Gertrud Johansson berättar om hur hennes man Tage fick Guds hjälp att komma hem en jul för många år sedan.
**
** Jag ska berätta om något som hände för ca sextio år sedan. Det handlar om Tage som i sin ungdom hade stor  håg för äventyr. Efter skolan som varade i sju år ville han ut i världen och se sig om. Redan som femtonåring sökte han sig ut på sjön och mönstrade på båtar som gick på Östersjön. Efter en tid ville han komma längre ut och mönstrade på en oljetanker som skulle neråt Persiska viken och andra platser. Bara en resa kunde vara flera månader. Tage tog avsked från mamma, pappa och sin äldre bror och gav sig iväg hemifrån strax före jul.  Men mamma Charlotta var inte glad. Hon kände en väldig oro och nöd för sin äventyrlige son. Julförberedelserna blev inte som de brukade och hon ville bara gråta åt alltihop. Till saken hör att vid den här tiden var ingen i familjen frälsta, men mamma Charlotta hade ändå en tro på Gud och brukade bedja ibland.  Någon dag före jul böjde hon sina knän vid sängen och göt ut sitt hjärtas nöd inför Honom som hör bön.

Vittnesbörd av Olle Granberg

Jag var inte ute och dansade, utan var med i församlingen redan i min ungdom, för pappa och mamma var frälsta. När jag var nio år hade jag länge tjatat om att få bli döpt. -Jaha, du har varit hos pingstvännerna och badat, sa kompisarna när jag kom till skolan. Tiden gick. Pappa var sångledare i församlingen. Vi åkte ut busslaster och sjöng och spelade. Men jag hade liksom halkat in därför att mina föräldrar var troende. Jag kunde inte säga något datum när jag blev frälst, så djävulen lyckades manipulera mig på det sättet. Du är inte frälst! Jag kom bort ifrån Gud i 25 år. Jag jobbade på frihamnen i Stockholm. Gud kallade mig, men jag förstod inte det, blev deprimerad och sorgsen, jag tänkte nästan ta livet av mig. Jag undrade vad som fattades. Jag jobbade med maskiner och tänkte arrangera en olycka.

Vittnesbörd av Laila Sundström

Mats blev frälst före mig, och jag tyckte det var litet jobbigt. Hans mor var troende, men mina föräldrar var det inte. Så när han kom hem från ett möte och sa att han hade blivit frälst, så tyckte jag att han hade blivit litet konstig. Jag var inte van vid det, även om jag hade gått i söndagsskolan. Men Mats hade nu tagit emot Jesus. Några bekanta kom och hälsade på, och vi följde med dem till Västerås på ett möte, och deras barn tog hand om våra två små barn under mötet. Han som ledde mötet sa till mig att jag kunde stanna kvar ute i vestibulen under mötet om jag ville, för det skulle vara bönemöte. ”Och vi kanske talar i tungor”, sa han. Det där med att tala i tungor tyckte jag var litet konstigt, men jag var nyfiken, så jag tänkte att jag skulle nog följa med in och se vad som försiggick! Jag satt och skruvade på mig och tyckte det var jobbigt. Men så började jag lyssna på honom som predikade och de andra som vittnade. De sjöng, och då gick de också och ”fiskade” i bänkarna. Jag blev mer och mer gripen, och jag längtade mer och mer. Budskapet tog tag i mig så oerhört, och jag tänkte: - Om den här mannen som predikat kommer först till mig, då vet jag att Jesus finns! Han ska inte gå till någon annan i någon av bänkarna, utan han ska komma just till mig! Jag höll koll på det där. Och han kom till mig!

Vittnesbörd av Mats Sundström

Jag har ett vittnesbörd, men också en bibelvers jag vill läsa och det är från Johannes evangelium kapitel 14:

- Jesus sa till honom (Tomas): ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

Det var år 1966 och jag kom till Stockholm och jobbade som byggnadsarbetare. Jag hade familj – fru och så småningom fem barn. Min mor skrev i brev till mig: ”Gå på några möten!” Så hände det att jag vid ett tillfälle råkade falla och vricka foten, och funderade vad jag nu skulle göra då jag blivit sjukskriven. Jag tänkte som så att man ska ju hedra sin fader och sin moder, så jag beslutade mig för att gå på ett väckelsemöte. Mamma skrev och berättade att det fanns Maranatamöten i en gammal danslokal som hette ”Britt-Marie”, så dit gick jag en kväll. Halleluja!

