Missionsrapport av Veronica Vidén

Som MR tidigare informerat om har situationen för papperslösa haitiska barn försvårats i Dominikanska republiken, så att de inom en snar framtid förbjuds inträde i landets skolor. Detta har medfört att församlingens skolverksamhet i Palavé, som bedrivits i nästan nio år på lågstadienivå, nu har fått läggas ner. De elever som studerade hos oss har vi lyckats hjälpa in i den kommunala skolan. Orsaken är att våra papperslösa elever inte registreras i det nu landsomfattande skolregister som arbetas fram, och som är en förutsättning för att få avgångsbetyg, för vidare studier.  Vi tackar Gud för alla de barn som under åren har kunnat få hjälp med en bättre start i livet och en bättre grund att stå på, med Jesus i centrum och som styrkan i livet.

Intervju med Veronica och Sean Ureña

Veronica och Sean Ureña är ett missionärspar som nu återvänder till Santo Domingo efter en period i Sverige. Sean kom för första gången till Sverige sommaren 2011, för att delta i Maranataförsamlingens sommarkonferens och därefter gifta sig med Veronica, som tillsammans med sina syskon och föräldrarna, missionärerna Berno och Karin Vidén,  levt många år i Santo Domingo, där Maranataförsamlingens missionsarbete pågått sedan 1980.
Sean är en Herrens tjänare, som förutom att predika Guds Ord ständigt fungerar som själavårdare och evangelist. I Sverige är han fortfarande ganska begränsad när det gäller att förstå och tala svenska – även om det går framåt med språkkunskaperna! Men han har gjort sig i det närmaste oumbärlig genom att ständigt finnas till hands att laga, fixa och dona med alla möjliga praktiska saker i församlingshemmet och på hotell Pilgrimshem. Byta lampor och lås, måla, snickra. Innan han återvände till Santo Domingo med sin hustru, fick  Radio Maranata och tidningen Midnattsropet tillfälle att göra en intervju med paret Ureña.

Text: Veronica Vidén

Veronica Vidén, en av Maranataförsamlingens utsända missionärer i Dominikanska republiken, beskrev nyligen i sin blogg en voodoofest hon blev åsyna vittne till. Voodookulten har aktualiserats allt mer på senare år genom att den numera blivit erkänd religion och just nu i dagarna har en internationell vandringsutställning om voodoo

öppnat i Stockholm.

**
**
Fiesta de palo

Intensiva afrikanska trumrytmer ljuder över hela gatan. Grannen har en ”fiesta de palo”, en så kallad dominikansk katolsk voodoofest. En märklig uppblandning. Rytmerna och dansen står för deras afrikanska och europeiska ursprung, och samtidigt har man tagit in den haitiska voodoons åkallan på andar och helgon. Man ropar i intensiva sånger på ärkeängeln Mikael, och ibland hör man namnet Belial (en slags demon). ”Mikael är här!” hörde jag hur de ändrar sin sångtext när jag gick förbi för en stund sedan. Alkoholen flödar och folk kommer in i en slags extas, och någonstans bland gruppen av människor som är samlade till denna katolska voodoofest står även ett altare.

Vittnesbörd av Veronica Vidén.

Jag har varit i Dominikanska Republiken 16 månader utan att träffa er, och det är verkligen roligt vara tillbaka och se en massa nya ansikten! Jag vill läsa ett bibelord:
-När han såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem, eftersom de var rivna och slagna, som får utan herde. (Matt 9:36)
Jesus fylldes av medlidande med dem som var illa medfarna, de som led, de som var hjälplösa. Jag tänkte på det att vi som hans efterföljare, var vi än är och vad vi än gör måste lära oss att se på människorna med Jesu ögon. Hur kan vi göra det? Jo, det kan vi göra endast då vi har tagit emot Jesus i våra liv och våra hjärtan, och blivit uppfyllda av den kärlek han ger oss. Vi ska inte bara se med Jesu ögon, utan också tänka på vad skulle Jesus ha sagt till människorna? Hur skulle han ha handlat i olika situationer? Det gäller att vi kan agera och tala med Jesu ord också. När vi gör det, då kan människorna se att vi har något som är väldigt annorlunda. Att vi har något osjälviskt, som vi inte tvingar fram från oss själva, utan är drivet av kärleken som är starkare än någon annan kärlek. Det är kärleken till Jesus. Amen.

