Vittnesbörd

Vittnesbörd av Asta Olausson
**
**

Det är fantastiskt att Gud kan förvandla en människas liv genom mötet med Jesus Kristus. Det räcker med att säga ”Tack Jesus för att du vill frälsa mig” för att få uppleva att Jesus kommer in i ditt hjärta och du blir född på nytt.
Jag tänkte på en händelse som jag hörde om i radio för flera år sedan. En man som är ganska känd berättade att han tillsammans med sin familj varit utomlands. Hans far hade också varit med. Så dog hans far under utlandsresan. Då de kom tillbaka fanns inte pappan längre. Han var bara borta. Då tänkte den här mannen, som var mitt uppe i karriären. Då tänkte han: Vad ska mina barn tänka om den karriär jag gjort den dagen jag är borta? Den har ju inte lett någonstans, för jag finns inte kvar längre. Så är det. Människor jobbar för att göra karriär, man jagar efter att förverkliga sig själv. Vad händer sedan? 
Men det finns något annat. Man kan bli förverkligad i Jesus Kristus. När man tar emot Jesus, blir man förverkligad i honom. Gud har i människans hjärta lagt ner det eviga livet. Det finns en längtan, en känsla för det eviga livet nedlagt i varje människas hjärta. Människan jagar och jagar efter att mätta den hunger som finns inom henne, efter att släcka en törst hon har. Jesus erbjuder ett vatten som kan släcka den törsten, livets vatten, det eviga livet. 
Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ. Du kan just nu få vinna din själ för det eviga livet. Jesus älskar dig, han är så mån om att få möta dig. Tänk att Gud älskade människan så mycket, att han utgav sin enfödde son för att hon skulle bli frälst. Och det står i bibeln att Gud sände inte sin son för att döma världen, utan han ville frälsa världen.
Tack Jesus för att du lever, tack att du är uppståndelsen och livet, tack att vi får komma till dig, tack att vi får ta emot dig i våra hjärtan och bli förvandlade. Tack för att tron kommer av predikan, tack att vi av vittnesbördet om dig kan få uppleva förvandling och mättnad. Amen.

Vittnesbörd av Jyrki Ilmaire Hiltunen

Jag tänker läsa litet ur Fil 2:1-8. Sen ska jag berätta om varför jag är här igen, och sedan ska jag berätta om min frälsningsupplevelse och väg.

-Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något, gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade, fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära. Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än sig själv. Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras. Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset.

[Läs mer]

Vittnesbörd av Asta Olausson

Jag kan vittna om hur jag mötte Maranata genom att jag blev frälst. Hade inte storfamiljen funnits, skulle jag inte ha blivit bevarad. Jag kom direkt ifrån gatan och om det bara hade varit ett möte där någon bad till Gud för mig, hade jag fått återvända till samma gamla sammanhang. Men storfamiljen var ju 24 timmars gemenskap per dygn. Man hade alltid syskon omkring sig. Johannelund var en avskild plats. Det ligger i Stockholm, bara några kilometer från innerstan, men det var som om det var tusen km bort. Jag upplevde verkligen vad det innebar att bli född på nytt. Ibland kände man som om man inte kunde klara av den enklaste sak, sådant man hade kunnat i hela sitt liv, men man var som ett litet barn, beroende av dem man hade omkring sig. Det kom flera nyfrälsta med en svår bakgrund och ingenting att falla tillbaka på socialt. Vi måste bygga upp något socialt liv, och vi måste ju ha en försörjning.
Då började Arne Imsen föra fram idén med Pilgrimstjänst. Vi skulle ha våra egna företag, där vi kunde verka tillsammans. Vinsten av vårt arbete skulle gå till församlingen, och inte till några ogudaktiga arbetsgivare. Jag hade precis då läst en bok om judar och hur de levde som en avskild grupp i olika länder, i olika samhällen. Man kunde läsa om judar i Spanien, Polen och Ryssland och Tyskland. De utgjorde ett samhälle i samhället och de hade en egen försörjning. En jude fick inte ta vilket arbete som helst, de måste för sin överlevnad skaffa sig sin egen försörjning. De levde i en avskild grupp, och trots att de levde i Ryssland eller Tyskland, eller Spanien så var de inte i första hand tyskar eller ryssar eller spanjorer, utan de var judar. De hade sitt eget språk och hemundervisning. Barnen undervisades i synagogan av lärare från det egna folket.
Jag tänkte på att det här var precis en bild av det som Arne Imsen målade upp som Pilgrimstjänst. Vi var det nya förbundets folk. Vi hade en egen konung, Jesus var vår konung. Och vi hade ett eget språk. Vi var ett eget folk i nationen, men helt avskilt från nationen. Det där blev så levande för mig. Tänk att kunna ha sin egen försörjning, sin egen skola! Att vi inte i första hand var svenskar, utan vi hade en annan identitet och levde på de premisserna att vi var Guds folk. Det här med att man hade sina egna företag. Exempelvis hade vi bagerier, och vi fick försörjning genom att sälja bröd ute i landet.
Ett litet bibelord blev levande för mig. Det står om Simeon i templet som väntade på Israels tröst. Det står inte att han väntade på sin egen tröst, men på nationens tröst. Det fanns ett folk! Vi som kristna måste vara ett avskilt folk, det nya förbundets folk, precis som Simeon väntade på det gamla förbundets tröst, så väntar vi på det nya förbundets tröst. Det spelar ingen roll om vi är i Sverige eller någon annanstans i världen, vi tillhör ett nytt folk som talar samma språk. Vi har samma ursprung och samma kriterier.
Något som också blev levande för mig då jag läste om judarna, var att de alltid sa: -Nästa år i Jerusalem! Nästa år i Jerusalem! Det var det som var deras hopp, och vi har också ett levande hopp: Nästa år kommer Jesus! Jesus kommer! Amen.

Karin Vidén:

Jag känner idag, 2010, att det var ju så viktigt då. Men det är jätteviktigt idag också, kanske viktigare, att vi får fram dessa ting fortsättningsvis i våra möten, i våra bibelstudier, i våra samlingar. Dessa frågor måste fram igen för att belysas och så hjälpa människor fram till nödvändiga uppbrott. Detta har vi fått till oss som en kallelse att föra fram, för det handlar om att rycka människor loss ur sammanhang som binder fullständigt.

[Läs mer]

Gertrud Johansson:

Jag upplevde det oerhört att få höra undervisningen om församlingen, vad en församling konkret är för något. Förut var det bara fråga om möten, men i undervisningen togs här upp att församlingsliv är något mycket mer. Det innefattar så mycket mer i mitt liv. Utifrån Guds Rike ska man välja sitt sätt att leva, hur man ska bo, försörja sig, leva sitt familjeliv och ställa sig till allt i samhället. Gudsordet “sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet” fick plötsligt en verklig betydelse. Under sjuttiotalet togs allt detta upp i undervisningen, och detta har format hela mitt liv efter det.

[Läs mer]