Intervju

Mikael Sundberg fann Jesus mellan logik och längtan.

Mikael Sundberg (41) är en fotograf och 3D-animatör i Vintrosa utanför Örebro. I dagarna är han aktuell med sin nya bok ”Finns Gud?”, en bok om vetenskap, tro och sanning. Men vägen till tron på Gud var inte helt rak för Mikael, och han har en fantastisk historia att berätta. Inte minst har hans erfarenhet av att möta evangeliet som döv, en hel del att lära oss.

Vittnesbörd

Det är alltid underbart att få samlas i Jesu namn, att ha det oerhörda privilegiet att vi en gång fick nåd att säga ja till Jesus och att han har bevarat oss. Tänk att han fött oss på nytt.

Jag levde ett ganska utsatt liv, men jag hade hört evangelium om Jesus och visste att enda lösningen var att lära känna Jesus. Jag hade börjat göra karriär, gick på socialhögskolan och allt möjligt, men redan som barn hade jag fått höra om Jesus i söndagsskolan. Det är så förunderligt att det man hörde som barn finns där.

Vittnesbörd: Vendela Vidén

Det är mitt enda hopp i den här världen vi lever i. Det är också anledningen till att jag orkar andas och se framåt - och uppåt.
Han kommer snart, Jesus min frälsare och bästa vän, han som känner mig innan och utan och som håller mig i sin hand var jag än är, vad jag än gör.

”Jesus kommer snart”, har jag fått höra under hela mitt liv. Som barn skrämde det mig lite. Flyga upp till himlen? Hur skulle det gå till, i praktiken? Som tonåring fick jag ibland ångest av tanken. Tänk om jag inte var riktigt frälst, skulle jag bli lämnad kvar då?
Men nu som vuxen, är det mitt enda hopp. Nu längtar jag efter den stunden. Däremot är det nu något annat som skrämmer mig, och det är att jag inte varken hör eller ser särskilt mycket om Jesu tillkommelse i kristna sammanhang. 
Frågor har dykt upp inom mig. Har jag missat något? Har jag missförstått? Är jag en fanatiker? Och jag har med mina funderingar fått lov att vända mig till Guds ord för att få svar.

Då kommer vi att upptäcka att ju mera vi pratar med andra människor om vem Jesus är, desto mera välsignelser får vi också själva erfara.

Vittnesbörd av Örjan Wallin

Jag förundras mer och mer över vad Jesus gör, ja, vad han gör med oss i vårt innersta. Hur han leder oss fastän vi inte riktigt förstår det. Mycket tokigt och dumt kan hända. Det är mycket man kan råka ut för som människa i form av lidande och svårigheter. Man kan fråga sig: - Gud, varför? -Jesus, varför? Istället för att bara slappna av i att konstatera ”jamen, jag vilar ju i Guds hand”. Allt kommer att samverka i något väldigt bra om jag går i tro att Jesus faktiskt tar hand om mitt liv. Jesus, du tar hand om mig, du tar hand om fortsättningen, du tar hand om min familj. Du finns där. Det enda som hindrar mig att vila i detta är att jag själv säger: -Nej Jesus, jag vill nog inte riktigt vara med dig! Eller att jag kanske låter mig luras av andra kristna, och att vi tillsammans börjar vandra bort från korset. Nej, låt oss se på Jesus och fästa blicken på korset; följa Jesus och lita på honom.

Broder Moti från Israel delar sitt vittnesbörd om hur han kom till tro

Jag vill här dela med er mitt vittnesbörd om hur jag kom till tro.

Jag växte upp i en judisk ortodox familj, som enda barnet, och jag hörde ytterst lite talas om Jesus. Det jag och mina kusiner fick veta om Jesus var att han var en dålig person och att han försökte stjäla alla judar. Det fick vi höra i skolan, på läger, och till och med i synagogan ibland.

Vittnesbörd av Mika

Han räddade mig från mörkret. Han helade min kropp. Han förbarmade sig över mig.

Trots att jag inte ens trodde att han fanns, så räddade han mig från det djupaste mörker som finns – döden själv.

Mitt vittnesbörd handlar inte om mig, utan det handlar om förlåtelse, upprättelse, helande, försoning genom blodet, syndernas förlåtelse.