Veronica Vidén rapporterar

Att växa upp i Palave, i ett hopkok av katolska, kristna och vodooinspirerade traditioner och läror, sätter djupa spår i invånarna i bateyen. Speciellt kristendomen har fått en mycket snedvriden inverkan på människorna, och att försöka bryta instängda tankebanor om gärningsläror, krav och måsten, som väg till frälsning, är något av det svåraste som finns.

Man får lära sig då man är liten, att ”Om du inte uppför dig, om du inte lyder mamma och pappa, då hamnar du i helvetet”, en skrämselmetod för gott uppförande. Detta leder till att bara de ”perfekta” blir kristna, de som lyckas hålla alla regler, uppfylla kyrkors och församlingars krav och gå en av religionen utspikad väg, blir accepterade som kristna. Vårt främsta uppdrag i Palave är att få människor att lära känna Jesus, som den enda och sanna vägen. I församlingens skola, som vi nu under sex års tid har kunnat driva som en hjälp för de barn som hamnat utanför de statliga skolorna utan annan möjlighet till utbildning, har vi stora möjligheter att ge barnen evangelium om Jesus.

Behoven finns överallt, och vi räcker inte till för alla, men vi fortsätter att arbeta och alltid göra det vi kan, även om det är litet. Jesus räckte ut sin hand till den fattige och betryckte, och vi, som hans efterföljare, vill göra detsamma.

För snart tre år sedan gjorde läkare en utvärdering, där man meddelade Yefreys mor, Andrea, att hennes son tyvärr inte skulle komma att leva längre än högst ett år till. Hans lungor var alldeles för förstörda, och hans hjärta skulle inte orka längre än så. Tiden har gått, och Yefrey är fortfarande vid liv. Hans kroniska lungsjukdom har dock satt starka spår, och han vistas nu heltid på sjukhus, då han är helt beroende av dess utrustning för sin överlevnad.