Vittnesbörd av Sonja Granberg

Jag ska berätta litet om hur det gick till när jag blev frälst. Det kanske finns många som är som jag. Min mamma blev frälst när det gick väckelse i trakten. Jag kommer från en ort utanför Luleå. Och mina föräldrar sa att de barn dom fick, skulle missionen ha. Jag älskade att gå i söndagsskolan och vara med, även stå på knä och bedja. När jag var sju år blev jag opererad för hjärtfel. Men jag hade min barnatro, och den har burit mig igenom allt. Sedan kom jag upp i tonåren, som är en period då fienden gärna vill attackera ungdomen. Jag hade en Jesustavla på väggen i mitt rum. Då var det en röst som sa inom mig: Inte kan du ha den där tavlan på väggen. När kompisarna kommer, vad ska de säga när du har den där tavlan. Ta bort den där tavlan! Så började jag lyssna till den där rösten, och tog bort den och tog bort lite eftersom. När man ger fienden lillfingret, så har han snart tagit hela handen.

Vittnesbörd av Berith Kulborg

Första gången jag mötte Maranataväckelsen var i Älvsbyn 1963. Då var jag sexton år gammal. Sedan har det hänt mycket. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess… Men det har varit fantastiskt. Och Jesus har jag aldrig lämnat. För utan honom skulle jag inte kunna leva.

De sista femton åren har jag arbetat med människor i missbruk på ett kvinnohem i Småland. Där har jag fått se hur Gud kan upprätta. Hur Gud kan frälsa, för det första. Vår slogan var bibelordet:  ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska också allt detta andra tillfalla dig. Det här sa vi dagligen till varandra: Sök först Guds rike! Det är så många som kommer till ett behandlingshem och vill bli fri från sitt missbruk, men man vill inte söka roten. Man vill inte ta itu med det som egentligen orsakar det dåliga i ens liv. Därför är det jätteviktigt att bli frälst. Jag sa många gånger till dessa kvinnor: Naturligtvis är det bra att bli fri från sitt missbruk, men viktigast är att ni blir frälsta. Jag är glad för denna tid, att jag har fått vittna om Jesus och vad han kan göra. Jag har sett många, många under och skulle kunna berätta mycket om hur människor blivit befriade och sedan lever ett befriat liv tillsammans med Jesus.

Vittnesbörd av Karin Lindroos

Trädet blir planterat och är fullt av liv. Det växer och får friska blad och frukt. Ett träd kan bli väldigt gammalt. Man ser ofta på trädet som en bild på det eviga livet. Vi har fått evigt liv av Gud. Han gav sitt liv för oss på korset för att vi skulle få evigt liv. I Jesus har vi evigt liv. Det är han som har planterat oss vid vattenbäckarna.

Vittnesbörd av Marja Strömmare Jakobsson

Under en längre tid har jag upplevt motgångar på olika plan och mycket oro och bekymmer har präglat min vardag. Jag har inte förstått varför det ska vara så, och har inte kunnat se meningen med det. Som en kristen är det mycket som bekymrar i den här tiden vi lever. Och som människa är det mycket förtryck och smärta man möter, sin egen men också andras.

En hälsning från Marie Stenfelt, Köpenhamn
”Sen vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed att vi få kallas Guds barn, vilket vi ock äro…” (1 Joh 3:1)

Vilken kärlek har inte Gud visat oss när han sände Jesus. Han vet allt om oss, vårt förflutna, nuet och framtiden. Han känner också ditt namn och kallar på dig i sin kärlek. Han har köpt dig fri med sitt eget dyrbara blod, så du behöver inte vara rädd att komma till Jesus med allt. Det är inte något om och men i Guds hjärta, utan han som älskade oss före vi blev födda, ja, innan världens grund var lagd, vill fortsätta att visa oss denna eviga kärlek. Han har låtit oss kalla sig sina barn vilket vi också är genom Jesus och hans försoning.

