföreställning göra levande för någons hjärta. Men den helige Ande kan röra vid någons hjärta, så han kan se härligheten hos Kristus. Jesus säger: “I världen lider ni betryck, men var vid gott mod, jag har övervunnit världen.” Ofta fastnar vi vid det första. Betryck. Vi ser i den politiska världen och i den religiösa världen. Vart ska vi vända oss? Situationen trycker oss ned. Men var vid gott mod, sa Jesus, i alla fall, för jag har övervunnit världen! Det är seger i namnet Jesus! Han har klätt av makterna och förevisat dem offentligt, sedan han på korset triumferat över dem. Det är seger i vad Jesus har gjort, och det finns ingen makt i höjden eller i djupet som skulle kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Vi behöver uppleva närheten till Herren mer och mer i den tid vi lever. Inte bara i mötena, men i hemmet, på arbetet, ute bland människorna. Ju mer vi känner gemenskapen med Jesus, dess mer känner vi oss som främlingar i världen. Det är en riktig utveckling, eftersom vi verkligen är främlingar i den här världen. Vi är i den, men inte av den. Bibeln säger faktiskt att vi har kommit till den levande Gudens stad, till änglar i mångtusental. Vi är faktiskt, andligen, insatta i den andlig världen. Vi har omkring oss en stor hop av vittnen. Vi förstår sällan det här, men i gudsgemenskapen, och när den helige Ande får göra det levande för oss, så kommer vårt sinne att bli upplyst av härligheten i honom. Det finns ingen gräns för denna härlighet, Gud vill föra oss längre och längre. Då blir det så att vi ser tingen med det gudomliga perspektivet. Och inte bara med det gudomliga perspektivet, men på det gudomliga sättet.
Abraham blev allt starkare i tron, för han ärade Gud. Gud hade talat till Abraham. Tiden gick och ingenting hände, men Guds löfte uppfylldes, och Abraham trodde ändå, fastän allting var omöjligt, mänskligt sett. Denna tro är en följd av vandringen med Herren. Det handlar inte om att vi ska tillägna oss någon sorts jag-ska-ha-det-mesta- och jag-ska-ha-det-bästa-attityden genom tron. Det är en annan sak. Men det handlar om den gudomliga härligheten. Ju mer vi kommer i gemenskap med Herren och får uppleva mer av hans kraft, hans smörjelse, hans härlighet, dess mer kommer de yttre omständigheterna; betrycket i världen och det som ser omöjligt ut för människor och omöjligt för oss själva; det kommer att sänkas, och istället kommer det gudomliga att höjas. Och när tron på det här sättet får växa sig större än tvivlet, då blir det en gudomlig proportion på tingen, som är riktig.För det är inte riktigt att stå med båda fötterna på jorden. Det är ett kärt uttryck säga att man ska göra det. Men det behövs ingen uppmaning till det, för det sköter ju tyngdkraften om, rent fysiskt. Och det sköter också allt annat, både inom oss och utom oss om. Men Herren vill lyfta vår blick upp mot hans härlighet och hans möjligheter, så vi ser att det finns en annan värld att skåda in i. Där saker och ting händer som inte kan hända när vi ser det på vårt sätt. Och som inte heller kan hända när vi försöker tämja de andliga tingen och stoppa in dem i de mönster vi vill göra.Det finns en härlighet, det finns en frihet, det finns en storhet, det finns en möjlighet. Vi får lära känna höjden, bredden, djupet, vidden – alla dimensioner, som vi inte har i vår fysiska värld, men som finns i den andliga världen. Gud vill visa oss sin härlighet. Och alltsammans detta äger bestånd i Kristus. För verkligheten själv finns i Honom. Den materialistiska världen kan aldrig komma längre än dit förståndet räcker. Men vi har kommit längre. Vi har kommit förbi. Vi har kommit in i den gudomliga härligheten. På ett sätt är vi bundna av de tidsbegränsade, jordiska förhållandena. Men å andra sidan bryts också de fysiska och tidsmässiga gränserna när Gud vill. Jesus sa, när lärjungarna frågade: vem kan då bli frälst. Ja, för människor är det omöjligt, det håller Jesus med om. Men inte för Gud, ty för Gud är allting möjligt, prisat vare hans namn!
