Vittnesbörd: Vendela Vidén

Det är mitt enda hopp i den här världen vi lever i. Det är också anledningen till att jag orkar andas och se framåt - och uppåt.
Han kommer snart, Jesus min frälsare och bästa vän, han som känner mig innan och utan och som håller mig i sin hand var jag än är, vad jag än gör.

”Jesus kommer snart”, har jag fått höra under hela mitt liv. Som barn skrämde det mig lite. Flyga upp till himlen? Hur skulle det gå till, i praktiken? Som tonåring fick jag ibland ångest av tanken. Tänk om jag inte var riktigt frälst, skulle jag bli lämnad kvar då?
Men nu som vuxen, är det mitt enda hopp. Nu längtar jag efter den stunden. Däremot är det nu något annat som skrämmer mig, och det är att jag inte varken hör eller ser särskilt mycket om Jesu tillkommelse i kristna sammanhang. 
Frågor har dykt upp inom mig. Har jag missat något? Har jag missförstått? Är jag en fanatiker? Och jag har med mina funderingar fått lov att vända mig till Guds ord för att få svar.

Vendela Vidén om tältmötena

De få dagarna vi hade tältmöten i Ljungby betydde mycket för mig. För det första var det väldigt avkopplande att komma ifrån storstaden, och när jag steg ur bilen ute på Bolmsö och möttes av tystnaden och lugnet i naturen kände jag direkt att jag inte ville åka hem. Vi blev väl mottagna av vänner där, och det var glädjande att umgås tillsammans utomhus på det lite annorlunda vis som blir när man bor i husvagnar och tält.

Maranataförsamlingens mission i Dominikanska republiken har alltid haft stort fokus på barnen. Ända sedan början av 80-talet har alfabetisering, läkarvård, barnmöten och andra aktiviteter alltid funnits med som en självklar del av arbetet. Inte minst för att Jesus själv sa: - Låt barnen komma till mig och hindra dem inte.

Läs här Vendela Vidéns recension av Bill Wilsons bok Vem bryr sig? Låt dig inspireras och användas för att nå fram till någon eller några av dessa mina minsta. Du finner dem förmodligen i ditt närområde. Barnen behöver Jesus.