Vittnesbörd från Sommarkonferensen 2013 av Asta Olausson

Jag är så tacksam för de bibelstudier vi har i församlingen för att få orientering och hjälp att förstå vad församlingen är. De ideologier som råder i samhället som vi kan se upp till eller fördöma, dem har vi inte något att göra med. Vår ideologi och våra idéer hämtar vi från den här gamla boken, bibeln, och det är den som talar om hur vi skall bära oss åt för att komma till himlen.

Vittnesbörd av Linda Boman

Himlen hälsar oss att i namnet Jesus finns det frälsning och befrielse. Det är Gud som i sin stora kärlek till hela mänskligheten hälsar oss detta. Och det är verkligen sant! När jag själv i min stora nöd kastade mig i hans famn och ropade på honom, så svarade han med en gång. Han svarade med att fylla mitt hjärta med en förunderlig frid och glädje.
Det ingen människa hade lyckats med, det gjorde Jesus! Jag blev så påtagligt förvandlad att när jag nästa dag skulle gå till arbetet så blev jag själv förundrad. Jag var inte densamma som jag hade varit; denna rastlösa, ångestfyllda människa som innan. Nu porlade det inom mig av frid och glädje. Min börda av synd och skuld hade tagits bort. Vilken lycka! Hade jag blivit en ny människa? JA, definitivt! Bibeln säger oss att vi måste bli födda på nytt. Det kan vi bli genom att Jesus tog våra synder och skulder när han dog på korset för vår skull, ja för din och min skull! Det är en fri gåva som vi får ta emot, men vi måste kapitulera inför Jesus och öppna våra hjärtan för honom. Han vill ge oss av sin nåd och kärlek, bara han kan förvandla ditt liv, så kasta dig i hans armar. Jesus vill och han förmår! Gud välsigne dig att ta emot Jesus i ditt liv.

Vittnesbörd av Marja Strömmare Nilsson

En sångtext kom att tala till mig under en tid. Jag kunde inte komma ifrån frågan den ställde. Den lyder så här: Varför är du så trött och missmodig ibland, när du frälsningens under har sett?

Ja, varför är det så? Det kan finnas många anledningar till att vi känner oss trötta och ibland missmodiga och nere. Men ska det vara så? Vad kan vi göra åt det?

Vittnesbörd av Magdalena Vidén

De fick möta Jesus, fick ett nytt liv och valde att leva tillsammans, tjäna och hjälpa varandra i syftet att bygga Guds församling som Guds ord lär: ”Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde…”

Tillsammans tog de steget att bo och arbeta i ‘storfamilj’. Med delad ekonomi och med samma mål i livet, hjälper och stöttar de Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska republiken och Haiti. Många frågar hur det är möjligt att leva på ett sådant sätt, och svaret är alltid detsamma: Trots många svårigheter och personligheter som krockar på otaliga vis och trots mänskliga brister, har de EN sak som driver dem att ändå fortsätta: Trosvissheten om ett liv bortom det vi har här, ett längtande hjärta som ropar MARANATA! – Kom Herre Jesus!

Vittnesbörd av Ulla Näsholm

En av Midnattsropets redaktörer, Ulla Näsholm, ger oss här ett gripande vittnesbörd från när hon endast fem år gammal blev helad från tuberkulos.
Åren har gått och Ulla har nyligen fyllt 75 år. Redan under tidiga år kände hon en kallelse till att bli missionär. På grund av sin hälsa var det knappt tänkbart. Gud hjälpte henne att klara av en barnmorskeutbildning och utsänd av Maranataförsamlingen har Ulla under många år varit till stor välsignelse i missionsarbetet i Dominikanska republiken.

Text: Barbro Schröder

-Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom de inte fick plats i härbärget.  (Luk 2:7)

Denna episod har omtalats nu i 2000 år. I detta ser jag Guds stora omtanke. Många gånger har man hört beklaganden att vad hemskt, de såg en havande kvinna och stängde sin dörr. Men Gud visste bättre. Skulle hans son födas på den tidens vandrarhem bland stök, bråk, ogudaktigt folk, fylla och elände. Gud hade en underbar rofylld plats förberedd. Kan du tänka dig att komma in på ett stökigt vandrarhem och sedan gå ut till djurens boende en kväll och känna friden från djuren som gått till vila. Se hur kor och får vrider på huvudet för att se vem som kommer; om det är bra folk. Jag tror att djuren förnam att något väldigt skulle ske, och många av dem hade fött sina lamm och kalvar och visste att Guds frid är stor.