Missionsreportage från Dominikanska Republiken av Veronica Vidén

La Escuela de los Peregrinos (Pilgrimsskolan), i Palavé, har nu funnits i snart tre år. Det var sommaren 2004 som vi gick runt bland de små husen i området, knackade dörr och undersökte behoven av alfabetisering av barn. Vi inbjöd en liten grupp med barn, de flesta haitier, som av olika anledningar inte kunde gå i den statliga skolan. Den främsta orsaken för många var problem med födelseattester eller helt i avsaknad av dem, vilket gjorde det svårt för dem att accepteras som elever i skolorna. Många lever också i fattigdom och kan omöjligt betala läromedel, skoluniformer etc.
Idag, snart tre år senare, har vi tre olika klasser i skolan, med sammanlagt tjugo barn, varav den ena klassen snart är färdigalfabetiserad. För en del barn har det gått lätt, för andra, främst de haitiska, som knappt talade spanska då de började hos oss, har det varit svårare. De har varit tvungna att både lära sig att tala språket, och läsa och skriva det samtidigt. Men barn lär sig fort, och de flesta talar nu nästan flytande spanska. Det är Maria Santos, Theresia Vidén och jag själv som ansvarar som lärare för de tre olika grupperna. Theresia har arbetat med skolan i snart ett år, och hon beskriver det som ”tufft många gånger, men de resultat man sedan får se gör att det är värt allt”. Barnen är inte alltid lätta att arbeta med. Många kommer från en trasig och svår miljö, och växer upp med en mycket upprorisk och rebellisk stil, som i skolan många gånger gör att bråk uppstår mellan dem. De är vana att slåss för det de vill, och att försöka lära dem att istället prata för att lösa konflikter är inte det lättaste, men med tiden har en del lärt sig att hantera situationerna bättre. Det gäller att vara tålmodig för att inte tappa humöret, och eftersom tålamod är en av Theresias främsta egenskaper arbetar hon mycket bra med barnen.
Maria är utbildad lärare och har på förmiddagarna anställning på en annan skola, och arbetar också mycket bra med dem. Hon har dels en bra pedagogik men har också det som är viktigast, ett stort hjärta för barnen. Hon ser arbetet som mycket nödvändigt då behoven i Palavé är så stora. Många lever i sin fattigdom under stor osäkerhet och hög press från omgivningen. Har man inte sina personliga dokument, sin födelseattest, i ordning, så lever man mycket osäkert och kan utan förvarning bli deporterad tillbaka till Haiti. Många av de haitiska barnen accepteras inte i skolorna, trots att de flesta är födda i Dominikanska Republiken, vilket leder till att de inte får undervisning, och idag finns det i Palavé massor med vuxna som är analfabeter. Vi har också kurs för vuxna där en syster i församlingen, Yanet Ureña, är engagerad. Hon är dominikanska och bor med sin familj mitt i Palave och har därför kommit att lära känna folket väl.
Tidningens trogna läsare känner till Yessica, flickan som efter sju års tid genom församlingens försorg fick återförenas med sin mamma och sina syskon, efter att ha bott i princip på gatan. Yessica går nu i tvåan och läser och skriver riktigt bra och har förändrats mycket sen tiden då vi fann henne. Då fick vi börja hennes skoldag med att tvätta henne och byta till rena kläder, kamma hennes rufsiga hår för att hon skulle få känna sig fin och värdig. Idag kommer hon varje skoldag klädd i sin skoluniform och har en stor iver att få lära sig saker.Yefrey, som flertalet också känner till, är just nu tillbaka hemma från sjukhuset. Han har haft en enormt svår period bakom sig då han ett flertal gånger har varit nära att dö, och läkarna har gång på gång förundrats över hans otroliga livskraft och viljestyrka som har hjälpt honom ett flertal gånger då man trott hoppet varit ute.Hans lungor är förstörda, och det är bara en tidsfråga innan hans kropp säger ifrån helt. Trots alla dessa vändor fram och tillbaka till sjukhuset kommer han alltid dagen efter hemkomst till skolan med skrivboken under armen och med en min som säger att ”än är det inte ute med mig”. Han orkar dock inte mycket i skolan, tröttar ut sig fort, somnar då och då en stund över bänklocket och hamnar naturligtvis på efterkälken.Det viktiga är ändå att han har en skola att gå till, en skolbänk som är hans och en fröken och kamrater som väntar att han ska komma. Hans lillebror, Reynaldo, går i samma klass, och han har alltid varit ett fint stöd för Yefrey, både som bror och lekkamrat, då han på ett annat sätt än de andra barnen förstår Yefreys begränsningar. Tillsammans sjunger de ibland på församlingens möten, och det finns verkligen inget finare än att höra dessa två bröder sjunga!
Jag är själv mycket tacksam över att få ha lärt känna alla dessa barn i Palavé. Att ha fått komma dem och deras familjer så nära i deras vardag, och få vara med och ge dem en chans att lära. Dels möjligheten att få lära dem att läsa och skriva, vilket är otroligt nödvändigt och meningsfullt, men också att få ge dem kunskap om Jesus och hans väg för dem var och en. Palavé är mycket präglat av den haitiska andedyrkande religionen voodoo, och även hos många kristna och i många församlingar i Palavé finns inslag av denna magi och religion genom den haitiska kulturen; så djupt, och det märks i väldigt många sammanhang.
Otäcka saker sker i barnens närhet. I februari dödades en 18 - månaders bebis i grannskapet på ett makabert sätt på grund av en ung mans hängivenhet till häxkonsten.Våra skolbarn var djupt skärrade under en tid av det som skett.Vi vill att barnen ska få se något annat, att de ska få veta att det finns en annan väg i livet som är så helt annorlunda och ljusare; en väg att ta sig fram på i livet. Vi vill ge dem en sann grund att stå på, att de ska få lära känna Jesus som är barnens bäste vän.Tack till alla Er som ber och offrar för skolarbetet i Palavé. Det har oerhört stor betydelse. Genom barnen har vi fått kontakt med många i deras familjer, och flera av dem har kommit till tro, och sedan i sin tur många av deras vänner.