Jag har levt i kriminalitet och missbruk i hela mitt liv, ända sedan barndomen. Jag har aldrig arbetat, jag har varit yrkeskriminell med mycket på mitt samvete. Bankrån var vardag. Jag har skadat folk. Jag vådasköt min far till döds i Köpenhamn 1998. Men inget kunde beröra mitt hjärta. Inget kunde få mig att stanna upp och tänka till. Det blev långa fängelsestraff, men jag visste inte vad jag sökte efter. Jag var så fast i mina egna lustar, mitt beroende. Jag har alltid haft beroende av olika slag i mitt liv. Alkohol, hasch – ja, man tog det man kunde. Men det som var drivkraften i mig var inte att skaffa pengar till droger, utan det var mitt ego. Jag gjorde vad jag ville när jag ville. Det fanns inget som kunde stoppa mig. Ingen. Inte ens när min pappa dog. Istället blev jag ännu mera hänsynslös. Någonting dog i mig. Jag kommer än idag ihåg hur tomhylsan klingade på golvet efter skottet. Då dog någonting i mig. Något som var ännu mer dött: Mitt hjärta. Och jag blev ännu mera hänsynslös. Rånade ännu fler banker. Skadade ännu mer folk. Det är syndens konsekvenser. Ända sedan barndomen blev mitt hjärta ännu mera stängt. Synden levde sitt eget liv. Allt som fanns i mig var bara mitt ego, mitt begär, min vilja. Det fanns ingen som kunde nå fram till mig.

Vittnesbörd av Lennart Schmützer

**
**

Lennart kom till församlingen den 17 juli 2014. Det som var tänkt att vara ett besök ledde till att han flyttade in hos storfamiljen på Bällsta, församlingens missionscenter i Bromma. Här ger han ett kortare vittnesbörd om vad Jesus gjort i hans liv och om vad gemenskapen i församlingen betyder.

Jag är uppväxt hos fosterföräldrar sedan jag var nio månader gammal. De var inte kristna men vi hade en underbar kristendomsundervisning i skolan. I första, andra och tredje klass hade jag en lärarinna som var troende. Varje dag hade vi morgonsamling, vi bad för maten innan vi åt och efteråt tackade vi Gud för maten när vi kom tillbaka till skolsalen. Lärarinnan läste mycket i bibeln om Jesus. Jag var klassens svarta får – busfröet – och fick alltid sitta längst framme vid katedern. Jag kommer ihåg stunderna då hon berättade om Jesus. Till exempel då han red in i Jerusalem och folket strödde ut palmblad! Det kändes som att jag stod mitt i folkmassan. Jag hörde sorlet och jublet, jag kände smak och lukter. Det var som om den helige Ande redan då uppenbarade sig för mig. Min lärarinna var en så underbar berättare. Det var helt fantastiskt!

Vittnesbörd av Tony Eriksson

Det är jätteroligt att få komma till församlingen på Bällsta och besöka er, och jag är så tacksam till Gud. Ni har betytt mycket i mitt liv och det är ju så att vi har människor som betyder någonting i våra liv och som hjälper oss framåt i olika stadier i livet, och ni var sådana för mig. Det är en glädje att få se er alla och hela församlingen.

Pelle Lind vittnar i tältmöte i Arvika

Tänk om man kunde skicka ut en sådan skrift till hela kristenheten! Alla meddelanden om att motståndet ska upphöra är falska! Alla meddelanden att vi ska lägga ner vapnen och kapitulera – de är falska!

Igår talades det mycket om strid och vi sjöng: ”Vi äro kämpar i Guds här.” Då tänkte jag att lite av det där har försvunnit. Förr i tiden när jag växte upp i Örebro; först i Pingst och sedan Helgelseförbundet, sjöng man de där sångerna: ”Vår Herre kallar, till strids det hastar, nu är det heliga krigets tid. Nu skramlar vapnen, vi ber och fastar” osv. Jag tycker att det fanns en väldig kampvilja överlag.

Vittnesbörd av Asta Olausson

Jag kan vittna om hur jag mötte Maranata genom att jag blev frälst. Hade inte storfamiljen funnits, skulle jag inte ha blivit bevarad. Jag kom direkt ifrån gatan och om det bara hade varit ett möte där någon bad till Gud för mig, hade jag fått återvända till samma gamla sammanhang.