När Filippus hade talat med hovmannen, ryckte Herrens Ande bort honom, och han blev senare sedd på en annan plats, Asdod. Målet är inte att vi ska uppleva spektakulära och märkliga saker. Målet är att vi ska komma in i den andliga dimensionen. Inte för vår skull, och för att det ska bli konstigt och märkvärdigt, men för att Gud ska få utföra det han vill med oss. Köttet och anden ligger i strid med varandra för att hindra oss att göra vad vi vill. Men Gud vill frigöra oss så vi kommer in i övernogslivet. Då kan Gud visa oss vad som är den egentliga verkligheten. Det är inte den materialistiska omgivningen, det är inte de saker människor i allmänhet sysslar med. Eftersom man saknar livet i Gud så måste man bygga upp stora saker av vad som egentligen inte är någonting. Både i samhället och individuellt ser man ständigt exempel på detta. Man gör hela kulturer på sådant som faktiskt inte är någonting. Det är för det mänskliga ögat verkligheten. Och så ser man på vad de kristna håller på med; att det bara är fantasier och strunt. Men det är ju precis tvärt om! Det är vi som har funnit verkligheten, för verkligheten själv finns hos Kristus. Och det andra är sådant som inte kommer att bestå. Vi har funnit de eviga värdena, de eviga sanningarna. Det Gud har givit oss genom Jesus Kristus. Det är underbart att gång på gång betona detta att Jesus genom blodet på korset har vunnit seger, han har uppstått och han har vunnit seger över de onda makterna. Han har uppfarit till himlarna, och sitter på Faderns högra sida och regerar i härlighet. Det finns ingen annan väg till Gud. Det finns ingen annan möjlighet att uppnå evigt liv. Det finns ingen djupsinnighet som övergår dårskapen som Gud lät predikas genom försoningen i Jesus Kristus. Det är förstånd att söka Gud, säger bibeln. Den säger också att dårarna säger i sina hjärtan: det finns ingen Gud. Han är visdomens och kunskapens källa. Alltsammans äger bestånd i Jesus Kristus. Honom har Gud givit åt församlingen till att vara ett huvud över allting. Vi är förenade med Kristus. Han är inte en som vi kommer till någon timme på söndag förmiddag och sen går ifrån, utan han har tagit gestalt, tagit sin boning i oss genom den helige Ande. Vi är förenade med honom. Han är det äkta olivträdets saftrika rot. Vi har blivit inympade i honom, vi som inte var den här sortens träd. Vi var den hedniska, vilda grenen. Men så blev vi tagna ut ur vårt sammanhang och insatta i honom. Så får vi del av samma pulserande liv som är i Kristus, som är i församlingen. Det är i oss, och så strömmar det! Det här är verkligheten! Det här är vad Gud vill visa oss mer och mer utav; vilken härlighet vi har i honom och vilka möjligheter som finns i honom. Där allt hopp var ute för Abraham, där hoppades han ändå och trodde. Så kunde han bli en fader för många folk. Vi kan också få bli – om inte fader till många folk, i alla fall medlet till att många lär känna Jesus innan han kommer, och få vara med när han hämtar sin församling. Gud må hjälpa oss, och Gud må välsigna oss var och en, så vi får se mer och mer av härligheten och det underbara i vad vi har fått igenom Jesus Kristus. Han är verkligheten, han är sanningen och han är livet. Han vill föra oss vidare till allt starkare gemenskap med honom och med varandra.Amen

Undervisning av Tage Johansson

Paulus skriver till Timoteus att han skall vara nykter i allting (2 Tim 4:5) Bibeln uppmanar oss att vara nyktra, så att vi kan bedja. Det finns i 1917 års översättning elva bibelställen i NT som handlar om nykterhet: -…låtom oss vaka och vara nyktra. (1 Tess 5:6) -…vi som höra dagen till, vi må vara nyktra… (1 Tess 5:8) -…han bör vara… nykter och tuktig. (1 Tim 3:2) -…vara nykter och trogen i allt. (1 Tim 3:11) -…att de så skola bliva nyktra och därigenom befrias ur djävulens snara. (2 Tim 2:26) -Men du, var nykter i allting… (2 Tim 4:5) -Förmana de äldre männen att vara nyktra… (Tit 2:2) -Omgjorden därför edert sinnens länder och varen nyktra. (1 Petr 1:13) -Varen alltså besinningsfulla och nyktra, så att I kunnen bedja. (1 Petr 4:7) -Varen nyktra och vaken. Eder vedersakare, djävulen, går omkring såsom ett rytande lejon… (1 Petr 5:8) -Vakna upp till rätt nykterhet och synden icke. (1 Kor 15:34)
