Vittnesbörd

Vittnesbörd av Hans Lindelöw

I bibeln och i människor över huvud taget finns en väldig medvetenhet om förr och nu. Men långt ifrån alla har den medvetenhet som bibeln ger om förr och nu. Jag tror att de flesta av oss går omkring och tycker att nog har vi kommit fram till mera saker idag. Vem skulle vilja ha det som det var på 1800-talet? Det fanns inget internet och sådana kommunikationer som vi har idag. Inte någon sådan teknik. Det var kallt, det var hårt, det var mycket brännvin. Men så kom väckelserna. Då ”Gamle Jesus” om jag får säga så, klev in i tiden. Varför säger jag ”Gamle Jesus”? Jo, därför historiskt sett är ju Jesus gammal. För han levde inte på 1800-talet ens, utan långt, långt tidigare. Om du och jag hade kommit till Jesus med en mobiltelefon, då skulle han inte veta vad han skulle göra med den. Det fanns ingen att ringa till. Gamle Jesus som levde för så länge sedan, han visste ingenting om bilar, visste ingenting om flygplan. Det borde han väl ha vetat, han som vet allting. Ja, men rent historiskt och kulturellt tillhörde inte det hans vardag. Han blev en människa, han var en människa, och det är väl ganska otroligt att idag när vi möter honom blir det en så avgörande skillnad.
Jag växte upp på sextiotalet. Frigörelsen som då trummades ut hade verkligen fångat mig. Det handlade om psykologi. Det handlade om politik. Det var så mycket som hägrade. Det var ny musik och mycket annat. Jag gick ut grundskolan och åkte med en oljetanker till Karibien. Samtidigt som Thor Heyerdahl begav sig på sin flotte över Atlanten, samtidigt som Niel Armstrong tog de första stegen på månen. Det var lite grand det här som var min portal in i vuxenvärlden. Dels människor som ville undersöka det förflutna. Det var ju det Thor Heyerdahl ville göra. Han ville undersöka om man kunde glida på flottar från Egypten till Mexiko. Han menade att det skulle förklara något av gåtan med pyramiderna, eftersom pyramiderna i Mexiko väldigt mycket liknar pyramiderna i Egypten. Så han anlitade den mest primitiva tekniken, som inte var okänd för Jesus och apostlarna. Men Niel Armstrong, han var den förste som hade farit upp till månen. Sommaren 1969. Och han anlitade en teknik som var helt okänd för Jesus och apostlarna. Vi människor går i våra dagar och ser litet överlägset på människor som levde förr. Dom hade inte kommit fram till det som vi har nu.

Gertrud Johansson berättar om hur hennes man Tage fick Guds hjälp att komma hem en jul för många år sedan.
**
** Jag ska berätta om något som hände för ca sextio år sedan. Det handlar om Tage som i sin ungdom hade stor  håg för äventyr. Efter skolan som varade i sju år ville han ut i världen och se sig om. Redan som femtonåring sökte han sig ut på sjön och mönstrade på båtar som gick på Östersjön. Efter en tid ville han komma längre ut och mönstrade på en oljetanker som skulle neråt Persiska viken och andra platser. Bara en resa kunde vara flera månader. Tage tog avsked från mamma, pappa och sin äldre bror och gav sig iväg hemifrån strax före jul.  Men mamma Charlotta var inte glad. Hon kände en väldig oro och nöd för sin äventyrlige son. Julförberedelserna blev inte som de brukade och hon ville bara gråta åt alltihop. Till saken hör att vid den här tiden var ingen i familjen frälsta, men mamma Charlotta hade ändå en tro på Gud och brukade bedja ibland.  Någon dag före jul böjde hon sina knän vid sängen och göt ut sitt hjärtas nöd inför Honom som hör bön.

Vittnesbörd av Olle Granberg

Jag var inte ute och dansade, utan var med i församlingen redan i min ungdom, för pappa och mamma var frälsta. När jag var nio år hade jag länge tjatat om att få bli döpt. -Jaha, du har varit hos pingstvännerna och badat, sa kompisarna när jag kom till skolan. Tiden gick. Pappa var sångledare i församlingen. Vi åkte ut busslaster och sjöng och spelade. Men jag hade liksom halkat in därför att mina föräldrar var troende. Jag kunde inte säga något datum när jag blev frälst, så djävulen lyckades manipulera mig på det sättet. Du är inte frälst! Jag kom bort ifrån Gud i 25 år. Jag jobbade på frihamnen i Stockholm. Gud kallade mig, men jag förstod inte det, blev deprimerad och sorgsen, jag tänkte nästan ta livet av mig. Jag undrade vad som fattades. Jag jobbade med maskiner och tänkte arrangera en olycka.

Vittnesbörd av Laila Sundström

Mats blev frälst före mig, och jag tyckte det var litet jobbigt. Hans mor var troende, men mina föräldrar var det inte. Så när han kom hem från ett möte och sa att han hade blivit frälst, så tyckte jag att han hade blivit litet konstig. Jag var inte van vid det, även om jag hade gått i söndagsskolan. Men Mats hade nu tagit emot Jesus. Några bekanta kom och hälsade på, och vi följde med dem till Västerås på ett möte, och deras barn tog hand om våra två små barn under mötet. Han som ledde mötet sa till mig att jag kunde stanna kvar ute i vestibulen under mötet om jag ville, för det skulle vara bönemöte. ”Och vi kanske talar i tungor”, sa han. Det där med att tala i tungor tyckte jag var litet konstigt, men jag var nyfiken, så jag tänkte att jag skulle nog följa med in och se vad som försiggick! Jag satt och skruvade på mig och tyckte det var jobbigt. Men så började jag lyssna på honom som predikade och de andra som vittnade. De sjöng, och då gick de också och ”fiskade” i bänkarna. Jag blev mer och mer gripen, och jag längtade mer och mer. Budskapet tog tag i mig så oerhört, och jag tänkte: - Om den här mannen som predikat kommer först till mig, då vet jag att Jesus finns! Han ska inte gå till någon annan i någon av bänkarna, utan han ska komma just till mig! Jag höll koll på det där. Och han kom till mig!

Vittnesbörd av Mats Sundström

Jag har ett vittnesbörd, men också en bibelvers jag vill läsa och det är från Johannes evangelium kapitel 14:

- Jesus sa till honom (Tomas): ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

Det var år 1966 och jag kom till Stockholm och jobbade som byggnadsarbetare. Jag hade familj – fru och så småningom fem barn. Min mor skrev i brev till mig: ”Gå på några möten!” Så hände det att jag vid ett tillfälle råkade falla och vricka foten, och funderade vad jag nu skulle göra då jag blivit sjukskriven. Jag tänkte som så att man ska ju hedra sin fader och sin moder, så jag beslutade mig för att gå på ett väckelsemöte. Mamma skrev och berättade att det fanns Maranatamöten i en gammal danslokal som hette ”Britt-Marie”, så dit gick jag en kväll. Halleluja!