Men storfamiljen var ju 24 timmars gemenskap per dygn. Man hade alltid syskon omkring sig. Johannelund var en avskild plats. Det ligger i Stockholm, bara några kilometer från innerstan, men det var som om det var tusen km bort. Jag upplevde verkligen vad det innebar att bli född på nytt. Ibland kände man som om man inte kunde klara av den enklaste sak, sådant man hade kunnat i hela sitt liv, men man var som ett litet barn, beroende av dem man hade omkring sig. Det kom flera nyfrälsta med en svår bakgrund och ingenting att falla tillbaka på socialt. Vi måste bygga upp något socialt liv, och vi måste ju ha en försörjning.

Vittnesbörd av Linda Boman

Jag gick och sjöng på en sång hemma, det är en barnsång som lyder så här:
En väg leder till livet,
den vägen kallas smal.
En väg leder till mörkret,
den vägen kallas bred.
Frågan är nu bara, vart går din väg?
Vandrar du på vägen
som till himmelen bär?
Jesus är den vägen som leder hem.
Vandra i tro på den.

Det finns bara två vägar att gå. Man tänker på släkt och vänner och att det inte finns någon mellanväg. Antingen vandrar vi på den breda vägen eller på den smala vägen som leder till himlen. Jag tänker också på alla religioner som finns; bara i Indien finns det miljontals olika gudar som förvillar människorna.

Vittnesbörd av Margoth Nashed

Jag vill läsa en vers i Jakobs brev:

- Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker (Jak 1:17).

Det finns ingen större och mer fullkomlig gåva att få än den vi har fått, och det är Jesus Kristus. Tänk att Gud i sin kärlek sände sin son till oss för att vi ska ha liv i honom. Han gav sitt liv för oss och han har lovat att vara med oss alla dagar intill tidens ände. Han har också sänt sin helige Ande, och vi har fått bibeln som är full av löften och underbara välsignelser till oss.

Vittnesbörd av Asta Olausson

Jag har under en tid tänkt på det som handlar om att få komma tillbaka till den första kärleken; till den kärlek som man upplevde

när man var nyfrälst. Jag kommer ifrån ganska jobbiga förhållanden, men fick möta Jesus till frälsning och blev befriad. Då tänkte jag att det finns ingenting som kan skilja mig  från gemenskapen med Jesus Kristus och från hoppet att få komma hem till himmelen en dag. Men så lätt det kan bli rutin och jargong när man vittnar för människor. Man talar om att Jesus lever, att man har blivit frälst, att man tagit emot Jesus, att Jesus finns i himmelen. Det är en objektiv sanning som folk kan tro på eller inte. Jag kan säga att jag tror att Jesus lever, att han sitter på Faderns högra sida i himmelen, och sedan är det upp till den som lyssnar att förkasta eller tro på det.

Vittnesbörd från höstens bibelskola
Karin Vidén

Jag har den stora förmånen att undervisa i Pilgrimsskolan, församlingens hemundervisning. Vi har förutom alla de ämnen som det allmänna skolväsendet anger även bibelkunskap och då arbetar vi ibland med en riktigt gammaldags flanell-ograftavla, med bilder man sätter upp som ett stöd för berättelsen. Det är väldigt förlegat har jag förstått i vår teknologiska tid att använda dylikt undervisningsmaterial, men barnen älskar det. Häromdagen talade vi om den blinde Bartimeus, han som satt vid vägkanten då Jesus och lärjungarna med mycket folk var på väg förbi. ”-Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” Många ville tysta ner Bartimeus, men Jesus uppfattade ropet från honom och bad någon i hopen omkring sig: ”-För fram honom till mig.” Bartimeus kom fram till Jesus trots de mångas protester, blev helad och fick sin syn (Mark 10:46 ff).

Vittnesbörd från höstens bibelskola

Ingegerd Fredriksson

Frid alla syskon! Jag är jätteglad att jag kom ner till bibelskolan, och att vi tillsammans får upphöja Jesus och vänta på hans tillkommelse.

Igår var jag med ute på torget och jag kan ju inte sjunga, så jag tänkte: Jag delar ut traktater istället.

Jag ställde mig lite framför dem som sjöng och började. Det var fler än jag som delade traktater, de stod lite runt omkring, så de flesta som kom fram till mig hade redan fått en traktat.

Vittnesbörd från höstens bibelskola

Majken Jakobsson

Jag är så tacksam till Gud för mina syskon här som har undervisat. Det har varit så välsignat tycker jag, både välsignat och uppfordrande samtidigt. Jag tackar verkligen Gud för att jag får en sträcka till att gå. Och så tänkte jag på det Tage Johansson talade om igår, om bönen.