Guds ord upplyser och varnar den troende människan för att leva i ett onyktert tillsånd. Onykterheten uppstår då vi har konsumerat ett berusningsmedel, antingen på det kroppsliga eller andliga området.Att vi inte ska berusa oss till vår kroppsliga människa med alkohol eller andra kemiska medel är ju ganska självskrivet för oss. I Ef. 5:18 står det att vi inte skall dricka oss druckna av vin, ty därav kommer ett oskickligt leverne. Men då vi kommer in på det andliga området, kan det inte alltid te sig helt klart för oss, vad som kan göra oss onyktra.För att bevaras från andlig onykterhet, måste vi ha klart för oss vad som är dess källa. Bibeln framstället många exempel på människor som varit eller blivit drabbade.Vi kan ta ett exempel från GT, där det står i 3 Mos 10:1-9 om Arons två söner Nadab och Abihu; hur de avvek från Guds föreskrifter och frambar “främmande eld” i sina rökelsefat, istället för att de skulle tändas med glöd från brännofferaltaret (3 Mos 16:12 och 4 Mos 16:46)Av bibelsammanhanget framgår det klart vad detta berodde på, då Herren påminner om i vers nio, att man inte skulle dricka vin eller starka drycker i samband med tjänstgöringen i uppenbarelsetältet. Detta skulle vara en evärdig stadga från släkte till släkte. Nadab och Abihu hade blivit omdömeslösa genom bruk av vin.Allt detta med andlig onykterhet, blir så mycket viktigare för oss också, när vi är fullt medvetna om att Gud har lagt på vårt ansvar, medan vi växer i vårt andliga liv, att vi handlar i överenstämmelse med vad Guds ord lär oss. Den som är angelägen om att göra Guds vilja, håller sig nykter och får förstånd.Jesus sa: Den som vill göra min himmelske Faders vilja… (Joh 7:17)Paulus stora börda, det som han hade stor vånda inför, och som var hans oavlåtliga bön, då han skriver till församlingen i Kolosse, var att de skulle bli uppfyllda av kunskap om Guds vilja i allt slags andlig viset och andligt förstånd (Kol 1:9)Vi ser alltså att allt som påverkar oss att göra något vid sidan av vad Gud vill, där vi vet vad som är Guds vilja, gör oss onyktra och avtrubbar oss så att vi inte kan förstå och se klart (Ef 5:17)Det som alltså gör oss nyktra, det är när vi hämtar näring av trons och den goda lärans ord. (1 Tim 4:6)De första människorna i Edens lustgård, gavs av Gud en lära som ormen kom att ifrågasätta. Man (Eva) lyssnade och kom i beröring av en källa som verkade som ett berusningsmedel. Man blev onykter.Paulus skriver till Timoteus om de tider som skall komma, då man icke skall fördraga den sunda läran, utan efter sina egna begärelser samla åt sig lärare i hoptals, alltefter som det kliar dem i öronen. En tid då de skall vända sina öron från sanningen, och istället vända sig till fabler (2 Tim 4:3-4)Och i nästa vers uppmanar han Timoteus: “Men du, var nykter i allting.” Låt mig betona: “i allting”. Det är inte enbart en osund lära (1 Tim 6:3-4), skökans vin, som gör oss onyktra. Jag vill också påminna om att vrede, oförsonlighet, högmod, missmod, själviskhet, materialism, rikedom, otro - eller personlig framgång, om den tas emot på fel sätt, verkar på oss som berusningsmedel.En onykter person, har förlorat kontakten med verkligheten och lever i en skenvärld. Det som för övrigt kännetecknar den som är onykter, är att han eller hon ej vill veta av disciplin, är hållningslös, ovederhäftig, grälsjuk, vårdslös om sin hygien o.s.v. Till motsats mot Guds ord, som verkar återhållsamhet i alla stycken (1 Kor 9:25)