Vittnesbörd Gertrud Johansson

Jag har läst i Uppenbarelseboken. Det kan kanske vara svårt att förstå den många gånger, men det var några versar där jag blev så välsignad av. Om man läser sändebreven till församlingarna först, kommer man sedan till fjärde kapitlet och läser där:

-Sedan fick jag se en dörr vara öppnad i himmelen; och den röst, lik ljudet av en basun, som jag förut hade hört tala till mig, sade: ”Kom hit upp, så skall jag visa dig, vad som skall ske härefter.” I detsamma kom jag i andehänryckning. Och jag fick se en tron vara framsatt i himmelen, och någon satt på den tronen. (Upp 4:1-2)

Vittnesbörd av Asta Olausson

Att få äga Jesu kärlek i sitt hjärta är obegripligt stort, en hemlighet som bara människor som upplevt det kan förstå. Man kan komma in i ett kristet möte och lova Gud och helt plötsligt känner man en glädje inombords som börjar porla och man börjar fröjda sig. Den som inte känner Jesus kan omöjligt förstå detta. Orsaken till att vi kan känna den här glädjen och kärleken är att Jesus älskar oss. Medan vi fortfarande var syndare gav han sitt liv för oss just för att han älskar oss. Han gav oss av sin kärlek i våra hjärtan. Utan Jesu kärlek är ingenting värt något.

Elaine Vidén:
Jesus - en trofast vän

Jag har tänkt på en vers i Johannes evangeliums åttonde kapitel.

- Jesus talade åter till dem och sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” (Joh 8:12)

Att leva utan Jesus i den här världen är väldigt mörkt och ensamt. Om man finner Jesus kommer man att få bo i ljuset, och man får alltid ha en vän som är med när man behöver hjälp.

Vittnesbörd av Lill Hafsahl

Det är stort att kunna säga ”nu är jag så lycklig, så lycklig jag kan bli”. Det finns en orsak till att jag är så lycklig, och det är att Jesus tog min börda. Jag känner glädjen i mitt hjärta över att få vara med.

Igår tänkte jag på att det är ett litet jubileum för mig nu. Det är fyrtio år sedan jag var på min första sommarkonferens. Kanske inte så många av er som sitter här var med då. Jag såg då på temat vi har nu: Synliggjord tro och tänkte så här: Det var faktiskt samma tema den gången. Då hette det: ”Allting gemensamt”.  Man kanske då började synliggöra den tro vi hade fått. Så tänkte jag på detta att väldigt många av dem som var med den gången är inte med nu. Jag blev betryckt i mitt hjärta, men så ledde Gud mina tankar att tänka på alla som är bevarade. Tänk att så många är bevarade! Så många som lever i tron på Jesus Kristus. Som har funnit sin tillflykt i Jesus Kristus.

På Maranataförsamlingens missionscenter i Bromma lever en grupp människor i alla åldrar tillsammans. Huset sjuder av aktiviteter. Arbetet på Pilgrimshem hotell kräver många medhjälpare, och i församlingsarbetet med möten, hembesök och traktatutdelning  kan alla vara med. De har växt samman i en livsgemenskap som bryter alla barriärer av ålder och social bakgrund.

Red. på Midnattsropet tog tillfället att ställa några frågor till en del av dem som just den dagen fanns tillgängliga. Det var mamma Lena som lagade mat, A-L som har sommarlov,  Nicholas och Magdalena som jobbar på Pilgrimshem hotell, Annica som tvättar, Stig-Erik som sköter posthämtning och renhållning.  Jonathan, som just gästade från Pilgrimsfolket i Norge var också där. Alla hade ett gemensamt vittnesbörd om att det som ger livet innehåll för tid och evighet, är att vara frälst och få tjäna Jesus. I detta nummer av Midnattsropet, som vi önskar ska få tjäna som ett speciellt evangelisationsnummer, förmedlar de sin hälsning till dig som läser tidningen!