Undervisning

Undervisning av David Smeds

Låt oss först läsa i Markus 16:

- Och han sade till dem: ”Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd. (Mark 16:15-16)

Detta är en nyckelvers för de katolska, och även reformerta och lutherska kyrkorna. Den som tror och blir döpt ska vara frälst. Då är frågan: Är dopet frälsande? Jag tycker att redan här finns en nyckel. Den som inte tror, ska bli fördömd. Det är alltså tron som står i särställning och tron är frälsande. Men en fullvärdig tro har också dopet som konsekvens. Om du säger att du tror på Jesus, men inte vill döpa dig – då tror du inte på evangeliet. Du tror inte på kallelsen. Jag brukar likna dopet vid en vigselring. En förbundsakt. Jag behöver inte ha någon ring, men jag vill visa att jag är gift. Jag har ett dokument hemma som säger att jag och min fru är sammanvigda och har blivit ett genom ett förbund. Äktenskapsbeviset är inte äktenskapet i sig, utan det dagliga livet tillsammans är äktenskapet.

Berno Vidén undervisar

Innan vi tog emot Jesus i våra liv var vi döda. Inte fysiskt men andligt. Bibeln säger att vi var döda i våra synder och överträdelser. Varje människa är genom synden skild från Gud och därmed också hopplöst förlorad.
Men så sker det förunderliga: Gud har i Kristus gjort oss levande! Här står vi inför det absolut största under en människa kan vara med om. Gud skapar i ett nu en ny odödlig människa. Han ger ett liv som aldrig någonsin kommer att smaka döden. Hur är detta möjligt? Jo, genom att Gud blev människa. Ingen supermänniska med superkrafter, men en människa som du och jag. Han delade våra villkor, han gladde sig med de glada, sörjde med de sörjande, grät, visade vrede. Han var fattig, hemlös och identifierade sig med de mest utsatta genom att helhjärtat ställa upp till deras försvar.
Dock, till skillnad från övriga människor levde han sitt liv utan synd. Ingen ond tanke, inga ondskefulla handlingar, ingen orättfärdighet, inget förtryck gick att finna hos honom. Han var alltigenom en sann människa som i allt uppfyllde all Guds rättfärdighet. Denne Jesus som bibeln talar om är orsaken till att vi, oavsett vilka vi är, kan få ett evigt liv. Det finns människor som skulle betala vad som helst för att leva för evigt. Jesus ger oss livet som en gåva utan att ställa några som helst krav.
I evigheten i den himmelska världen, långt innan jordens grund var lagd, hölls ett rådslag där Gud Fader, Gud Son och Gud helig Ande gemensamt fattade det beslut som fick alla himmelska härskaror att stanna upp i vördnad, förundrade över vad som var på gång. Guds evige Son skulle bli människa, ställas under lagen och utlämnas till att på det mest grymma sätt fråntas all värdighet. Oskyldig skulle han ikläda sig vår syndfulla gestalt och bära alla människors synd, en börda alldeles för tung att bära även för Jesus. Hans svett blev till blodsdroppar då han i Getsemane från sitt innersta utropar, full av ångest och ängslan inför det som väntar: ”Min själ är bedrövad ända till döds.” Han beder Fadern om att slippa gå hela vägen, om det finns någon annan möjlighet; ”men inte som jag vill utan som du vill”.
Änglarna tystnar, utan förmåga att förstå vad som äger rum. Hur kan Gud tillåta? Varför måste Jesus lida så, han som är centrum för all Guds utgivande kärlek och härlighet? Jesus går hela vägen. Med sina sista krafter, svag, utmattad och med en svårt sargad kropp, ropar han från korset några ord som får både himmel och jord att skälva: ”Det är fullbordat!” I ett nu sker det stora undret som fått sådan betydelse för alla jordens inbyggare, både de som levt innan Jesu död på Golgata och för alla de som levt och lever efter hans död. Dödsrikets portar öppnades i och med att Jesus själv tog nycklarna till döden. Fångar befriades i ett nu när Jesus triumfatoriskt tågade in i dödens rike, bröt alla bojor och med makt förkunnade befrielsens budskap: ”Han for upp, han tog fångar, han gav människorna gåvor.” Han som for upp hade också farit ned till jordens lägre rymder.
Hela Guds treenighet proklamerar Jesu seger på Golgata, vilken öppnade vägen för oss var och en att fritt och för intet bli delaktiga i denna eviga Gudsgemenskap.
- Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har, för den stora kärleks skull, varmed han har älskat oss, gjort oss levande med Kristus, oss som voro döda genom våra synder. Av nåd ären I frälsta!. (Ef 2:4)

Text: Stig Andreasson

Kyrkan – en fortsättning av inkarnationen?

Tidskriften ”Keryx” har nästan specialiserat sig på att skönmåla och härliggöra den kyrka som är hierarkisk och institutionell. Skönmålningen är förförisk. Avsikten verkar vara att skapa mindervärdighetskomplex hos de evangeliska friförsamlingarnas folk.