Till sist en uppmaning av aposteln Petrus:-Varen nyktra och vaken. Eder vedersakare, djävulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker, vem han må uppsluka. Stån honom emot, fasta i tron, och veten att samma lidanden vederfares edra bröder här i världen (1 Petr 5:8-9)

Undervisning av Stig Andreasson

Nutida sakramentalistiska teologer försöker på olika sätt att harmonisera sakramentalismen med Bibeln. De är inte alltid helt samstämmiga i sina bibeltolkningar, men det är framför allt två läropunkter som de försöker finna stöd för i Bibeln. Det är att vi får syndernas förlåtelse i nattvarden och att nya födelsen sker i dopet. Dessa två läropunkter skall vi nu ta upp till behandling var för sig. I den här artikeln koncentrerar vi oss om nattvarden.
Bokstavligt eller symboliskt? Inom flera kyrkosamfund menar man sig ha säkra stöd i Bibeln för att nattvarden är syndaförlåtelsens sakrament. Nattvardens instiftelseord framförs som bevis för detta. Matteus och Lukas återger dessa ord av Jesus på följande sätt i 1917 års översättning: -Sedan tog han ett bröd, tackade Gud och bröt det och sade: ”Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.” Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade: ”Dricken härav alla, ty detta är mitt blod, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse.”Lutherska teologer liksom deras store lärofader insisterar starkt på att verbet är i denna bibeltext måste uppfattas bokstavligt. ”Detta är min lekamen. Detta är mitt blod”, sade Jesus. Lutheranerna tror inte som katolikerna att det sker en förvandling av själva substansen i brödet och vinet. Men nattvardselementen är dock på ett mystiskt och övernaturligt sätt Jesu lekamen och blod i, genom och under brödets och vinets gestalt. Katolikerna kallar sin teori för ”transubstantiationsläran”. Den lutherska teorin talar om en ”konsubstantiation”, en slags samexistens mellan nattvardselementen och Jesu lekamen och blod. Ingen av dessa teorier är särskilt lättfattlig.Alla reformatorerna delade inte Luthers syn på denna punkt. Historien förtäljer att Luther och Zwingli hade en livlig debatt just om detta. En känd luthersk skribent i Norge refererar till denna debatt och skriver:-Luther höll sig till skriftprincipen, hänvisade till instiftelseorden och sa att då Herren säger ”Detta är min lekamen och blod” så menade han ”är” helt bostavligt. Zwingli svarade att ”är” betyder ”symboliserar.”Skribenten avfärdar Zwinglis argument med att säga: ”Det finns inte något språk där ”är” betyder ”symboliserar”.Det sistnämnda påståendet stämmer naturligtvis inte. Den kände franske teologen Alfred Kuen, skriver:”Att påstå att är alltid betyder identitet är att godtyckligt begränsa den språkliga betydelsen av verbet eimi (vara).”Kuen menar att är naturligtvis ibland kan uttrycka bokstavlig identitet, men så är det inte alltid. Som exempel tar han orden i Jakobs brev 3:6 där det står: ”Tungan är en eld.” Ingen uppfattar detta i bokstavlig mening. Tungan kan liknas vid en eld som sätter tillvarons hjul i brand. Detta är väl den naturliga meningen av detta uttalande.Bibeln innehåller inte bara liknelser och illustrationer men också olika slags figurliga och bildliga uttrycksätt, såsom symboler och metaforer. En symbolisk handling har en annan och djupare mening än handlingen har i sig själv. Men om den symboliska handlingen tillskrives samma kraft som den verklighet den symboliserar, då hamnar vi i en form av övertro och magi. En ”metafor” är ett annat figurligt talesätt där någonting representerar någonting annat. Den innebär aldrig att det första förvandlas till det andra, men den föreställer och representerar