Jag blev frälst 1958 i Filadelfia i Trollhättan, och där hade vi en bönesal. Efter varje möte gick alla dit ner och bad för att de nyfrälsta skulle bli andedöpta. Det var bön till klockan 3, 4 och 5 på morgnarna. Vi gav oss inte förrän de var andedöpta. Det skulle vara underbart om det kunde bli så igen; en sådan böneatmosfär, så att vi kan be igenom de här ungdomarna som ska ta stafettpinnen och föra verket vidare! Amen.

Vittnesbörd av Pelle Lind

Jag vill dela ett ganska personligt vittnesbörd. Det kanske kan hjälpa någon som befinner sig i den situation jag befann mig i för några år sedan. Jag var ganska engagerad i Maranataväckelsen då jag var ung grabb. Men tidens tand gjorde sitt. Jag vandrade iväg. Man brukar tala om en ökenvandring, men det var snarare Egyptens mörker jag befann mig i. Men så började jag bli väldigt trött på den situation jag befann mig i. Min själ var tom och trött. Det var väl egentligen inte synden; det där att man gick på puben och sånt där, som plågade värst. Det var ju frukter av synden, egentligen. Men det var själva upplevelsen att vara i avsaknad av härligheten från Gud, som det står i Romarbrevet 3:23. Jag upplevde att jag inte var i hans närvaro. Jag närde en längtan och började söka Herren. När man börjar göra det, då är han inte långt borta.

Vittnesbörd av Leif Löfgren

Det är en väldig gränslös nåd att få vara med på de här härliga mötena med många bibelstudier. Jag älskar Bibeln.

Glöm ej bort din Bibel! Läs den varje dag.

Grip om Herrens löften i tro, det gjorde jag.

Och sedan ska vi icke glömma bort att tacka Gud för allt det underbara som han gör i våra liv. Tänk att han ska leda oss där vi går bedjande fram, steg för steg. Det är vad som ligger på mitt hjärta, det här härliga mötet. Jag ser att det finns barn, ungdomar och grånande kämpar ibland oss här. Jag tror att det här är ett möte just för dig som känner dig ensam, modfälld, trött och sliten. Ett gyllene tillfälle just för dig. Tänk att Jesus ser den lilla, lilla människospillran i det stora, stora sammanhanget. Ära vare Herrens underbara namn!

Vittnesbörd av Börje Hoff

Frid kära vänner!

Det har varit underbart att vara här en vecka. Jag och min fru trivs så underbart fint. Jag tänker på gamla vänner. Man har varit med så länge nu så man börjar bli ett inventarium. Jag tänker på första sången vi sjöng, som Aage Samuelsen hade skrivit. När jag blev frälst i Maranata, 1965, då fick jag tillfälle att vara med Aage och åka runt i Norge och ha möten. Det var en fantastiskt underbar tid. Han var ju en väldig sångförfattare, men han var också en väldig evangelist. Man fick se mycket under och tecken på hans möten. Så det är fantastiskt roligt att få vara med i den här rörelsen och se att fortfarande brinner elden, den har inte slocknat.

Hans Lindelöw om tältmötena
**
**Du var med på tältmötena i Kungälv och Ljungby, varför?

De har ju förberetts under månader i vår planering inför sommaren, så jag var inställd på det. Erfarenheter från förra årets tältmöten gjorde att jag hade vissa förväntningar. Det upptas ju inte sällan positivt att vi beger oss ut i landsändarna. Ville inte missa det.

Kan du ge läsarna några intryck?

Såväl i Kungälv som på Bolmsö har vi mött ett påtagligt rop efter att möta Gud och erfara fönyelse. Det är märkligt, tycker jag, att vi med vårt gamla tält och våra gamla läsarsånger skulle kunna vara med och fylla det behovet. ”Tältet” har sin särskilda plats i frälsningshistorien, allt sedan Abraham, Isak och Jakob, som ”bodde i tält” (Hebr 11:9) - ett uttryck för ödmjukhet! Men det är inte formerna som är avgörande. Förhoppningsvis är formerna hos oss underordnade det som alltid borde ha ”första rummet” (Apg 13:46) - Guds ord!  Om inte ordet går ut genom oss, så kan vi lägga ned. Men om ordet går ut, och blir mottaget i tro,  så ger det liv.