Veronica Vidén intervjuar Maria Santos i Dominikanska Republiken

Maria Santos bor i “La Cañada” i den dominikanska huvudstaden Santo Domingos förort Las Palmas. Hon är lärare, och har under många år arbetat på en kristen privatskola. Maria är en bra lärare, säger de flesta, och trevlig, säger alla. Hon har alltid ett leende på läpparna och ett uppmuntrande ord till den hon möter. Speciellt barnen i området känner till henne, och hon tycker mycket om att arbeta bland dem. Sedan två år tillbaka är Maria verksam i Comunidad Maranata där hon arbetar och ivrigt hjälper till med allt hon orkar och hinner med, förutom att hon också har två egna barn.Maria berättar här för Midnattsropets Veronica Vidén om sitt liv, sitt arbete och sina visioner.
Jag är första barnet av sju syskon, och därför fick jag lära mig att ta mycket ansvar under ungdomsåren, då jag tog hand om alla mina syskon medan mina föräldrar arbetade. Jag är nu 28 år och har två barn; Génesis och Daniel, det finaste som finns på denna jord. De är min inspiration och mitt motiv att fortsätta framåt. Jag känner att jag bör kämpa för dem och hjälpa dem att lära känna det goda i livet som Gud har gett oss, som kärleken, solidariteten och att lära dem att förkasta negativa känslor, som girighet, hat, ovänskap och avund, och istället visa på det som bygger upp. Jag är född i en kristen familj och var alltid aktivt med i församlingen, men kände alltid att något saknades. Jag ville alltid ha något nytt och kände mig aldrig komplett eller tillfredställd. Det jag saknade var ett möte med Jesus. Frälst blev jag då jag var femton år.Samma dag som jag döptes upplevde jag något speciellt. Först kände jag att ”nu gäller det, nu ska jag få gemenskap med Herren”, men efter en tid kände jag ett stort tomrum i mitt liv. Dagen då jag verkligen fick möta Herren var under ett speciellt möte som pastorn i församlingen bjudit in mig till. Jag var då 15 år, och jag frågade mig själv att ”Varför mig? Jag är ju redan kristen”. Under mötet talade pastorn från Uppenbarelseboken från det 21:a kapitlet om den vita tronen och om böckerna som öppnades, och pastorn förklarade att vi alla en dag skulle stå inför Herren och bli dömda efter det verk som stod skrivna i dessa böcker. Då började jag tänka på allt jag hade gjort, både dåliga och bra saker, på ett sätt jag aldrig tänkt förut. Det var som att jag vaknade upp, och jag kom på att jag egentligen inte alls representerade Kristus, som det står i Ordet att vi bör göra. Jag hade aldrig tidigare bekänt mina synder inför Honom, men nu gjorde jag det, och kunde efter det inte sluta att gråta. Ingen förstod vad som höll på att hända med mig, och min familj frågade oroligt vad det var med mig. Jag kunde inte svara dem, utan böjde knä och började tala med Herren och be om förlåtelse och nåd över mitt liv. Jag överlämnade så mitt liv åt Honom, och sedan den stunden har jag känt mig annorlunda, och även om det ibland kommer mycket svåra stunder vet jag att jag kan räkna med Honom som min hjälp.
År 2003 kom jag i kontakt med Comunidad Maranata. Hem till oss kom ofta en syster därifrån och besökte oss. Det var Stina Fridolfsson, och hon talade alltid om Herren och om de kristnas uppdrag på ett annorlunda sätt. Hon talade om hur det var under den första församlingens tid, och detta talade mycket till mig och väckte nyfikenhet i mig att veta mer.Jag ville gärna vara med och delta praktiskt och då jag kom till Comunidad Maranata började jag hjälpa till med församlingens barnmöten, för jag har alltid tyckt mycket om att arbeta med barn. Senare blev jag tillfrågad om jag ville arbeta med skolan i Palave, och sedan också med läkarmottagningar.