det. En bokstavlig förståelse av uppenbart metaforiska och symboliska uttryck för oss på avvägar. Jesu ord vid nattvardens instiftelse är utan tvekan en typisk ”metafor”. Ett ting sägs representera ett annat ting. Ett bestämt uttalande av Jesus vid nattvardens instiftande har emellertid inga bokstavstroende sakramentalister någonsin uppfattat bokstavligt. Det är då Herren säger:-Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. (Luk 22:20)Ingen sakramentalist insisterar på att bägaren i bokstavlig mening är det nya förbundet. Det är naturligt. Hur skulle en vinbägare bokstavligen kunna vara identisk med det nya förbundet? Skulle detta vara fallet är vi verkligen illa ute. Då måste vi leta med ljus och lykta efter den vinbägaren som användes vid den första nattvarden. Vet vi inte var den finns, så har därmed också det nya förbundet gått förlorat. Nej, ingen tänkande människa kan uppfatta dessa ord som något annat än ett symboliskt talesätt. Vinbägaren representerar och symboliserar det nya förbundet.
Hur uppfattade Jesu lärjungar nattvardens instiftelseord?Låt oss ta enkelhetens princip till hjälp för att förstå det hela. Som vi alla vet blev nattvarden instiftad då Jesus tillsammans med sina lärjungar intog den traditionella påskmåltiden. Den firades av alla rättrogna judar till minne av befrielsen från Egyptens träldom. Påskmåltiden var alltså en åminnelsemåltid. Och den var verkligen full av symboler på befrielsen från träldomshuset. Den intogs i sju etapper. Både bröd och vin, fruktsås och bittra örter hörde till menyen samt kanske också ett påskalamm. Vi säger ”kanske”, för alla judiska familjer hade inte alltid möjlighet att äta ett påskalamm. Men nu kommer vi till det som är viktigt att veta och förstå. Då Jesus intog denna sista måltid med sina lärjungar ersatte han de traditionella ord som husfadern uttalade med instiftelseorden till nattvarden. Den är ju det Nya Förbundets åminnelsemåltid. Då den judiske husfadern delade ut brödet sade han vanligen: ”Detta är det smärtans bröd som våra fäder måste äta.” Jesus bröt med traditionen och sade istället, i det han bröt brödet: ”Tag och ät. Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig”.Lärjungarna hade redan många gånger deltagit i en påskmåltid. De hade många gånger hört husfadern säga: ”Detta är det smärtans bröd som våra fäder måste äta.” Ingen av dem kan ha haft minsta tanke på att uppfatta dessa ord bokstavligt. Det hade ju gått många hundra år sedan judafolket spisade ”smärtans bröd” vid det farofyllda uttåget ur Egypten. Påskmåltiden var en typisk åminnelsehögtid. Den innehöll ingenting magiskt eller mystiskt på något sätt. Då nu Jesus istället för att upprepa de vanliga traditionella orden då brödet delades ut, istället sa: ”Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig”, då måste alla lärjungarna ha uppfattat dessa ord på samma sätt som husfaderns vanliga symboliska uttalande. De förstod genast att nu instiftar Mästaren en ny åminnelsehögtid. Hur skulle de kunnat tänka att brödet och senare vinet bokstavligen var Herrens lekamen och blod? En sådan bokstavlig tolkning av Jesu ord hade tvingat dem att tro att Jesus åt sitt eget kött och drack sitt eget blod och att han bjöd dem att göra detsamma. Detta är totalt orimligt.Nej, nattvarden är inte en mystisk ritual. Den kan helt enkelt inte vara något annat än en symbolisk handling. Någon gång har du säkert tagit fram ett foto av dig själv eller någon annan i familjen och sagt: ”Detta är jag. Och detta är min syster.” Inte i bokstavlig mening förstås. Men fotot föreställer och representerar dig och din syster. Den norske skribentens påstående att det inte finns något språk där ”är” betyder ”symboliserar” stämmer faktiskt lika dåligt på svenska eller norska som på grekiska.