Institutionell kristendomsform sägs vara en del av och fortsättning på inkarnationen.
- En offentlig, institutionell kristendomsform är nödvändig. Den är en del av och fortsättning på inkarnationen. Men om den inte är besjälad av någon form av personlig tro blir den lätt förytligad och förvärldsligad. (Ulf Ekman)
Här möter vi uttrycket ”en institutionell kristendomsform.” Det för tankarna till en institutionell kyrka med ett institutionellt ämbete. Vad betyder då egentligen dessa fina uttryck? Enligt olika ordböcker på flera språk kan adjektivet ”institutionell” användas både i politisk och religiös betydelse.
-I kyrklig och religiös mening blir ett ämbete ”institutionellt” då en kyrklig överhöghet överför andlig auktoritet till någon som skall utföra prästerlig tjänst.
En av ordböckerna preciserar också att
-det institutionella är något som insätts eller upprättas genom beslut av människor, i motsats till det som är givet av naturen.
Denna sista anmärkning är speciellt intressant. Därför tillåter jag mig att göra en liten jämförelse mellan det naturliga (inklusive det övernaturliga) och det som är organisatoriskt och institutionellt, med andra ord iscensatt av människor. Detta är märkbart inom många olika områden. Inom läraryrket har vi som bekant något som kallas ”pedagogik” (undervisningsskicklighet). Det är utan tvivel något man till stor del kan lära och även förkovra sig i. Men det är också helt visst något som har med naturbegåvning att göra. Man kan med andra ord ge en person en ”lärartitel” efter avslutad utbildning. Men saknar han naturlig begåvning att förmedla sina kunskaper till eleverna, blir han ingen riktigt bra lärare.
Inom kristen förkunnelse kan vi delvis se detsamma, utan att förglömma att här finns det också en annan dimension. En person kan ha hög teologisk lärdom och inneha flera doktorsgrader, men ändå sakna förmåga att förmedla sin lärdom på ett för vanliga människor begripligt sätt. Å andra sidan kan en person, som bara har grundläggande bibelkunskap äga både en naturlig och en andlig gåva till att undervisa i Guds Ord. Detta trots att han saknar hög teologisk utbildning. I några fall har jag mött personer som ägt bådadera. En av dem var professor Jules Marcel Nicole på Bibelinstitutet i Nogent i Frankrike. Som teolog var varken hebreiskan eller grekiskan några hemligheter för honom. Men jag hörde honom tala några gånger i veckomötena i det lilla kapellet bredvid bibelinstitutet. Dit kom helt vanliga människor. Då använde professor Nicole aldrig en enda teologisk fackterm. Han använde inga ovanliga eller krångliga uttryck. Men med vanliga och enkla ord förklarade han bibelordets rikedomar för ivrigt lyssnande människor. Han ägde naturligtvis en naturlig begåvning som talare och lärare. Men jag tror också att den Andens nådegåva som Skriften benämner ”gåvan att tala kunskapens ord” var verksam i den lärde professorns förkunnelse. Denna dubbla utrustning, den naturliga och den övernaturliga, gjorde honom till vad han var.
Här rör vi vid själva livsnerven till den kristna församlingens liv och verksamhet. Att en andlig tjänst får officiell och institutionell status kan absolut inte garantera att den fungerar enligt andelivets lagar. Titlar och ämbetsgrader kan inte ersätta varken naturlig begåvning eller Andens nådegåvor. Vår store kyrkohistoriker Hjalmar Holmquist skrev om den urkristna församlingen:
-Själavården tillkom inte i första hand ämbetsinnehavare utan personer utrustade med Andens gåvor. Församlingslivet, ja hela kristendomen vilade alltfort på den urkristna entusiasmen, på Andens omedelbara ledning. De karismatiska personerna var kyrkans bärare och utbredare.
I urkristen tid fanns ingen hierarkisk eller institutionell kyrka, där en intellektuell elit hade monopol på Ordets tjänst. Vem vågar påstå att andelivets lagar inte skulle vara desamma idag som i urkristen tid?
Men nu kommer vi till en avgörande och mycket viktig fråga.

Text: Tage Johansson

Den predikan som har kallats bergspredikan i Matteus femte till och med sjunde kapitel, kan den förkroppsligas av människor av kött och blod, av de som vandrar här på denna syndfulla jord?

Många har under tidernas lopp ställt sig denna fråga. Många har resignerat och uppgivet lämnat frågan därhän till en oviss framtid. Det handlar om människor som är nitiska och menar allvar med sin kristendom. De saknar tillräcklig insikt och kunskap i ordet. Den som är ytlig och rotlös brottas sällan med bibelns lära om rättfärdighet. En sådan måste tillsvidare leva av mjölk. I Hebr 5:13 står det:

Text: Emanuel Johansson

Edward Snowden sitter sedan flera veckor på Moskvas flygplats. Han är på flykt sedan han läckt uppgifter om amerikanska myndigheters internetövervakning. Historien har urartat till en fars i storpolitik. Obama talar skarpt, Putin försöker ta poäng. Kina, EU , Sydamerika - alla vill säga sitt. Världen reagerar yrvaket på konsekvenserna av den uppkopplade världsordningen.
Hur ska man förhålla sig till detta som kristen och var kan vi placera den digitala tiden i ett profetiskt perspektiv? Syftet med den här artikeln är att väcka frågorna.