Skolan vi har i Palave är ingen vanlig skola. I de vanliga skolorna är det bara vetenskapliga kunskaper som lärs ut, men i vår skola får barnen, utöver det, även undervisning om det andliga. Vi involveras också i barnens familjer på ett mycket speciellt sätt.Eleverna vi har är från familjer av mycket låg social och ekonomisk status och de flesta är barn till haitiska immigranter. Många gånger har haitierna inga uppehållstillstånd och är då rädda för att bli upptäckta och tillbakaskickade till fattigdom och misär i sitt hemland, så därför föredrar många att inte skicka sina barn till de statliga skolorna alls. Men nu har även de en möjlighet att lära sig läsa och få en annorlunda framtid. Genom församlingens skola i Palave har också flera av elevernas familjer fått hjälp, med behov som de inte kunnat lösa själva. Hjälpen handlar ibland om mat, kläder eller pengar, eller ibland bara om samhällsorientering som har förändrat deras syn att se på livet och på Gud. Just på grund av detta är det många föräldrar som vill att deras barn ska tillhöra vår skola. Men skolans uppdrag är inte främst att samla många elever utan att hjälpa de som verkligen har behov och inte har möjlighet att gå i någon annan skola av olika orsaker.
I Palave har vi också läkarmottagningar och där hjälper jag bland annat till med att ta emot patienterna, skriva in dem och uppdatera deras journaler. Det finns en speciell familj som pga olika orsaker ofta söker läkarhjälp. De heter Vicioso, och förlorade helt nyligen sitt hem då det brann ned till grunden. En av deras söner, den yngste, fick brännskador på den främre delen av huvudet och på den vänstra armen, medan en av de lite äldre sönerna, 6 år gammal, har fått allvarliga problem med lungorna, orsakat av röken som han inandades då han var inne i det brinnande huset. Så en lördag, den 4 februari, kom pappan med sina tre yngsta pojkar till vår medicinska mottagning för att få dem undersökta. Då församlingens missionsläkare Doris Diaz upptäckte problemet en av pojkarna hade med lungorna hänvisade hon dem till en specialistklinik för barn. Pappan började då gråta eftersom han insåg att de omöjligt skulle kunna bekosta den behandling sonen behövde. Comunidad Maranata trädde då genast in och hjälpte honom med utgifterna, och pappan gick hem mycket lättad, för nu kunde han ta med sin son till en specialist, och sedan kommer doktor Doris att bestämma vad som vidare kan göras för de här fembarnen. Familjen har fem barn, och hela familjen, på sju personer, blev helt ställda på gatan då precis allt de hade brann ned. Alla tillhörigheter och också den lilla försäljningsverksamhet de hade i samma hus plus en stor summa pengar de hade lånat från banken för att utveckla sin verksamhet, precis allt slukades av elden. Just nu bor de i ett litet hus som de har fått låna tillfälligt, och de hoppas på Gud att Han ska hjälpa dem att börja om på nytt och kunna hjälpa sina barn till en bättre framtid, även om möjligheterna, utefter omständigheterna, inte är stora.
För mig är det viktigt i livet att kunna kunna förverkliga ett uppdrag och känna att man har en funktion och kan bidra med något. Att jag kan kunna göra något viktigt för andra och känna att jag lyckats. Det känns exempelvis mycket bra när barnen lär sig läsa eller skriva, och det är samma sak i det kristna livet, om du kanske har haft en upplevelse med Herren, och sedan känner någon som går igenom det samma som du gått igenom, och då kan du, genom Ordet och dina livserfarenheter, hjälpa och stötta den människan. Sedan, då den personen lyckas lösa sina problem, känns det bra att du har kunnat hjälpa.Alla människor, kristna eller ej, är levande själar, och om du som läser det här tänker efter, så märker du att du är unik, att alla människor som gått igenom detta livet har varit och kommer att vara olika. Inte ens dina fingeravtryck är lika någon annans. Din Skapare la ner så stort intresse i dig att han gjorde dig helt unik, och om du vill veta mer om din Skapare så måste du söka honom genom Jesus Kristus, och du kommer få veta detsamma som jag vet nu, att din Skapare lever och att Han älskar dig.