Men blir inte nattvarden fattigare om vi betraktar den som ren symbolik?Jo, det menar naturligtvis sakramentalismens förkämpar. De vänder sig gärna mot dem som har en symbolisk uppfattning av nattvarden och säger: ”Ni förnekar ju det övernaturliga inslaget i nattvarden. Ni har bara en torr förnuftstro.” Många religiösa människor går idag gärna till sakramentalistiska kyrkor. De känner en stark dragning till det sakramentala och mystiska. Ta bort detta mysterium och religionen blir förfärligt fattig och ointressant för dem.Men nej, nattvarden blir inte fattig därför att man inte tror varken på katolikernas ”transsubstantiation” eller lutheranernas ”konsubstantiation”. Idag sker det förresten ett närmande mellan representanterna för dessa två teorier. Man minimerar skillnaden mellan dem. En katolsk teolog nämnde nyligen att både katoliker och lutheraner tror på ”Jesu verkliga närvaro” i nattvarden. Vi står med andra ord varandra mycket nära, menade han tydligen. Men för oss är frågan denna: Måste man omfatta dessa teorier eller en syntes av dem för att uppleva nattvardens rikedom? Absolut inte.Hela saken hänger på om man förstår skillnaden på tecknet (symbolen) och den verklighet som symbolen hänvisar till. Nattvarden eller brödsbrytelsen, som den även kallas, visar hän till korset och Jesu fullbordade försoningsverk. Vi blir på nytt påminda om hur mycket vår frälsning har kostat. Att få en större vision av Jesus är den största välsignelse du kan få i nattvarden. Det betyder mer än alla mystiska förvandlings - eller samexistensteorier runt brödet och vinet. Till sist skall vi sammanfatta nattvardens stora rikedom så som den framställs i Guds Ord. Men innan dess måste vi besvara en annan viktig fråga.
Varför är det farligt att förkunna syndernas förlåtelse genom nattvarden?Helt enkelt därför att den strider både mot Bibeln och sunda förnuftet. Bland dem som mer eller mindre regelbundet går till altaret (eller nattvardsbordet) i någon kyrka för att få del av de heliga gåvorna och motta syndernas förlåtelse, är det många som aldrig har upplevat en personlig omvändelse. De tror på ett frälsande sakrament. Men de har aldrig krönt Jesus Kristus till Frälsare och Herre i sina liv. Bibeln säger att-Den som döljer sina överträdelser, honom går det inte väl, men den som bekänner och överger dem, han får barmhärtighet. (Ords. 28:13)Ingen får därför syndernas förlåtelse bara genom att ta nattvarden. Sant sade en av vårt lands främsta väckelseförkunnare:-Den största villfarelse som finns är att predika syndernas förlåtelse skild från personlig omvändelse och tro. I instiftelseorden säger Jesus att hans blod skulle utgivas till syndernas förlåtelse. Nattvarden minner oss om detta. Men det är givetvis inte vinet i bägaren utan blodet på korset som bringar försoning och gör förlåtelsen möjlig. Att flytta själva grunden för syndaförlåtelsen från Golgata kors och till nattvardsbordet eller altaret i kyrkan måste vara fel. Professor Hallesby var en stor andlig hövding i den lutherska kyrkan. Han skrev värdefulla böcker, men i mångt och mycket var han sakramentalist. Han skrev en gång följande:-Jesu lekamen och blod får vi inte del i genom Ordet, varken det lästa eller det som förkunnas, men bara genom nattvardens sakrament.Vad Hallesby egentligen menar med att ”få del i Jesu lekamen och blod” får vi inte veta helt klart. Betyder det att få del i försoningens välsignelse? Betyder det att smaka kraften av Jesu för oss utgivna blod? Om detta är betydelsen måste väl förkunnelsen eller läsningen av Guds Ord kunna tillföra mig den välsignelsen och den kraften! Skriften säger ju att ”talet om korset är en Guds kraft.” Om det bara är vid nattvardsbordet vi kan få del i försoningens välsignelse, då kan ingen uppleva frälsning vid botbänken på Frälsningsarmen eller på knä inför Gud i enrum eller i samtalsrummet efter ett väckelsemöte. Men Gud vare lov, det är många som har upplevt syndaförlåtelse och nytt liv just på det sättet, utan att ha deltagit i nattvarden.
