Broder Moti från Israel delar sitt vittnesbörd om hur han kom till tro
Jag vill här dela med er mitt vittnesbörd om hur jag kom till tro.
Jag växte upp i en judisk ortodox familj, som enda barnet, och jag hörde ytterst lite talas om Jesus. Det jag och mina kusiner fick veta om Jesus var att han var en dålig person och att han försökte stjäla alla judar. Det fick vi höra i skolan, på läger, och till och med i synagogan ibland.
[]Vittnesbörd av Mika
Han räddade mig från mörkret. Han helade min kropp. Han förbarmade sig över mig.
Trots att jag inte ens trodde att han fanns, så räddade han mig från det djupaste mörker som finns – döden själv.
Mitt vittnesbörd handlar inte om mig, utan det handlar om förlåtelse, upprättelse, helande, försoning genom blodet, syndernas förlåtelse.
Jag har levt i kriminalitet och missbruk i hela mitt liv, ända sedan barndomen. Jag har aldrig arbetat, jag har varit yrkeskriminell med mycket på mitt samvete. Bankrån var vardag. Jag har skadat folk. Jag vådasköt min far till döds i Köpenhamn 1998. Men inget kunde beröra mitt hjärta. Inget kunde få mig att stanna upp och tänka till. Det blev långa fängelsestraff, men jag visste inte vad jag sökte efter. Jag var så fast i mina egna lustar, mitt beroende. Jag har alltid haft beroende av olika slag i mitt liv. Alkohol, hasch – ja, man tog det man kunde. Men det som var drivkraften i mig var inte att skaffa pengar till droger, utan det var mitt ego. Jag gjorde vad jag ville när jag ville. Det fanns inget som kunde stoppa mig. Ingen. Inte ens när min pappa dog. Istället blev jag ännu mera hänsynslös. Någonting dog i mig. Jag kommer än idag ihåg hur tomhylsan klingade på golvet efter skottet. Då dog någonting i mig. Något som var ännu mer dött: Mitt hjärta. Och jag blev ännu mera hänsynslös. Rånade ännu fler banker. Skadade ännu mer folk. Det är syndens konsekvenser. Ända sedan barndomen blev mitt hjärta ännu mera stängt. Synden levde sitt eget liv. Allt som fanns i mig var bara mitt ego, mitt begär, min vilja. Det fanns ingen som kunde nå fram till mig.
[]Vittnesbörd av Lennart Schmützer
**
**
Lennart kom till församlingen den 17 juli 2014. Det som var tänkt att vara ett besök ledde till att han flyttade in hos storfamiljen på Bällsta, församlingens missionscenter i Bromma. Här ger han ett kortare vittnesbörd om vad Jesus gjort i hans liv och om vad gemenskapen i församlingen betyder.
Jag är uppväxt hos fosterföräldrar sedan jag var nio månader gammal. De var inte kristna men vi hade en underbar kristendomsundervisning i skolan. I första, andra och tredje klass hade jag en lärarinna som var troende. Varje dag hade vi morgonsamling, vi bad för maten innan vi åt och efteråt tackade vi Gud för maten när vi kom tillbaka till skolsalen. Lärarinnan läste mycket i bibeln om Jesus. Jag var klassens svarta får – busfröet – och fick alltid sitta längst framme vid katedern. Jag kommer ihåg stunderna då hon berättade om Jesus. Till exempel då han red in i Jerusalem och folket strödde ut palmblad! Det kändes som att jag stod mitt i folkmassan. Jag hörde sorlet och jublet, jag kände smak och lukter. Det var som om den helige Ande redan då uppenbarade sig för mig. Min lärarinna var en så underbar berättare. Det var helt fantastiskt!
[]Vittnesbörd av Tony Eriksson
Det är jätteroligt att få komma till församlingen på Bällsta och besöka er, och jag är så tacksam till Gud. Ni har betytt mycket i mitt liv och det är ju så att vi har människor som betyder någonting i våra liv och som hjälper oss framåt i olika stadier i livet, och ni var sådana för mig. Det är en glädje att få se er alla och hela församlingen.
[]Pelle Lind vittnar i tältmöte i Arvika
Tänk om man kunde skicka ut en sådan skrift till hela kristenheten! Alla meddelanden om att motståndet ska upphöra är falska! Alla meddelanden att vi ska lägga ner vapnen och kapitulera – de är falska!
Igår talades det mycket om strid och vi sjöng: ”Vi äro kämpar i Guds här.” Då tänkte jag att lite av det där har försvunnit. Förr i tiden när jag växte upp i Örebro; först i Pingst och sedan Helgelseförbundet, sjöng man de där sångerna: ”Vår Herre kallar, till strids det hastar, nu är det heliga krigets tid. Nu skramlar vapnen, vi ber och fastar” osv. Jag tycker att det fanns en väldig kampvilja överlag.
[]