Vad betyder nattvarden för Guds folk?Både Jesu egna instiftelseord och Paulus undervisning i det första brevet till Korintierna ger oss svaret. Som vi redan nämnt är nattvarden först och främst en åminnelsemåltid. Vi tillägnar oss sanningen om Herrens dyrbara försoningslidande. Vi samlas för att minnas hans gränslösa kärlek och självutgivande. Det gläder både Frälsarens hjärta och hans lärjungars hjärtan att samlas för att minnas Honom och Hans verk. Vid nattvardsbordet samlas vi också i tillbedjan. I ödmjukhet ger vi vår frälsare och förlossare ära och pris. Vi betraktar i Ordet hans sköna bild och fördjupar oss i betydelsen av hans frälsargärning.Men vi är också samlade till en gemenskapsmåltid. I många församlingar lägger man stor vikt vid att använda ett enda bröd, som alla bryter sin del av. På det sättet bekänner vi att vi genom tron har del i Kristus, men också att vi tillsammans utgör en enda kropp. Just så uttrycker Paulus det, då han säger:-Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet, som vi bryter, ger den oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda, är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd. ( 1 Kor.10:15-17)Blodet till ett förenar Nya förbundets folk! Detta betyder naturligtvis att nattvarden blir meningsfull bara för dem som verkligen vill höra Herren Jesus Kristus till. Nattvarden är också en förkunnelsens måltid.-Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer. (1 Kor.11:26)Vi förkunnar Hans död! Vi förkunnar försoningens välsignade verklighet. Vi förkunnar att vi lever i det nya förbundets nådatid, då alla som tar sin tillflykt till Jesus kan bli frälsta. Vi förkunnar detta inför både människorna och den osynliga andevärlden.Det finns uppriktiga kristna som håller sig borta från nattvardsbordet på grund av en djup känsla av ovärdighet. Det står visst någonting i Bibeln om ovärdiga nattvardsgäster, säger de. Men nej, det gör det faktiskt inte. Däremot står det något om att på ett ovärdigt sätt delta i Herrens måltid. Det gör man om man går dit med ett obotfärdigt och oförsonligt sinne.Värdig att delta i brödsbrytelsen är ingen av oss. Men av nåd får vi vara med. Vi förkastar läran om syndernas förlåtelse i nattvarden. Men därmed menar vi givetvis inte att vi inte får komma till Herrens bord med vår synd och brist och motta nya rening. Det behöver vi. Men det är Jesu en gång för alla utgjutna blod som renar oss - inte de materiella gåvorna på nattvardsbordet. Dessa minner oss om att det är i Honom, Jesus, som vi har syndernas förlåtelse efter hans nåds rikdom.Tror inte också vi på Jesu verkliga närvaro vid nattvardsbordet? Naturligtvis gör vi det. Men vi begränsar inte hans närvaro till denna handling. Han är alltid närvarande då två eller tre samlas i hans namn. Tron på denna hans heliga närvaro behöver alltså inte vara förenad med en sakramentalistisk syn på nattvarden.Nattvarden påminner oss också om Herrens återkomst. Vi skall fortsätta att fira nattvard till dess Han kommer. Saliga dag då Frälsaren kommer för att hämta hem sitt återlösta folk!